När två av personerna vars omdömen jag litar mest på när det gäller böcker skiljer sig så pass mycket åt som de gjorde angående Stardust var jag helt enkelt tvungen att gå direkt till SF-bokhandeln och köpa den. Nu när jag gillar Neil Gaiman och allt (!!!! Kan inte sluta säga det. Mvh nykär!) liksom. Eftersom jag gillar bilder gick jag direkt på den illustrerade utgåvan, trots att jag fick offra lite matpengar för att ha råd (jag försökte tänka att böcker > mat, men är inte riktigt säker på om jag håller med. Balans är bra grejer på den fronten tror jag). Ändå så var det med viss hjärtklappning jag började läsa Stardust, eftersom det ju KUNDE ha varit en lucky shot med The Sleeper and the Spindle (but it was not).

Boken handlar om Tristran Thorn som ska bevisa sin kärlek till Victoria Forester genom att ge sig iväg bortanför muren och hämta en fallen stjärna. Grejen är bara att ingen som någonsin tagit sig utanför muren har kommit tillbaka, så i sekunden han ger sig av tror alla i den lilla byn att han i princip är död. En får följa Tristran på hans resa genom Faerie - som ligger bortanför muren. Hur han möter en hög mytologiska väsen - som vissa försöker hjälpa och vissa försöker stjälpa.

Precis som The Sleeper and the Spindle är Stardust någon sorts mörkare saga för ungdomar/vuxna, som bygger på och använder sagor för att skapa något som ändå känns väldigt nytt (och betydligt mer modernt, även om berättelsen utspelar sig på engelska landsbygden i slutet av 1800-talet). Till skillnad från TSATS är Stardust betydligt mer förutsägbar. Från ögonblicket Tristran hittar stjärnan vet jag ju exakt vad som kommer hända och hur hela berättelsen kommer sluta, vilket jag i vilken annan bok som helst hade tyckt varit trist. Men här blir liksom själva resan viktigare än målet. Än sen om jag vet hur det kommer sluta, när det ändå är rätt angenämt att följa berättelsen? Sen att den genusmässigt lämnar lite mer att önska än TSATS är väl inte direkt oväntat, med tanke på att den ändå är myyyyyhyhycket äldre. Jag kan ha överseende med det, även om det knappast är någon katastrof. Kvinnorna har visserligen mest egenskaper som bygger på utseende och att vara vackra är det som de kräver (till exempel häxan med systrarna, som jagar stjärnan för att kunna behålla sin ungdom, jämfört med bröderna som jagar stjärnan för att erhålla en maktposition), men är ju ändå rätt så handlingskraftiga.

Alltså, det som jag ändå förvånas över är att jag fortfarande är förvånad över att Gaiman kunde vara såhär? Min tidigare bild av Gaiman har liksom totalt krossats på bara två böcker, vilket ändå gör mig väldigt glad. Jag har nog upplevt Gaiman som rätt kylig innan, men Stardust är faktiskt en väldigt varm berättelse. En berättelse att känna sig trygg i, vilket gör att jag verkligen kan se att även den här är något jag kommer återvända till.