Edit: För att göra min fästman journalisten nöjd kommer här en mening om vad det här inlägget innehåller: Jag diskuterar hur all fantasy kan ses som politisk och pekar på exempel i Odinsbarn och Fablehaven.

Okej, det här var en diskussion som började i kommentarsfältet till Davids recension av Ett folk utan land. Jag kände att jag hijackade inlägget lite för mycket och väljer istället att utveckla det hela i min egen blogg. Jag opponerade mig mot att fantasy sällan är politisk, och nu måste jag alltså förklara mig. Vilket jag hemskt gärna gör. Utbroderat. För det här går jag igång på. VARNING för det längsta inlägget i den här bloggens historia!

Så. Till att börja med måste vi ju definiera vad vi ser som "politiskt". Jag tänker att det är lätt att falla i fällan att enbart kalla fantasy för politisk om den 1. Är samhällskritisk. 2. För en agenda. 3. Är medvetet politisk på annat sätt än föregående punkter. Jag tänker dock att det inte går att begränsa politisk fantasy till dessa tre punkter. Fantasy är definitivt politiskt även om det inte är ett medvetet val. Jag tänker snarare på politik som ett sätt att hantera och diskutera samtiden, och ska en vara rent krass så GÅR det ju inte ens att skriva böcker utan att göra just det. Däremot skulle jag säga att fantasy i SYNNERHET är extra politisk. Se kommande motivering.

Jag vet att det inom litteraturvetenskapen (framför allt under fantasykursen jag läste i höstas) ofta pratas om high fantasy som politisk och portalfantasy som psykologisk. Om jag hade orkat plocka fram teorier hade jag kunnat göra en lång teoretisk utläggning om det här (vilket jag också eventuellt kan göra om så önskas, men vid ett senare tillfälle). Jag motsätter mig det här synsättet. Allt som involverar skapandet av andra världar måste bli ett politiskt inspel. Såhär:

En författare har möjlighet att skapa en ny värld. Oavsett hur hen väljer att skapa den här världen ger det en fingervisning av författarens egna värderingar, och därmed också en kommentar på hur vår värld ser ut. Oavsett om vi pratar utopi eller dystopi finns det värderingar gömda i hur världen är uppbyggd. Varför uppfattas det som ett utopiskt eller dystopiskt samhälle?

Eftersom jag började diskussionen med hjälp av Siri Pettersens Odinsbarn så kan jag ju fortsätta med det. Disclaimer: har hunnit ca 120 sidor in, så baserar min analys av samhället på det jag läst. Det är ett starkt rasistiskt samhälle, där de utan svans ses som sämre (på grund av att de ses som "farliga" för de med svans för att de utan kan få de med att ruttna) än de med svans. Samhället är inte demokratiskt, då de medlemmar som sitter i Rådet röstas in av övriga medlemmar i Rådet. Städerna runtomkring huvudstaden kan välja att ansluta sig till Rådet på något vis (har inte riktigt fått klarhet i exakt hur det fungerar. Om jag har massuppfittat något kan ni ju lämna en liten kommentar om detta här nedanför) i utbyte mot beskydd mot ett hot som inte under huvudpersonen Hirkas livstid visat sig (?), men som Rådet menar är överhängande. Med andra ord är det inget val - Rådet utövar sin makt och talar om vad som är bäst för alla. Det lilla folket kan välja att vara konstant rädda eller att bli beskyddade.
De två fokalisatorerna Hirka och Rime upplever det här samhället åt det dystopiska hållet - Hirka på grund av hela svansproblematiken och Rime på grund av Rådet. Författaren vill uppenbart få läsaren att sympatisera med huvudpersonerna. Vips har vi en värdering - och politik. Rasism = dåligt. Att få styr och att folket är maktlösa = dåligt. Nu ÄR ju också Odinsbarn en ganska uppenbart politisk bok (och det fortsätter i Röta), men den är ett tacksamt exempel på att förklara hur jag menar.

Det är ju läget med high fantasy. Om vi övergår till portalfantasy så fungerar det ju ändå på liknande sätt - i och med att det finns en annan värld som författaren skapat. Hur förhåller sig den här världen till den värld som huvudpersonen/personerna kommer ifrån? Eftersom första delen av Brandon Mulls Fablehaven ligger nära i tiden för mig kan jag ta den som exempel. Även om det helt klart går att se psykologin som är invävd i den här berättelsen också går det även att se samhälleliga paralleller. Bland annat har vi barn i huvudrollerna som står ganska hjälplösa gentemot all den magi och därmed makt som de magiska varelserna i boken besitter. Barnens farfar kommenterar att dessa magiska varelser inte gör någonting av godhet - de förstår inte konceptet att göra något för någon annan - och att detta är något dåligt eftersom det utsätter människorna för fara. Det finns alltså till att börja med en bild av människan som en överlägsen art, som är mer upplyst och förfinad jämfört med andra arter. Även om den har ansvar att förvalta de andra arterna är den också viktigast, och den som ska bevaras även om inte andra arter gör det. Den här djuriska individualismen - att bara göra saker för sin egen njutnings skull - framställs som något negativt. Det är också när älvorna kämpar tillsammans med Kendra som de klarar av att rädda reservatet från hotet. Vips har vi en värdering - och politik. Människor = överlägsen art. Ensam = inte stark. Att göra saker för sin egen njutning = inte bra. Det här är till skillnad från Odinsbarn en bok som väldigt icke-uppenbart är politisk.

Därför kan jag inte specifikt - vilket var det som efterfrågades i en kommentar till Davids recension - tipsa om politisk fantasy. Eftersom all fantasy måste ses som mer eller mindre politisk. Det handlar bara om var en tittar och hur mycket en är beredd att analysera. Mer uppenbart politisk fantasy kan jag däremot tipsa om, men det får vi fasen ta en annan dag. Nu tänker jag avrunda denna uppsats som blev hela 1,5 A4 i 11 punkter. There you go.