Veckans bokbloggsjerka lyder:

Vilket förlag tycker du släpper flest bra böcker per år?

Åh, jag har flera favoritförlag, men om jag ska räkna i kvantitet säger jag Rabén & Sjögren. Gilla Böcker ligger också högt upp på listan - likaså X-Publishing (som ju dessvärre inte finns längre). Modernistas höstutgivning tyckte jag mycket om, och våren ser även den lovande ut! Har fått ett eboks-recex på Kvinnan i svart. Dessvärre har jag reklamerat min Letto pga att på- och av-knappen fastnade, så väntar på att få en ny och kan därmed inte hugga in på den riktigt än.
__________________________________________________________________________________

Alltså. Vi måste prata. Om det här.

Jag har läst flera flera blogginlägg där det stått om hur bloggaren gråtit när hen sett den här trailern. Det enda jag känner är bara: "NEJ NEJ NEJ". Alltså, VARFÖR har Hazel sån himla medelåldersfrisyr?! Visst att hon haft cancer och shitz, men hon ser ut att vara över 30. Allt kändes bara fel. Inte alls bra. Blev extremt opepp på att se den här filmen nu. Boken var så fin och bra, men är osäker på om jag kommer se filmen. Vill inte att den ska förstöra min upplevelse av boken (vilket är precis samma anledning till varför jag fortfarande inte sett Warm Bodies).

Alltså, är det någon som är med mig, eller tänker ni alla hålla på och höja den här trailern till skyarna?

I tredje delen av Caster Chronicles är Ethan och Lena tillbaka i Gatlin. Men allt är minst sagt kaotiskt - gräshoppor täcker alla åkrar, temperaturen är på tok för hög, besvärjarna kan inte använda sina krafter och ingen vet vad Link egentligen har för nya förmågor. Ethan börjar dessutom drömma konstiga drömmar, och helt plötsligt kan han inte sitt hemtelefonnummer. Lena har brutit tingens ordning, och någon måste offra sig för att ställa allt tillrätta. Men vem?

När jag läste bok nummer två var jag inte imponerad. Jag tyckte att det tog lång tid innan den började, och när den väl gjorde det tyckte jag den var för förutsägbar. Jag tycker nog att även den här kommer igång lite sent - men inte att den är förutsägbar. Jag hade många olika teorier om vad det var för fel på Ethan, men inte en enda var rätt. Däremot hade jag helt rätt om hur boken skulle sluta.

På grund av den andra boken hade jag faktiskt inga större förväntningar på den här. Jag var till och med på väg att lägga ner läsningen av hela serien, eftersom jag inte var speciellt sugen. Men någonting fick mig i alla fall att plocka upp den igen, och det visade sig vara ett väldigt bra val! Så om bok nummer två helt fått er att tappa hoppet - ge inte upp! Nu kan jag knappt vänta tills fyran kommer på svenska!

Till att börja med så händer det mer i den här boken. Första halvan går inte enbart ut på att Ethan och Lena har det struligt i sin relation, utan berättelsen går faktiskt framåt. Dock tycker jag fortfarande att det är ett problem att jag inte har koll på vilka alla är. Släktträdet som finns någonstans i mitten av boken hjälper inte ett endast dugg. Jag vill veta vad de olika personerna har för krafter också. Jag tycker ärligt talat mest att släktträdet blir rörigt när alla som är med på släktträdet inte figurerar i berättelsen.

Dessutom tycker jag att undertiteln på den här boken makes more sense. Den här titeln kan liksom bara kopplas till den här boken, till skillnad från undertitlarna på de tidigare böckerna som hade passat på alla böckerna (bok ett: Mörka drömmar, livsfarlig kärlek, bok två: Svåra val, magiska hemligheter).

Jag tycker i alla fall att ni ska läsa den, för jag hade riktigt svårt för att lägga den ifrån mig. Gör't!

__________________________________________________________________________________

Quentin har alltid varit kär i sin äventyrslystne granne Margo. Hon är charmig och har alltid en spännande (givetvis självupplevd) historia på lager. Ett natt knackar Margo på Quentions fönster, och han får under natten bli hennes chaufför mellan en rad galna upptåg.

Nästa morgon tror Quentin att allt har förändrats, att nu kan han och Margo vara kompisar på riktigt. Och han har rätt, allt är förändrat, men inte på det sätt han tror. Margo har nämligen försvunnit. Men hon har också lämnat efter sig ett spår av ledtrådar som Quentin är övertygad om att hon vill att han ska följa.

Det första jag tänker på i den här boken är att John Green har en förmåga att skapa karaktärer som jag vill vara kompis med. Bland Quentins kompisar är det nog inte en enda jag inte vill hänga med. Vilket också stämmer i både Förr eller senare exploderar jag och Var är Alaska?. Jag gillar komplexiteten hos alla karaktärer, att de inte är helt ensidiga. Alla har så himla breda omfång av egenskaper, och framför allt så är karaktärerna så oerhört varierade. Jag gillade också att berättelsen är så himla oförutsägbar. Jag vet liksom aldrig vad som ska hända sen.

En sida hos mig säger att jag ju inte KAN värdera den här boken högre än en fruktansvärt tragisk bok om tonåringar med cancer. Men jag måste nog säga att jag gillar den här ännu mer än jag gillade Förr eller senare exploderar jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med den här boken som jag gillade så himla mycket. Mest handlar det nog bara om hela stämningen i boken. Den är precis lika påtaglig som i de andra böcker jag läst av Green, fast liksom ändå annorlunda.

Jag tycker att alla ska läsa den här. Förr eller senare exploderar jag har mer basic beröringspunkter - jag menar vem tycker INTE att cancer är hemskt - men jag tycker faktiskt den här är snäppet roligare och vassare. Och jag gillar det. Mycket. Väldigt mycket.

__________________________________________________________________________________

Den här veckans Top Ten Tuesday handlar om vilka världar en inte vill leva i. Som vanligt är det alldeles för många att komma upp i tio, men jag gör så gott jag kan.

1. En värld utan kärlek
Jag har nog sagt det här tidigare, men Delirium-världen är min värsta bokvärld. Kärlek är förbjudet. Har svårt att tänka mig något värre.

2. Oceanien
Anledningen till varför jag tycker att George Orwells Oceanien är bland de värre totalitära regimer jag läst om är nog för att de fuckar med mitt språk. De beskär språket för att folket inte ens ska KUNNA tänka fel saker. Förstår ni vad hemskt? Ni som inte läst 1984 borde för övrigt göra det på momangen. När en väl tagit sig igenom början är den hur bra som helst.

3. Nangijala / Törnrosdalen
Alltså, förstår ni så hemskt att komma till ett ställe som ska vara paradiset, och som visar sig inte vara det? Jag är inte jättesugen på att komma till Nangijala om jag måste stå öga mot öga med Tengil eller någon av hans soldater. Däremot går det utmärkt bra att läsa Bröderna Lejonhjärta och hålla sig på liksom läsardistans.

4. The Forest of Hands and Teeth
Den här världen vill jag ogärna leva i mer på grund av the Sisterhood än the Unconsecrated. Jag håller fortfarande på att försöka bearbeta min uppsats till ett blogginlägg, men mår illa av tristess bara av att öppna dokumentet. Men någon gång ska ni få läsa mer ingående om varför jag avskyr the Sisterhood så innerligt.

5. Sektliv
I februari förra året läste jag en bok som heter Bortom världen utanför, vilken jag aldrig skrev något om, men ändå gillade. Det här räknas förmodligen inte som en regelrätt värld, men när jag var liten drömde jag mardrömmar om att en sekt skulle komma och kidnappa mig. Sekter har alltid skrämt och fascinerat mig - men jag vill aldrig, aldrig, aldrig för mitt liv tillhöra en.

6. Panem
Panem, Panem, Panem. I think all of you can see why. Alltså över huvud taget totalitära regimer om det så gäller Hungerspelen eller Legend eller 1984 eller Delirium.

__________________________________________________________________________________

I torsdags pratade vår lärare i Teori & Metod (läser alltså kandidatkursen i littvet om någon missat) om något som jag tycker är himla intressant. I en av de texter vi läst hävdades det att distansen mellan läsaren och den implicita författaren inte får vara för stor för att läsaren ska tycka om boken. Ni som läst om nykritik och nyartistotelism känner säkert igen det här, men för er som inte gjort det ska jag gör en grov förenkling: Läsare har en tendens att ogilla böcker som innehåller idéer och värderingar som läsaren inte gillar.

Det fick mig att börja fundera kring mitt eget läsande. Det absolut första som jag kom att tänka på var Enders spel som jag läste i höstas. Här handlade det kanske mindre om idéerna i boken, och mer om författarens åsikter. Efter att jag fick veta mer om författaren förstördes alla mina intryck utav boken, och jag blev med ens väldigt ambivalent inställd till den.

Jag kan också känna igen att jag har svårt för att gilla böcker där värderingarna går emot mina grundprinciper. Till exempel har jag svårare för att gilla böcker där alla människor inte är lika mycket värda (så länge som det inte är en del av problematiken. Alltså att till exempel könsroller, klasskillnader eller rasism problematiseras, eller framställs som något dåligt (till exempel i form av att samhället som innehåller dessa värderingar framställs som dystopiskt). Däremot är det ju inte så i typ The Walking Dead eller Breaking Bad, och dessa serier gillar jag ändå. Men de är också så bra i övrigt att det går att bortse från könsrollerna, till exempel (tycker nog att rasifieringen är problematisk också, men det är inte glasögon jag ständigt har på mig. Kön analyserar jag nästan hela tiden helt omedvetet. Angående rasifiering är jag ju själv privilegierad, och det är alltid svårare att se att en har ett privilegium än att en är underställd)

Men i mångt och mycket så tror jag faktiskt att det är så. Visst kan jag ibland uppskatta själva hantverket, eller vad en ska säga, hur texten är formad och ser ut även om jag inte gillar idéerna i boken, men idéerna är helt klart viktiga för att jag ska gilla helheten.

Hur tänker ni? Svara gärna i en kommentar eller ett blogginlägg (och länka!) om ni vill skriva längre! Vill jättegärna läsa vad ni tänker om det här!
__________________________________________________________________________________

Snodde listan av Alekzandra.

Boken du läste ut:
Pappersstäder av John Green. Sååååsåsåsåså bra.

Boken du påbörjade:
Beautiful Creatures del 3. Tror att jag gillar den bättre än bok nummer två i alla fall.

Bokbeställningen:
Hollow city av Ransom Riggs, The Wizard of Oz av L Frank Baum och Panic av Lauren Oliver. Hollow city och The Wizard of Oz har redan kommit (i två olika paket?!), men Panic måste jag vänta på lite till. Längtar efter Panic så himla mycket! Tänkte läsa Hollow city när jag läst ut Beautiful creatures.

Jag tycker att det är jättejättesvårt att jämför böcker med varandra och värdera vilken som liksom faktiskt VAR BÄST. Jag läste dessutom en himla massa bra böcker under 2013. För att se min lista med de allra, allra bästaste böckerna kan ni kika in här. För att få veta vilken jag ändå föredrog framför alla andra kan ni fortsätta läsa.

Den allra, allraste bästaste bästa boken jag läste under 2013 var Den skarpa eggen. Jag önskar intensivt att jag hade den här boken oläst, men sånt går ju aldrig att ta tillbaka. Jag tycker förstås att hela serien är fullständigt fantastisk, men Den skarpa eggen är nog min favorit ändå.

Alltså, ni vet när en tittar upp från en bok och helt plötsligt fryser och måste kippa efter andan? En har kommit in i någon sorts speciell andning och andas någon speciell luft som bara finns i boken, och när en slutar måste en ställa om sig. Och tydligen är det kallt i rummet, men boken gör allt varmt, och därför fryser en inte förrän en lägger bort boken. Vet ni vad jag menar? Det ger den här boken mig.

Vilken var den bästa boken du läste under 2013?

__________________________________________________________________________________

Veckans jerka hos Annika lyder:

Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför?

Lättbesvarad fråga! Jag har konto på Goodreads (svartlava). Tror att jag kanske reggat mig på Boktipset någon gång, men kommer inte ihåg namn eller något. Minns att jag tyckte Boktipset var rätt trist. Goodreads gillar jag mycket eftersom det går att samla på böcker och så. Gillar att kolla in vad alla andra läser och sådär. Som jag nämnde tidigare får ni jättegärna skicka en vänförfrågan till mig! Har än så länge 19 vänner, men ju fler vänner desto roligare!
__________________________________________________________________________________

Den 17:e juli 2011 skrev jag ett startinlägg om 30 dagar-utmaningen. Jag gjorde aldrig klart utmaningen då, utan hann till typ... 21 kanske? Såatteh. Nu tänker jag börja om och stoppa in på de dagar jag inte har något att skriva om. Första inlägget kommer på lördag!

Här är hela listan:
Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok - always
__________________________________________________________________________________

Jag är verkligen jättedålig på att komma ihåg Top Ten Tuesday förrän samma dag som det är, och så har jag redan hunnit posta ett inlägg och så... Blir det en dag efteråt istället. Men nu har jag faktiskt varit förutseende och redan förberett nästa veckas! Heja mig!

Den här veckans Top Ten Tuesday handlar om vad en önskar mer av i böcker. Fick som vanligt inte ihop tio, utan bara åtta... Menmen, det här vill jag ha mer av:

1. HBTQ-huvudpersoner
Alltså, det här behövs så himla mycket. Jag vill inte behöva leta efter böcker med HBTQ-huvudpersoner. Jag vill att de bara ska finnas utan att jag behöver eftersöka det. Jag vill att de ska få rädda världen, vara starka, svaga, oklyschiga, men få spela viktiga roller. Jag vill att bokens problematik ska ligga i något annat än personens sexuella läggning. Det är något av det jag älskar mest med Engelsfors-trilogin. Deras sexualiteter DEFINIERAS aldrig, vilket jag gillar. Jag tror på att låta bli att stoppa i fack och därmed begränsa sig till att gilla ett kön.

2. Kvinnor som får ligga med vilka de vill
Ja. JA.

3. Män som inte är supermaskulina
Män som trånar, är efterhängsna, desperata, bekräftelsehoror. Jag älskar det.

4. Superhjältar
Jag vill ha fler superhjälteromaner. Inte bara i serieform. Jag har tänkt på det här jättemycket på senaste tiden. De flesta med övernaturliga krafter i böcker framställs inte direkt som superhjältar. Men det vore kul om de gjorde det.

5. Syskonkärlek
Jag vill se fler syskon som hänger med varandra typ hela tiden. Kanske gnabbas lite, men liksom mest gillar varandra och är bästisar.

6. Internatskoleskräck
Två grejer som jag älskar - internatskolor och skräck. Borde finnas fler sådana böcker.

7. Roadtrips
Har precis läst ut Pappersstäder, och ville ha en hel bok om deras roadtrip på slutet alltså.

8. Nöjesparkskräck
Jag har någon gång läst en Kitty-bok som utspelar sig på en nöjespark och någon skräckis som även den utspelar sig på en nöjespark. Hallå, bästa miljön ju! Mer sånt röstar jag för.

Har ni några tips på böcker som innehåller någon eller flera av komponenterna ovan får ni supergärna tipsa i en kommentar!

__________________________________________________________________________________

Igår läste jag klart Stjärnmärkt och idag Pappersstäder. Jag tror att det är flera bokbloggare som känner igen sig, men jag kan knappt bärga mig till recensionsdatum! Vissa böcker vill en bara berätta om nununuuuuu! Men måste alltså vänta till recdatum, som är 3/2 för Stjärnmärkt och 29/1 för Pappersstäder. Nu vet nu i alla fall vad ni har att vänta på det kommande veckorna!
__________________________________________________________________________________

Nora och hennes fosterfamilj har precis flyttat till en ny lägenhet. När fosterpappan Anders börjar renovera lägenheten upptäcker han flera skåp som en tidigare ägare helt sonika tapetserat över - med saker och allt i. Efter att han rivit bort tapeten och öppnat upp skåpen börjar konstiga saker hända. Någon går i lägenheten när Nora är ensam hemma. Stegen stannar utanför hennes dörr, och hon känner att någon står där, men hon ser ingen.

En dag ringer en gammal tant och säger att Nora måste hämta något i Stockholm. Hon får inte veta vad, men när hon väl öppnar paketet hemma finner hon en docka. Nora förstår att det finns ett samband mellan stegen och dockan, och blir fast besluten om att hon måste ta reda på vad som hände i den här lägenheten innan hon och hennes familj flyttade dit.

 Jag har vissa minnesbilder av vad jag trodde var tv-serien Agnes Cecilia, men efter en googling inser jag att det nog måste ha varit en film. Jag minns att den skrämde livet ur mig och att jag inte vågade titta. Trots att anden/spöket/minnesbilden av det förflutna inte drivs av ondska tycker jag ändå att de scener när någon går i lägenheten är riktigt obehagliga. Så obehagliga att jag inte ens vågade läsa den när jag skulle sova (trots att jag hade både katt och sambo i sängen).

Maria Gripe är en utav de där författarna som jag underskattar när de gått för lång tid mellan att jag läst hennes böcker. Trots att jag som yngre läste Tordyveln flyger i skymningen säkert 4-5 gånger (kanske dags att läsa om snart igen? Då var det en av mina absoluta favoritböcker. De enda böcker jag läst fler gånger är Harry Potter) glömmer jag bort känslan hennes böcker ger mig. När jag nu läste Agnes Cecilia slås jag av tidlösheten. Det finns knappt någonting i boken som fungerar som tidsmarkörer. Den hade lika gärna kunnat utspela sig på 50-talet, 80-talet (som den faktiskt gör) eller 2010-talet. Och det är en av de grejer som gör den här boken så himla bra.

Som ni kanske redan förstått så tycker jag om den här boken så himla mycket. Den är spännande, läskig, och jag älskar historier där nu och dåtid får integrera med varandra. Nora försöker alltså räta ut en hemsk historia som utspelade sig många många år före hennes egen tid. Jag gillar hur det egentligen är två berättelser som berättas parallellt - både Noras och Cecilias.

Efter att ha läst Agnes Cecilia är jag verkligen jättesugen på att läsa mer av Gripe. Jag tycker så mycket om den här mystiska stämningen i böckerna, och tror att jag skulle kunna älska fler av hennes böcker.


__________________________________________________________________________________

Trots att jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan att jag blivit bättre på att strunta i böcker jag inte gillar tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Extra jobbigt är det om jag redan kommit ganska långt.

I helgen läste jag Drömgångare av Samantha Shannon. Jag satt där med tända ljus, en stor mugg chailatte med sojamjölk och en katt bredvid. Efter typ 70 sidor inser jag att jag fortfarande inte kommit in i boken, och fortfarande inte tycker att den är intressant. Jag har tvingat mig igenom de sidor som jag redan läst. Jag har genom dem 70 sidorna tänkt att kvällen blir förstörd om den här boken inte är bra.

Där har jag bullat upp mig i soffan med filt, ljus, choklad, te och hela köret. Och läst en bok jag ändå inte gillar. Slöseri med tid. Jag hade lika gärna kunnat slösurfa bort den där tiden. Och jag blir arg på mig själv att jag inte la av med boken tidigare. För att jag har slösat lite mer än en timme av mitt liv till att läsa en bok som jag inte tycker är bra, bara för att jag kanske tycker att den är bra snart. Jag blir så besviken.

Ändå har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Kanske för att jag var så övertygad om att jag skulle gilla den innan jag började läsa. Kanske för att jag tänker att jag ska gilla den snart. Om bara några sidor. Bara någranågra sidor till så kanske jag gillar den. Men så tänker jag istället på alla andra böcker som står i min bokhylla. Pappersstäder. Stjärnmärkt. Beautiful Creatures #3. Varför ska jag fortsätta läsa en bok som jag efter 70 sidor fortfarande inte gillar, när jag kan läsa en bok jag faktiskt tycker är bra?

Men jag kan fortfarande inte få bort känslan av att kvällen faktiskt är förstörd. Jag kan bara lägga bort Drömgångare och plocka fram Stjärnmärkt. Och när jag börjar läsa Stjärnmärkt har jag fortfarande lite blandade känslor över att ha lagt ifrån mig Drömgångare. Lättnad blandas med skuldkänslor och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske provar sen, igen. Men jag ska försöka hålla mig borta. För trots allt är det ändå slöseri med tid att läsa dåliga böcker.

__________________________________________________________________________________

Precis som när jag skrev om Mio, min Mio känns det lite konstigt att skriva om en bok som är så pass erkänd som Bröderna Lejonhjärta. Men jag vill ändå säga saker om den här boken, så därför gör jag det. Precis som med Mio vet ni förmodligen redan vad boken handlar om, men jag drar det ändå:

Skorpans modiga, vackra, fantastiska storebror Jonatan dör ifrån honom när Jonatan räddar Skorpan ur en brand. Egentligen var det meningen att Skorpan skulle dö först. Att han skulle sitta i Nangijala och vänta på Jonatan. Skorpan var sjuk och skulle dö, och Jonatan hade sagt att så skulle det bli. Men så blev det inte.

Istället är det Jonatan som får vänta i Nangijala. När Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala verkar det vara paradiset, men någonting hotar detta paradis. Grannbyn Törnrosdalen har blivit ockuperad av den onde Tengil. Han har gjort invånarna i byn till slavar, och om inte Körsbärsdalen också kämpar för sig kan det hända dem också. Den modige Jonatan står först i ledet att bekämpa Tengil, vilket inte är helt ofarligt. Speciellt inte då det finns en förrädare i Körsbärsdalen.

Det som jag lärt mig uppskatta mest med Astrid Lindgren är att samtidigt som hennes böcker är roliga, spännande och nästan helt omöjliga att länga ifrån sig, finns det även ett mått av mörker och allvar. Hennes böcker är inte bara spännande berättelser, utan innehåller också något annat. Bröderna Lejonhjärta är ju egentligen en hemsk historia om en liten pojke som är dödssjuk. Hans bror dör i en eldsvåda, och så småningom dör även den lilla pojken. Och sen blir det trubbel i paradiset som måste lösas, och den lilla pojkens bror kämpar fastän han inte måste. Djupet i berättelsen gör att det blir mer än bara en barnbok också. Jag tycker att det här är en bok som i allra högsta grad också angår mig, och uppskattade den väldigt mycket medan jag läste den (och även i efterhand så klart).

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag att boken känns himla aktuell just nu. Just nu, imorgon och alltid. Att göra något som en inte måste för att hjälpa någon annan. Det borde vi göra oftare. Jag tror att Jonatan kan ha blivit en utav mina största litterära förebilder faktiskt.

__________________________________________________________________________________

Veckans bokbloggsjerka handlar om film och tv-serier.

Vilken är den absolut bästa tv-serie/film du har sett i din genre? Serien eller filmen behöver inte vara en filmatisering av en författare du har läst men den/de ska ha en stark anknytning till din favorit genre.

__________________________________________________________________________________

Jag har funderat på en grej på senaste tiden, speciellt i samband med den recension jag skrev om Enders spel. Oftast bryr jag mig inte speciellt mycket om författare. Sorgligt med sant. Jag brukar sällan intressera mig för något mer än en författares verk, och därför brukar jag inte heller läsa författarintervjuer eller liknande (självklart menar jag inte att författare är en alldeles särdeles ointressant människotyp, utan bara att jag inte intresserar mig av dem bara för att de är författare. Precis som jag inte är intresserad av mina favoritartister på det sättet). Jag vill ogärna läsa om författare innan jag läser dess böcker, eftersom jag inte vill bilda mig en uppfattning om en bok – baserat antingen på hur författaren är eller vad någon annan tycker om boken – innan jag läser den.

Däremot kan jag tycka att det är jätteintressant att se när författare själva får berätta om sina böcker. Jag går mer än gärna på olika boksamtal, releasefester eller pressfrukostar där det berättas om böcker som kommer snart eller har kommit. Till exempel hade jag helt missat Linn Spross fantastiska bok Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet om jag inte hade hakat på Johanna, hennes syster och Jenny till Release me på Kulturhuset. Jag blev nämligen blixtförälskad i Linn Spross, och om jag inte hade blivit det hade jag säkert inte ens vetat om att boken funnits!

Brukar ni läsa om författare innan ni läser något skrivet av författaren? Varför/varför inte?

__________________________________________________________________________________

När Kristian Gidlund 2011 fick veta att han hade cancer startade han bloggen I kroppen min. Bloggen blev i våras en bok, och under hösten en till bok. I de två böckerna berättar han om sina drömmar, vad han hade gjort av sitt liv om han inte skulle dö, hur det är när kroppen slutar göra som en vill och längtan efter att vara frisk och stark. Ärligt talat känns det helt fruktansvärt att ens recensera en sån här bok. Vem är jag att recensera hans känslor – hans upplevelse av den här fruktansvärda, fruktansvärda sjukdomen.

Jag inleder i alla fall boken med att gråta. Innan den ens börjat på riktigt. I förordet börjar jag gråta. Trots att jag vetat sen september hur den här berättelsen slutar (och att den redan tagit slut) så gråter jag.

Och tja, hur ska jag kunna recensera det här? Det finns inget att säga, bara att det är fantastiskt. Fantastiskt fint. Fantastiskt skickligt. Fantastiskt sorgligt. Sorgen och uppgivenheten är en följeslagare genom hela boken. Jag hade verkligen velat läsa en roman skriven av Gidlund, något som var bara hittepå. Och jag önskar genom hela boken att handlingen ska förändras, att slutet ska vara lyckligt, att allt ska vara hittepå. Men verkligheten går inte att ändra på. Det går inte att ändra sånt som redan hänt. Och trots att jag vetat sen i september hur det slutar gråter jag. Gråter och gråter.

Det enda som jag faktiskt måste säga att jag är missnöjd med är inte ens Gidlunds fel. I slutet av boken är det bilder tagna av Emma Svensson – vän till Gidlund och fotograf. I e-versionen av boken syns bara hälften av bilderna av någon dum anledning (i alla fall när jag läser i min Letto. Tycker dock att om det borde fungera i någon läsplatta borde det vara Letto, eftersom både Adlibris och Forum är Bonnierägt). Bilderna blir helt enkelt helt avklippta, vilket känns väldigt synd.

Och jag tänker på den här strofen:
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.
Fröding. Förstås.
 

__________________________________________________________________________________

Under hela 2013 orkade jag inte med Goodreads och struntade helt i det. Nu har jag plockat upp det igen. Om ni vill får ni jättegärna frienda mig! Svartlava heter jag där.

När jag ändå var igång gjorde jag en lista med de böcker som står på min TBR-hylla. Så nu kommer ni kunna kolla in vad jag kommer läsa härnäst (eller tja, det står ju rätt mycket böcker på de där tre hyllplanen som var tänkt att vara ett från början). Ska försöka hålla igång och uppdatera den när jag ställer in nya böcker också!

__________________________________________________________________________________

Var så himla arg igår, för jag skulle beställa en dator och HP krånglade som sjutton. Måste lägga en TREDJE order, eftersom de strulat. Betalade dessutom en order som jag fick veta först efteråt REDAN VAR ANNULLERAD. Så de har reserverat mina pengar på kontot så att jag inte kan köpa en ny dator, och den gamla ordern är ju annullerad. Blir så trött. Synd att de är överlägset billigast (är 500:- billigare än på alla andra ställen, förutom att det dessutom ingår två års mobilt bredband), annars hade jag definitivt inte handlat därifrån igen (vilket jag också meddelat dem).

Hursomhelst. Var så jäkla arg så jag beställde lite böcker jag tyckte jag kunde få för de födelsedagspengar som inte gick åt till att beställa en dator. Valet föll på:

Hollow City har jag sett fram emot länge! Panic likaså, men den får jag vänta ända fram tills mars innan jag får. Hollow City släpps idag, så den skickas inom 48 timmar enligt Book Depository. Puffin Chalk-böckerna bloggade jag om i somras. Nu var det dock bara The Wizard of Oz som jag kände mig helt sugen på. Är i alla fall pepp på att läsa alla tre!

Alltså, inte för att jag har brist på böcker att läsa eller så...
__________________________________________________________________________________

Eftersom det på instagram efterfrågades en utvärdering av att läsa på Letto så tänkte jag göra en sådan nu.

Jag köpte alltså en begagnad Letto för knappt två veckor sedan. Över lag så är faktiskt min upplevelse till min förvåning till största del positiv. Jag var alltså väldigt negativ inställd till läsplatta innan, men tänkte att vadfasen 350:-, då ska väl till och med en motståndare som jag kunna prova?!
__________________________________________________________________________________

Saker jag gillar med Letto: 

• Den är mindre än en pocket, går ner i alla väskor och rymmer typ jättemycket böcker. Den kommer definitivt bli ett stadigt resesällskap! 
• Jag gillar även att det går att ändra textstorleken, för vissa ljus kanske är knepiga, eller så är en trött eller något. Ibland känns det helt enkelt bättre med större text och ibland mindre. 
• Fördelen med att läsa på läsplatta jämfört med en surfplatta tycker jag är att den inte är bakgrundsbelyst. Jag får ofta ont i ögonen/blir trött i huvudet/har svårt att se när det kommer till att läsa på en belyst skärm, så jag tycker det är superskönt att slippa det. Dessutom känns det typ som magi. Tänker att de där små sakerna som är bakom skärmen är levande små grejer. Typ små flugor eller något. Eller något gulligare. Något fluffigt.
• Smidigt att kunna köpa böcker direkt i plattan.
• Bra att kunna göra markeringar utan att det känns som att jag förstör boken. Behöver inte över huvud taget vara orolig för att jag förstör boken på något sätt.
• ÄTA OCH LÄSA SAMTIDIGT! Jag tror alla vet hur typ skiiiiitjobbigt det är att läsa samtidigt som en behöver äta med två händer samtidigt. Det brukar bli en såsskål eller en ljuslykta eller något som en måste flytta på hela tiden för att den skymmer texten. Problemet löst med läsplatta!

__________________________________________________________________________________

Saker jag inte gillar med Letto: 

• Jag och Letto är inte alltid helt överens om var jag sätter mina fingrar någonstans. 
• Det var lite knöligt att hitta alla finesser i början, men efter ett tag lossnade det tycker jag (PFFFFFFF, manual är för amatörer!). 
• Jag är lite för otålig ibland, och tycker att den borde vara snabbare. Så trycker jag på typ allt och så hänger den sig så att jag måste starta om den...

__________________________________________________________________________________

Nu kan ju jag inte jämför med några andra plattor. Jag hade inga höga krav, inga förväntningar. Jag tänkte att för så lite pengar får jag väl det jag får. Jag har dock sett andra klaga över att den är seg på att byta sida. Det tycker inte jag. Jag har min inställd på kvalitet istället för kvantitet (det går alltså att ställa in om en vill att den ska byta fort eller bra, typ, eller något), men tycker inte det är någon större skillnad mellan väntetiderna. Det tar inte längre tid än vad det tar för mig att vända sida i en bok liksom.

Har sett att vissa också klagat på att det är jobbigt att lägga in biblioteksböcker i. Alltså, jag kanske är dum, men tycker inte det är ett dugg krångligt?! Inte jobbigare än att lägga in musik på en mp3-spelare (går för övrigt att lyssna på ljudböcker i också!). Men som sagt kan jag ju inte jämföra med något annat.

Och tja, hade jag köpt den för 1400:-? Om jag hade jobbat heltid på ett lagom bra betalt jobb så ja, definitivt. Hade jag köpt den för 700:-? Utan tvekan! Så jag tycker ni ska passa på nu, eftersom den till på onsdag säljs för halva priset. Men skynda er!
__________________________________________________________________________________

I framtiden härjar ett krig mellan människorna på jorden och andra rymdvarelser. Kriget äger inte rum nära jorden - utan många många år bort. Men kriget kräver massor av resurser, och nu söker militären med ljus och lykta efter ett underbarn som har potential att bli den bästa officer världen någonsin skådat.

Ender är det här underbarnet. Han blir tagen från den vanliga skolan till militärskola redan vid sex års ålder. Han slits från sin familj, utan att få ha kontakt med dem över huvud taget. Han går med på att spela efter ledarnas spelregler för att kunna återfå kontakten med sin familj. I tävlingar i skolan utklassar han lag efter lag, men bryr sig inte om framgångarna. Hans lärare försöker bryta ned honom, försöker få honom att inse att han själv är den enda han någonsin kan lita på.

Jag har svårt för att veta vad jag ska tycka om den här boken. Samtidigt som jag gillade den och tyckte den var fruktansvärt spännande har jag svårt för att stänga av det som Eli skrev om Orson Scott Card. Det visste jag ju dock inte när jag läste boken. Sanningen är att jag sträckläste den. Jag kunde knappt lägga bort boken alls. Den är på ett vis så himla oavancerad. Den är enkel att komma in i, det går snabbt att lära känna Ender och handlingen är inte speciellt komplicerad.

Jag började skriva den här recensionen för tusen och tusen år sedan, och läste boken för ungefär tusen och tusen och tusen år sedan. Därför kan jag inte säga så himla mycket mer om den än jag redan gjort. Däremot vill jag säga något mer om formatet. Jag läste den som Excess, vilket var första gången jag läste Excess. Och jag älskade det! Den lillalilla boken var så lätt att få plats med i alla väskor. Kuvertväska på klubb och vill kunna läsa på vägen dit - check! Dock var jag orolig för att den skulle bli förstörd i och med megatunna sidor. Var in på fyra, jag upprepar FYRA olika bokhandlar och letade fodral och alla sa "Excess säljer inte bra, därför har vi varken böcker eller fodral till". Himla synd.

Men sammanfattaning om boken: Excess är bra. Orson Scott Card är dålig, men har skrivit en helvetes spännande bok (som dessutom passar ypperligt bra för en som inte läst speciellt mycket scifi innan, men gärna vill börja). Om ni skiter i författare så läs den, men ni kan väl sno den eller låna den av någon eller något, så att han inte tjänar mer pengar än nödvändigt. Ok?


__________________________________________________________________________________

Carro på romeoandjuliet skrev igår om det här med lusten att läsa (och är även citerad i rubben). Jag började skriva en kommentar till inlägget, meeeeeen... det blev så himla långt. Så det blir ett blogginlägg istället. Och det här kommer inte direkt handla om läslust, utan snarare att bara läsa bra böcker och strunta i de dåliga.

För typ kanske två år sedan brukade jag läsa ut nästan exakt alla böcker jag började läsa. Från bloggstarten 2009 fram till typ 2011, kanske till och med 2012 hände det endast ett fåtal gånger att jag la av med en bok jag tycker var tråkig. Citatet av Carro i rubriken är väldigt talande för hur även jag brukade tänka.

Men så var det ett nyårslöfte. Ett nyårslöfte som jag gav kanske förra, eller förrförra året där jag bestämde att nu ska jag fasen sluta läsa dåliga böcker. Första gången jag la av med en tråkig bok kändes det som att jag gjorde något förbjudet. Jag skämdes. Andra boken var också jobbig. Och tredje. Nu börjar jag läsa kanske tre böcker på varje bok jag läser ut. Det tar tid innan jag hittar precis den bok jag känner för just nu.

På senaste tiden tycker jag att jag mognat väldigt mycket och väldigt fort, och jag tycker egentligen mer och mer om mig själv ju äldre jag blir. Och nu tänker jag vara himla cheesy och säga att FÖR MIG hänger det ihop. Att jag gillar mig själv och min smak (jag tycker faktiskt jag har världens bästa smak, höhö), att jag tar hand om mig själv och UNNAR mig att bara läsa bra böcker. Livet är så kort, och jag kommer ÄNDÅ inte hinna läsa alla bra böcker, så varför i hela friden ska jag då också ta mig igenom de dåliga? Oavsett hur många andra som gillat, hur känd den är eller hur mycket klassiker det är. Livet är för kort och för fint för att smutsas ner med trista böcker.

Så tänker jag. Jag tycker även att exakt alla människor, hur nördiga eller trogna de än är borde unna sig att bara läsa bra böcker. För att jag tror att både en själv och läslusten mår bättre av att ge sjutton i böcker som ändå inte är bra.

Hur tänker ni?
__________________________________________________________________________________

I tisdags lämnade jag in min B-uppsats, och tanken var att jag under gårdagen skulle kunna plöja Narnia. Så blev det inte riktigt. Dels för att jag inte är frälst. Dels för att luften gick ur mig. Jag lämnade in uppsatsen och det kändes som att jag skulle kunna sova en vecka (och det känns så fortfarande).

Istället har jag varit och klämt på en dator som jag tänkte köpa till mig själv nu när jag ska skriva KANDIDATUPPSATS. Blir HP:s Chromebook, och har önskat mig pengabidrag i födelsedagspresent så att jag kan köpa den (fyller för övrigt tjugoett år på söndag. Känner mig gammal).

Men jag ville bara säga att det kanske blir lite tomt här, för den här orken som jag har hållit i under sluttampen av uppsatsen är liksom förbrukad, och jag måste återhämta mig lite. Så hej på en stund.
__________________________________________________________________________________

34.660 tecken senare är jag äntligen klar med den här jäkla uppsatsen. Inskickad och allt. Korka upp champagnen!
__________________________________________________________________________________

Ungefär så känns min hjärna just nu. Idag (!!!!!!!) ska jag lämna in min uppsats (!!!!!!!!!!!!). (Skriver om The Forest of Hands and Teeth om någon missat)

Saker jag kom på igår:
1. Jag behöver en bok som jag missat att jag behövde. Hon skriver skiiiiiiitbra om manliga vs kvinnliga egenskaper i barnlitteratur, och jag har totalt missat den här boken, men behöver den för att underbygga min analys. Ska idag gå till ett bibliotek som har den som referenslitteratur, så det fixar sig.

2. Jag har citerat en annan person än den jag trodde. Trodde det var Harry som sa en sak, men det visade sig vara Jed. Vilket stör min analys rätt så mycket, men inte mer än att jag får skriva om en eller ett par stycken.

3. JAG GILLAR MARY. Jag har gått från att tycka att boken är subversiv till att vara skitdålig jäkla genusslentriamsmörja till att kanske vara lite subversiv. För Mary får vara svag, kvinnlig, totalt icke-rationell, känslostyrd och beroende av andra MEN OCKSÅ aktiv och egocentrerad (eller alltså, tycker hon är jävligt störig också och hade inte velat vara kompis med henne).

Och nu ska jag dö lite och låta bli att ångest-spela Jelly Splash i sängen utan istället skriva klart (KLART!!!!) min B-uppsats. Någon gång senare i veckan tänker jag skriva lite mer djupgående om min analys av den här boken. Eller kanske nästa vecka. Måste bara få ihop det lite mer begripligt, och vill att det ska vara mer liksom bloggigt än akademiskt.

__________________________________________________________________________________

Jag tycker alltid att det känns lika konstigt att recensera klassiker. De är ju redan vedertagna, på något vis. Men jag ville ändå skriva lite om Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag börjar med Mio. Ni har säkert redan koll på handlingen, men jag drar den ändå:

Bosse bor i en familj där han inte är önskad. En kväll när han hittar en flaska kommer det ut en ande ur flaskan och tar med honom till Landet i fjärran – där även Bosses pappa konungen bor. Landet i fjärran verkar vara rena paradiset, men snart får Bosse – eller Mio som är hans namn i Landet i fjärran – höra berättelserna om riddar Kato. Riddar Kato som är så ond att blommorna vissnar, fåglarna flyr och solen tappar glöd när en säger hans namn. Och det är Mio som alla har väntat på i tusen och tusen år. Det är Mio som måste slåss mot riddar Kato och befria Landet i fjärran för alltid.

Efter att ha läst (snart) 60 poäng litteraturvetenskap börjar det bli svårt att inte ständigt tolka och vara medveten om berättartekniker. Det är Bosse som inte är älskad i sin familj som får komma till Landet i fjärran. I Landet i fjärran får Bosse allt han någonsin drömt om. Även om han saknar vännen Benke, så konstaterar han att Jum-Jum till och med är en BÄTTRE kompis än Benke. Eftersom Mio inte är uppväxt i Landet i fjärran kan alla företeelser förklaras samtidigt som han får dessa förklarade för sig. Hemma i gamla familjen var han begränsad, nu är han fri. Dock måste han kämpa mot en en man vars blotta namn sätter skräck i alla personer som hör det. Alltså, känner ni igen det här? Redan i början tänkte jag att det här är EXAKT Harry Potter.

I övrigt måste jag säga att det är en sån himla fantastisk bok. Nu var det visserligen länge sedan jag såg filmen, men filmen är verkligen precis som boken. Fast boken är liksom BÄTTRE. Jag har alltid sett Lindgren som lite torr, men efter att ha läst både den här och Bröderna Lejonhjärta tycker jag inte alls det längre. Det här är bästa sortens mysfantasy, som både är spännande och läskig på sina ställen. Så alla ni som liksom jag fått intrycket av att Astrid Lindgren är lite torr borde verkligen läsa den här. Den senaste tiden har fått mig att inse en helt annan del av hennes författarskap än jag sett innan. Jag är frälst.

__________________________________________________________________________________

Något som jag tänker bli bättre på under 2014 är att posta alla bra citat jag stöter på. Alldeles för ofta händer det att jag stöter på något fantastiskt, sätter en post-it, stoppar tillbaka boken i bokhyllan och... tja. That's it. Sen aldrig gör något av det. Men det hade ju varit fint att dela med sig av alla bra citat istället för att bara låta de stå där i bokhyllan och se ledsna ut. Så här kommer 2014 års första citat-inlägg. Den bok som är först ut får bli Den andre Will Grayson.

s. 72

s. 72

s.78

s. 194

__________________________________________________________________________________

Jag satt och granskade Kaosutmaningen lite för att se om någon av de böcker jag läser just nu passar in på någon utav punkterna. Och jag kom bara till punkt tre innan jag slutade. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare. Jag vet inte varför jag KÄNNER så otroligt mycket för Kristian Gidlund. Jag kände inte honom. Han kan ju ha framställt sig på vilket sätt som helst i boken och sin blogg och i alla intervjuer. Men jag tror inte det. Det känns så äkta, och jag blev så himla ledsen av att just den här punkten passar in på den bok jag läser just nu.

P.S. Ett nyårslöfte: Jag ska bli bättre på att korrläsa inlägg innan jag postar... Haha. D.S.
 __________________________________________________________________________________

Jag har länge varit tvärmotståndare till e-böcker. Totalvägrat. Men så ville Cissi sälja sin Letto, och för 350:- kronor inklusive frakt tänkte jag att det kanske faktiskt är värt att prova en läsplatta. Nu har jag fått hem den, och har laddat in min första e-bok. Jag orimligt glad med tanke på att jag varit en sån stark e-boksmotståndare. Men det känns som att jag kanske kommer kunna trivas med e-böcker nu när jag har en ordentlig platta att läsa på.

Första boken blev Kristian Gidlunds Vägsjäl som är ett recex från Forum. Läste för övrigt förordet bara för att testa lite. På sidan fem (alltså fem i e-boken) började jag gråta. Länge det höll då.

__________________________________________________________________________________

25 år innan boken börjar slutade ett möte mellan tre flickor med att en av flickorna dog. De två andra flickorna hamnade på anstalt – eftersom de skulle ha torterat den tredje flickan till döds – och deras liv är så gott som förstörda.

25 år efter händelsen försöker de två skapa sig normala liv. Amber jobbar som städare på ett nöjesfält, och Kirsty är journalist. Av en slump blir de ihopfösta när en ung tjej hittas mördad på nöjesfältet där Amber jobbar. Helt plötsligt är bådas tillvaro hotad. Ett normalt liv innebär nämligen att ingen någonsin kan få reda på deras delade hemlighet. För mycket uppmärksamhet kan lätt vända upp och ner på de liv de har lyckats skapa för sig.

Det visade sig att jag slarvläst baksidestexten på den här boken. Lagom sjuk som jag är trodde jag att jag skulle få läsa om två barn som mördar ett annat barn (vilket en i och för sig också får, men det är inte huvudberättelsen). Istället råkade det vara något deckaraktigt. Inte riktigt min smak, så jag var besviken redan när jag började läsa boken.

Även om jag inte fick precis vad jag hade tänkt mig fastnade jag ganska snart i boken. Jag tänkte "äsch, jag ger den en chans, så får vi se om jag gillar den eller inte" – vilket ganska snart förbyttes i "nej, nu ger jag upp. Men jag ska bara läsa några sidor till" och "bara några sidor till, några sidor till". Så jag tycker ändå att den var himla spännande och intressant. Framför allt var den perfekt kravlös jullovsläsning. Det krävs inte så himla mycket av läsaren. Jag till och med förstod vem som var mördaren första gången som hen dök upp i berättelsen (även om jag inte hade räknat ut alla detaljer kring det hela).

Om en vill ha en spännande deckare att slöläsa tycker jag att det här är en bra bok. Jag sträckläste hela boken på totalt typ två dygn. Om en vill vältra sig i en obehaglig berättelse om onda barn – tja, då är det inte rätt bok. Tänker också att jag inte vill göra en genusanalys av den här boken. Tycker att kvinnosynen genomgående känns rätt så kass.


__________________________________________________________________________________

Det här är mina favoriter av de böcker jag läst 2013 (utan inbördes ordning):

• Den skarpa eggen
• Nyckeln 
• Pandemonium
• Insurgent 
• Rädda mig inte
• Stad av skuggor
• Den femte vågen 
• Francesca
• Förr eller senare exploderar jag
• I kroppen min

December har varit fullproppat med uppsatsskrivande. Det har förstås varit väldigt roligt, men har tagit mycket tid från min lästid. Framför allt har det tagit av min läslust. När jag kunnat har jag hellre valt att lyssna på P3-dokumentär istället för att läsa (HJÄLP! Alla P3-dokumentärer jag vill lyssna på börjar ta slut! What to do?!). Men jullovet har i alla fall bjudit på både lästid och läsork!

Här är de böcker jag läste i december:

107. Onda flickor, Alex Marwood *
106. Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
105. Mio, min Mio, Astrid Lindgren
104. The Forest of Hands and Teeth, Carrie Ryan (omläsning)
103. Stad av aska, Cassandra Clare
102. Liten parlör för älskande, David Levithan

Totalt: 6 böcker.
Bästa bok: Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta! Läste aldrig dessa när jag var liten, och är faktiskt fruktansvärt positivt överraskad! Jag har alltid sett Astrid Lindgren som lite torr, men hon skulle absolut kunna bli en utav mina favoritförfattare.
Sämsta bok: The Forest of Hands and Teeth, bara för att jag närläst den, och den inte håller för en genusläsning..
Största överraskning: Ond flickor. Den var verkligen inte alls vad jag hade väntat mig. När jag började läsa och insåg det blev jag jättebesviken, men blev sen överraskad när den faktiskt visade sig vara rätt spännande ändå!
Största besvikelse: The Forest of Hands and Teeth, av ovan nämnda anledning. Mitt helhetsintryck av den här boken är förstört. Blir så arg. När jag har skrivit klart uppsatsen tänkte jag gå in mer på vad jag tycker om den här boken efter att ha skrivit en uppsats om den. Tills vidare får ni hålla till godo med den recension jag skrev när jag läste den första gången.

Så var det det här hyllvärmarprojektet. Mer om hur det ska gå till kan ni läsa här, där ni också kan se hur det går för mig.

Januaris hyllvärmare:

1. Sweeney Todd – den här har stått i min bokhylla sen en körresa när jag gick i nian. Vilket är så många år sedan att jag inte ens orkar räkna. Blev återigen pepp på att läsa den efter att ha sett musikalen på Stadsteatern.
2. Agnes Cecilia – tv-serien tyckte jag var sjukt läskig när jag var liten, men jag har faktiskt aldrig läst boken. Tror att jag ägt den sedan 2010 eller 2011. Dags att läsa med andra ord.
3. Black Beauty – det här är en Penguin Threads-klassiker som jag fyndade på bokmässan 2012. Den har stått på min att läsa-hylla ett tag nu, så det kanske är dags att sätta igång?
__________________________________________________________________________________