Det är sommar och Hanna är tolv, nästan tretton år. Förutom att hon tampas med allt det där som tolv-, nästan trettonåringar tampas med - balansgången mellan att vara sig själv och att vara det som alla andra vill att en ska vara, att hitta sig själv osv - händer två saker utöver det vanliga den här sommaren: 1. Hannas pappa flyttar ut. Han och mamma behöver paus från varandra, säger mamma. 2. Skolans populäraste tjej, Linda Palm, blir våldtagen och mördad.

Plötsligt är Hanna inte säker någonstans. Mördaren åker aldrig fast, och hon vågar inte gå själv någonstans. Trots att orten som Hanna bor på är väldigt liten är det omöjligt att veta vem det kan vara.

Jag uppskattade den här boken väldigt mycket, även om den inte riktigt var vad jag hade tänkt att den skulle vara. Jag trodde att det här mordet på Linda skulle vara liksom huvudproblemet i berättelsen - alltså att den skulle vara mer thrilleraktig - men så var det inte riktigt. Eller det var i varje fall inte det som jag uppfattade som det huvudsakliga när jag läste boken. Snarare är det en bok om att växa upp. Att vara nästan vuxen, men samtidigt barn. Att VILJA vara vuxen och att samtidigt VILJA vara barn.

Jag tycker att det är en väldigt fin skildring av Hanna, som står mittemellan, som är varken eller. Hon hånglar inte med killar som Sabina, men hon är inte heller lika barnslig som Jonna. Hon vill gå åt båda hållen, men vågar inte, kan inte och ibland vill inte. Som jag redan tog upp i senaste Top Ten Tuesday känner jag väldigt mycket igen mig i Hanna. Jag tyckte - precis som jag skulle tro att de flesta gör - att det var väldigt svårt att växa upp och bli liksom medveten. För med medvetenheten kommer liksom även en insikt i att även andra är medveten om en själv. Jag tycker att det är väldigt fint med den här boken att den är så himla spot on, och blev ännu mer sugen på att läsa Eriksson Sandbergs kommande bok Välkommen till LA, baby.