De två bröderna Viggo och Alrik har flyttat ifrån sin mamma i Stockholm till ett fosterhem i Mariefred. De ska börja i en ny skola, men allt blir problem redan från början. Förutom att de kommer på kant med fyrans ledarkille träffar de också Estrid och Magnar som är väktare för ett magiskt bibliotek. Viggo och Alrik skulle vara någon sorts utvalda som ska rädda Mariefred från ondskan. Killen i skolan sätter käppar i hjulet för dem hela tiden och skyddas av sin pappa. Istället är det Viggo och Alrik som får rykte om sig att vara bråkstakar. Samtidigt är det någon som absolut inte vill att bröderna ska rädda staden - utan istället försöker döda dem.

Den här typen av karaktärer känner vi ju igen sen gammalt - strulkillarna det är lite synd om, men som på något sätt är utvalda (Harry Potter, Percy Jackson och Will Parry (His Dark Materials) är väl de mest kända). Här hann jag tänka att det vore ju fint om det gick att skriva 9-12-fantasy med killar i huvudrollen som inte har.. ehm, precis samma bakgrund som alla andra huvudpersonskillar inom fantasy. Sen kom jag på att till exempel Carter Kane i Den röda pyramiden faktiskt skiljer sig, och att jag ju inte gillade honom. Men jag tänker fortfarande att det MÅSTE gå att konstruera karaktärer på något annat sätt och få mig att gilla dem ändå. I och för sig kan jag väl inte påstå att jag är enormt beläst inom just 9-12-fantasy, så jag ska återkomma med en vettigare analys när jag är det.

Men! Det fina med den här serien är ju ändå att det är två bröder i huvudrollerna, vilket faktiskt gör det oändligt mycket mer intressant. Deras relation ger verkligen en extra dimension till handlingen - speciellt i kombination med deras bakgrund. Jag tycker också att deras roller i relationen är så otroligt slående skildrat. Jag som är mellanbarn - det vill säga både storasyster och lillasyster - känner sådan total igenkänning i både Viggo och Alrik (på tal om igenkänning. Varje gång Alrik träffar en hund = jag).

Även om det här inte på något sätt är ett mästerverk är det riktigt spännande. Det växlar mellan mysterium och action, vilket ger en bra balans. Det finns också vissa skräckinslag som ju passar den här åldern som hand i handske (alltså vad är det med 9-12 och läskigt? Hade en unge på SF-bokhandeln i lördags som tittade på med stora ögon och nästan viskade "Jag GILLAR läskigt!" när jag sa att boken jag tipsade om kanske kunde vara lite läskig. Eller jag besitter ju själv samma morbida fascination, så jag borde kanske veta, men nix. Har inget bra svar). Jag tycker också att det är en riktigt bra förstabok i en serie, även om jag personligen gärna sett att den var lite längre. Några extra sidor blir det ju dock i kommande böcker som alla ligger närmare 200 sidor.

Sååå, vad gillade jag inte? Jag satte en trea på den här på Goodreads, men kan inte riktigt avgöra varför den inte nådde upp till en fyra. Jag kan verkligen se varför kidsen gillar den här boken (del 1 & 2 gick som huvudbokspaket i Barnens Bokklubb när de kom och gick typ hur bra som helst), men personligen så är det ju liksom lite... för lätt. Men jag tror på att när sidantalet ökar, så kommer också intrigen djupna lite och bli lite mindre ytlig. Eller hoppas åtminstone!

Sååå, det kan har varit så att jag bestämde mig för innan jag jobbade på SF-bokhandeln i lördags att jag INTE SKULLE KÖPA NÅGOT (för jag köper alltid något när jag jobbar... Gången innan var det Odinsbarn, gången innan det var det första delen Mistborn, och ingen utav dem har jag läst än...). Men så såg jag att Legend: The Graphic Novel hade trillat in, tappade all impulskontroll och tjofftjoff så hade jag stoppat in kortet, tryckt in koden och boken var min. Jaha, okej, jaja, dåså.

För er som inte känner till Legend: Day är killen av folket, June tjejen av börd. Han = brottsling. Hon = ska ta fast honom. Istället blir de kära och det blir en hel himla massa problem. Utspelar sig i dystopiskt framtids-USA. Så.

Nu har alltså Leigh Dragoon och Kaari gjort en tecknad serie av hela den här berättelsen. För mig tog det oerhört lång tid innan jag kunde se både June och Day framför mig när jag läste själva böckerna, och det var ungefär när jag såg Marie Lus egna bilder i manga-stil som alla bitar föll på plats. Serieadaptionen är också tecknad i samma stil, vilket känns helt rätt (även om June för mig känns helt fel. Hon ser inte alls ut så i mitt huvud. Men det må vara).

Jag gillar att så många direkta repliker har använts från första boken. Eftersom jag skrivit kandidatuppsats om den här serien har jag ganska bra koll på formuleringarna och sånt, och flera grejer känner jag verkligen igen. Det roliga är att det känns som att hela den här adaptionen bygger på citat jag använt i min uppsats - där jag alltså valt ut citat jag tycker är speciellt karaktäristiska för Day och June. Så uppenbarligen är jag och Leigh Dragoon (som alltså gjort själva adaptionen. Kaari är det som har tecknat) överens på den biten.

Dock kan jag tycka - som väl hel 100% naturligt med serier, det går ju inte att få fram hur mycket som helst i "bara" bild och dialog - att mycket av djupet och svärtan som finns i böckerna saknas i serien. Om jag hade läst den här som serie först är jag väldigt tveksam till om jag hade blivit sugen på att läsa böckerna ärligt talat. June och Days relation kommer inte riktigt fram ordentligt, utan först så nästan-kysser de varandra i mitten typ, och sen helt plötsligt utan att de knappt haft någon mer kontakt med varandra kan de inte leva utan varandra? Det blir väldigt konstigt och väldigt ofullständigt. Det makes sense om en har läst boken, men är tveksam till om det skulle göra det annars.

Så, jag skulle säga att den här serien är främst ett komplement för sådana som redan läst böckerna. Jag vet inte vilken typ av personer som brukar läsa den här typen av serieadaptioner i vanliga fall? Det kanske är främst läsare av böckerna som är målgruppen? Jag tänker att till exempel Game of Thrones-serien (alltså som i comic:en) fungerar himla bra för mig som inte läst böckerna och inte är frälst av tv-serien heller.

För övrigt måste jag bara tipsa om den här bildserien som jag hittade på Marie Lus blogg. Det är olika miljöer från böckerna, sjukt coola!

Herregud, jag har blivit en sån där person som inte har tid att blogga för att jag SITTER I MÖTEN. Helt främmande. Känner mig jätteviktig! Hela dagen igår fylldes av dem och nu har jag avklarat ett av mina två idag (knölar in lite bloggande på den halvtimme-tjugo minuter jag har mellan).

Men nu var det ju inte det vi skulle prata om, utan Top Ten Tuesday. Det är delvis valbart tema idag. Jag vet inte om jag är en idiot för att jag valt karaktärer med bra musiksmak och om jag kanske blir tvungen att radera allt och börja om på en helt ny grej. Men vi får väl se.

Jag tänker (pga lite tidsbrist) inte skriva några motiveringar idag - ni får helt enkelt leta upp böckerna själva och upptäcka alla nice:a musikreferenser som dyker upp.

1. Allie i Vinylprinsessan.
2. Sara i Skärvor av J.
3. Tror flera av karaktärerna i Vill ha dig så illa. Minns inte exakt vem det är som lyssnar på Bob Dylan och Vampire Weekend, eller om det är flera, eller... Ja.
4. Kim i Onanisterna (finns till och med spellista! Lägger dock in veto mot Krunegård. Fyfan, avskyr Krunegård).
5. Lovis och Alex i Kurt Cobain finns inte mer. Duh!

Okej, sen får det vara bra. Trevlig tisdag!

Okej, den här reflektionen dök upp i mitt huvud när jag skrev förra veckans Throwback Thursday och yttrade (eller knappade på tangenterna förstås) följande:

"[J]ag hade mycket bättre smak som barn än som tonåring"

Sen skrev jag ett långt stycke om det där som jag var tvungen att ta bort - för seriously, det är väldigt dumt att avhandla två olika ämnen i samma inlägg för att 1. INGEN ORKAR LÄSA. och 2. Det finns fler dagar i veckan än torsdagar som behöver fyllas med inlägg. Därav blir det ett helt eget inlägg.

Saken är den att jag inte kan minnas att jag läste dåliga böcker när jag var liten. Inga. Nada. Inte ens några som jag tycker är dåliga i efterhand. Så började fundera kring det och mina teorier är två:

1. Barn är kräsna. Det vill säga: Barn läser inte böcker som inte är bra, eftersom en inte tänker långsiktigt när en är liten (det vill säga tänker att boken kanske BLIR bra). Det är instant fix som gäller. Jag kommer ihåg till exempel när jag läste Lilla Sparvel. Jag tyckte den var värdelös och droppade den efter TOPS tio sidor. Det skulle ju förklara varför jag inte kan komma ihåg att jag läste tråkiga böcker när jag var liten, men inte varför jag inte i efterhand tycker att någon jag gillade när jag var liten är dåligt nu. Vilket för oss vidare till teori nr:

2. Alternativt (eller också) handlar det om att en sällan väljer själv vad en ska läsa som barn, utan det är liksom kvalitetssäkrat först av föräldrar, bibliotekarier, lärare eller (som ofta i mitt fall) far/morföräldrar. När det kastats ett vuxet öga på innan blir det kanske en mer... "hållbar" upplevelse. Eller tidlös. Alltså jag menar som håller även när en senare tittar med vuxna ögon på det. Denna "kvalitetssäkring" görs ju sällan när det gäller tonåringar.

OBS på att jag inte menar att tonåringar har SÄMRE smak. Alla har ju den smak de har, utan att jag för den skull vill se det som antingen bra eller dåligt. Jag bara menar att det en tonåring gillar inte behöver vara det en vuxen gillar, och att en person ändrar smak när hen mognar. Därför förändras också hur en ser på en bok. På samma sätt är det ju inte alltid så att barn väljer samma saker som vuxna väljer åt dem om de får chansen att välja själva.

Jag vill jättegärna höra vad ni tänker! Lämna en liten reflektion i kommentarsfältet så vi kan fortsätta diskussionen!

DEN HÄR VECKAN HAR VARIT SÅ SEG! Men äntligen fredag! Jag ska avsluta veckan med att se nya Avengers med min lillsyster. Pepp! Men veckans jerka kommer först:

Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Men gud, vad händer? Tredje gången jag blir nominerad... Jösses, tack till Jenny som nominerade den här gången. Jag får väl se till att svara på frågorna i alla fall då, men tänker inte nominera vidare eftersom jag redan gjort det en gång!

1. Vad läser du just nu?
Uppslagen på skrivbordet framför mig har jag Caroline Engvalls Virtuell våldtäkt, i väskan Staffan Cederborgs Kickar, på "sängbordet" aka på Victors sida av sängen (eftersom han bor i Gävle atm) Grekisk mytologi berättad av Michael Gibson.

2. Vilken är din senast köpta bok?
Siri Pettersens Odinsbarn!

3. Vad får dig att köpa/inte köpa en viss bok?
Förr brukade det nog vara i första hand omslag eller taglines, men på senare tid har det mer och mer blivit rekommendationer. Kände inte speciellt många innan som gillade samma böcker som jag, men nu har jag ju i alla fall två (Alex och David) som jag kan pladdra på om böcker med utan att de blir uttråkade (och givetvis finns det ett utbyte också, jag blir ju knappast störd av att de pladdrar på heller utan snarare tvärtom). Så av alla jag känner väger väl deras omdömen starkast, men det händer ju också att jag snubblar över böcker på goodreads eller andra bokbloggar som jag blir intresserad av. Sånt här blir jag förstås också väldigt glad över - det vill säga: när någon kommenterar på min blogg för att rekommendera mig böcker de läst! Det får ni jättegärna göra!

En övervägande faktor när det gäller just att köpa böcker är också denna: Personalrabatt. Finns den på SF-bokhandeln är chansen att jag köper den större än om den inte finns där. Säger bara.

4. Vilken/vilka är din/a favoritförfattare?
Bloggade om det här i tisdags!

5. Spelar det någon roll för dig vilket kön/etnicitet författaren har när du väljer att läsa en viss bok?
Det enkla svaret är naturligtvis nej. Det komplicerade svaret är givetvis ja. Om jag tänker på att välja författare av ett visst kön/etnicitet? Nej, det gör jag inte. Men det är också ett enormt stort privilegium att inte behöva göra det. Jag skulle jättegärna vilja bli bättre på att utöka den författargrupp jag läser, men tycker det är svårt då jag sällan kommer i kontakt med böcker skrivna av personer som inte är vita. Och eftersom jag är privilegierad och aldrig behöver tänka på min hudfärg söker jag inte upp dessa böcker heller. Jag önskar verkligen att jag tänkte på det mer, och det är väl en början. Sen måste det ju bli MER än att jag bara önskar för att det faktiskt ska göra någon skillnad. Hur författare ser ut är ju ändå också ganska osynligt, det är inget som jag tänker på såvida det inte finns en bild av författaren i/på boken. Så i så fall handlar det ju liksom om att googla upp själv vilka böcker jag skulle läsa för att göra gruppen författare jag läser mindre homogen.

6. Vad betyder språket i en bok för dig?
Inte mycket. Det är inget som jag bryr mig något speciellt om. Jag kan uppskatta snygga formuleringar ibland, men över lag är jag inte en språk-person, utan en helhetsperson. Tycker att språk blir så trist om det inte finns en helhet bakom. Däremot kan jag bli rätt störd vid dåliga översättningar. När selfies översätts till självisar... alltså nej. Jag säger bara nej.

7. Vad får dig att vilja läsa om/inte läsa om en bok?
Oj, vad svårt. Tidlöshet tror jag på och ett driv. Det måste vara en plats som är trygg att återvända till.

8. Vad får dig att läsa fler böcker av samma författare?
Bra koncept, narratologiskt driv, känsla för detaljer, något som jag läser som bra värderingar.

9. Vad får dig att tycka om en bok?
Samma som ovanstående.

10. Vad tycker du är viktigast när det gäller vad du läser (språket/innehållet/huvudpersonen eller annat)?
Icke-stereotypa och mångsidiga karaktärsporträtt och själva berättelsen. Plus att det inte innehåller för mycket språkliga krumbukter eller icke-relevanta beskrivningar.

11. Vilken bok skulle du rekommendera mig att läsa?
Allt av Lauren Oliver. Pga hon är gud osv.

Idag har jag fått ett tema av självaste initiativtagaren OArYA själv - nämligen detta: "hur kunde jag gilla den här egentligen?" prick citat copypastat från mejlet (eftersom det var ett så avancerat tema att jag behövde copypasta).

Saken är den att jag hade mycket bättre smak som barn än som tonåring, så det här blir nutidshistoria! Det här är från efter att jag börjat blogga, faktiskt. Men. Twilight. Grejen är att jag inte ens kan minnas att jag GILLADE Twilight ens när jag läste böckerna. Men när jag läste Så länge vi båda andas (del fyra för er som liksom jag tycker att de svenska utgåvorna har helt värdelösa titlar) GRÄT jag tydligen????? HOW? I DON'T... I... NO WORDS. FATTAR EJ. Alltså det är PINSAMT. Citat ur MIN recension av Ljudet av ditt hjärta (del tre):

Jag vet ju att det finns en till bok, så alltså måste dom båda överleva. Men det är svårt att komma ihåg sådär mitt i boken. Den här var i alla fall galet bra, jämfört med dom andra två böckerna!

 "Galet bra". GALET BRA. GALET BRA. GALET BRA.

Please, avgå.

(Kuriosa: Twilight är mitt kompistest. Jag: "Gillar du Twilight?". Blivande kompis: "Nej." Jag: "Bra, då kan vi vara kompisar". Kompis är inte längre blivande kompis utan just... kompis. Den sista prövningen liksom.)

Alltså, den här veckans Top Ten... Favoritförfattare?! Vet inte om jag är arg för att jag inte vet om jag kan få ihop tio stycken eller om jag är arg för att det ju inte går att bestämma sig. Några har jag ju i huvudet, men blir osäker.

Jag tror vi måste reda ut lite också hur jag tänker på mina favoritförfattare. Favoritförfattare måste helt enkelt vara sådana som jag läst fler böcker/serier än en som jag gillar som hen skrivit. Jag skulle alltså inte säga att JK Rowling eller Haruki Murakami är favoritförfattare, eftersom jag inte läst speciellt mycket av dessa - trots att de står för bland det bästa jag läst i mitt liv. Alltså, de måste ju ha visat att den där enda boken/serien inte var en lyckoträff liksom. Och även om Murakami måste vara ett geni för att ha skrivit både Kafka på stranden och Efter mörkrets inbrott så minns jag Norwegian Wood som hemsk.

MEN! Jag har delat upp den här listan i författare som jag definitivt kan räkna som favoriter och sådana som har potential att bli. Först ut de som redan är favoriter:

1. Lauren Oliver
   Jag har jättelänge tänkt på Lauren Oliver som "har potential att bli favoritförfattare", men insåg efter Vanishing Girls att jag ju faktiskt läst och älskat sex böcker av henne. Sen att jag inte gillade Rooms lika mycket som hennes ungdomsböcker gör inte så mycket. Men alltså, Lauren Oliver är ett geni och det klart jag kan räkna henne som en favoritförfattare! Jag förhandsbeställer ju hennes böcker långt innan de kommit ut och flyttar dem överst i läshögen när de kommer. Dåså, bestämt, Lauren Oliver har definitivt plats på den här listan.
   
   
2. Marie Lu
   Marie Lu har skrivit en av de serier som jag känner mest för av allihopa - Legendtrilogin. När dessutom The Young Elites visade sig vara en fullträff måste jag ju konstatera att Legend inte var någon slump. Det här ÄR en otroligt skicklig författare.
   
   
3. John Ajvide Lindqvist
   Det som JAL är så himla bra på är obehaget. Det blir aldrig full ös-skäckigt, utan mest obehagligt - exakt så som jag tycker att skräck ska vara. Allt annat är bara... trist.
   
   
4. Joyce Carol Oates
   Det här är författaren som jag glömmer att jag gillar och som jag helt klart borde läsa mer av. Hennes ungdomsböcker är helt fantastiska. Den första jag läste var Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (bara titeln hörni! Titeln!) och var fast redan då. I övrigt rekommenderar jag Foxfire, Vilda gröna ögon, Två eller tre saker jag glömde berätta för dig... eller alltså nej, jag rekommenderar alla. Alla ungdomsböcker (på vuxensidan är jag pinsamt obeläst, men det tar vi väl itu med någon gång).
   
   

Jag håller på att skriva ett uppslag om att blogga för ett annat ställe och undrar: Vad önskar du att du hade vetat när du började blogga? Om du helt enkelt fick chans att tipsa dig själv som newbie om vad som helst bloggrelaterat - vad skulle det vara?

Okej, i mitt statistik-verktyg kan jag se ganska detaljerat vad folk sökt på för att komma hit (och vilka sidor de besökt på bloggen). Vissa grejer är logiska - typ som "marie lu legend recension" eller "sammanfattning stad av aska". Ni som sökt på det har förmodligen också lyckats ta er fram till rätt sida, för google brukar ju vara bra på sånt (vilket jag ju också kan se att ni har).

De som däremot inte kommit fram: Här kommer lite hjälp på traven! Jag kommer lista några av de googlingarna som hittat hit under de senaste månaderna och ge svar på era undringar.

• "saga stereotypt"
  Om det är saga som i Brian K. Vaughn och Fiona Staples serie Saga kan jag ge svaret: Nej. Inte stereotypt. Hitta recension av den här!
  
  
• "statistik sagor", "sagor om påsk", "sagor om höst", "sagan om cirkel", "sagan om pepparkaka"  etcDet här kan jag inte hjälp er med, sårri. Är otroligt dålig på sagor. Men alltså "statistik sagor" - vad är det ni vill egentligen?! Fattar ej. Vadå för sagostatistik?
  
  
• "virus", "capitalism"/"what is capitalism" och "trickle down economics"
  Okej, sett till hur många som kommit hit när de googlat på dessa termer ovanför är det är lätt mina konstigaste sökord. Alltså, fattar ni hur långt ner jag måste komma på listan över de 469 000 000 träffar den hittar på "virus"?!
  Googlare: Om ni söker boken av Paul McEuen skulle jag tipsa om att även skriva in författarnamnet. Eftersom jag också är otroligt generös och har ensamhelg hela helgen (= eoner av tid) länkar jag även min recension av boken: Klick-klick. Och "capitalism"? I don't even... Här är mitt uttalande om kapitalism: Buuuuu.
  
  
• "sxy garl vagen"
  Var givetvis tvungen att googla det nu. Google tycker att det är det här jag söker. Spännande.
  
  
• "lektion med sagor"
  Nej, men med fantasy! Jag kommer blogga om varför en borde använda fantasy i skolan snart, kanske i nästa vecka. Eftersom jag ska hålla ett föredrag om det snart (omg).
  
  
• "gillar fysiska böcker"
  Ja, det gör jag! Läs varför här.
  
  
• "vilken del av twilight sagan är bree tanners andra liv"
  Bree Tanners andra liv är en del som utspelar sig parallellt med fjärde boken och bör läsas efteråt. Varsågod för informationen :)
  
  
• "många korrfel i bok" / "böcker dåligt korrekturlästa"
  Stort irritationsmoment, men varför skulle jag vilja googla på det här????
  
  
• "ljusprojektor"
  Sagan om Sagorna - en blogg om böcker och ljusprojektorer(???)! (why?!)
  
  
• "att svara på förlåt"
  Åh, när jag var liten sa min mamma alltid att en aldrig är ensam om att bråka - utan det krävs alltid minst två. Så ofta kan det vara passande att säga förlåt tillbaka om du också gjort något dumt. Annars skulle jag rekommendera "du är förlåten" om du vill förlåta personen ifråga. Andra typer av ömhetsbetygelser kan ju också fungera. Om du inte godtar förlåtet kan du vara oerhört dramatisk och storma ut ur rummet med ett: "JAG KOMMER ALDRIG, ALDRIG!!!!! FÖRLÅTA DIG FÖR VAD DU GJORT MOT MIG"! Det låter i och för sig betydligt roligare att göra. Fast den andra personen blir nog ledsen då.
  
  
• "bokredovisning framtiden"
  ??? På vilket sätt skulle bokredovisningar se annorlunda ut i framtiden, eller va? ELLER VA? This makes no sense to me.
  
  
• "film med en flicka som heter abra"
  Jag tror att du eftersöker Tjenare kungen! 12-åriga Annas favoritfilm (hallå punkare, band och Thåström som komponerat musik. What's not to like för en 12-årig tjej som känner sig väldigt ensam i sin lilla punkbubbla?). Vad många inte vet är att den är baserad (extremt löst) på Britta Svenssons bok Lucia i svart, vilken jag älskade när jag läste när jag var typ... nio-tio? Jag gillade den faktiskt så mycket att jag läste den två gånger.
  
  
• "min mamma hälsar och säger förlåt"
  Du googlar faktiskt fel! Inte konstigt att du inte hittar vadsjutton det är du söker för du letar faktiskt efter boken som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Mamma... *muttrar*
  
  
• "kandidatuppsats blogg"
  Jag har skrivit kandidatuppsats! I litteraturvetenskap! Den finns att hitta i DiVA, men om ni inte har lust att söka tänker jag vara enormt generös och länka den åt er. "'Shouldn't I be in your position?': En studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi" heter den och är... just en studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi.

Jag har förstått att den här boken är relativt impopulär bland folk som gillar samma saker som jag. Därför har jag haft den stående i bokhyllan ett tag, och var inte alls speciellt sugen. Men okej, tänkte jag, det är väl bara att få det avklarat.

I boken får vi följa Nathan som är son till en svart häxa och en vit häxa. Detta har påverkat honom genom hela hans liv, då de vita häxornas råd gör allt för att skydda de vita häxorna - vilket alltså innebär att rensa ut alla svarta häxor. Utrensningen sker på otroligt brutala sätt och Nathan måste ständigt passa på vad han säger och gör för att inte bli klassificerad som en svart häxa.

Jag blev faktiskt otroligt överraskad när jag började läsa den här - av att den var så mörk och lågmäld. Jag blev också överraskad av hur mycket jag faktiskt GILLADE den (något som dock... gick över. Mer eller mindre). Trots att det inte hände speciellt mycket var den ändå på ett väldigt vrickat sätt ganska mysig att läsa tillsammans med en kopp te, liggande i den jättemjuka soffan i Victors lånelägenhet i Gävle medan Victor satt bredvid och spelade Civilization. Otroligt kravlös att läsa. Jag behöver varken analysera eller tänka efter vad som händer, utan får allt serverad på silverfat. Och det är ju rätt lyxigt och skönt ibland ändå.

Men, faktiskt, det blir också rätt tröttsamt efter ett tag. Tänk att bara kunna ligga hemma hela dagarna och titta på hjärndöda tv-serier. Superskönt EN dag, right? FUNGERAR två dagar, men då tycker jag det börjar krypa i fingrarna och i hjärnan efter att pyssla med något. Tre dagar då skulle jag hellre typ gå ut och springa eller dammsuga eller vadfan som helst än att tvingas ligga där och titta på hjärndöda tv-serier en dag till. Och lite så är den här boken. Det är lite för uppenbart vad författaren vill att jag ska tycka och åt vilket håll mina diskussioner ska röra sig. Öppnar superbra för diskussioner hos ovana läsare, men som lite mer van läsare (och littvetare) behöver jag mer. Nöjesläsning eller inte, men det blir faktiskt rätt tröttsamt det här. Det finns inte något direkt djup i karaktärerna, ingen oförutsägbarhet.

Dessutom tycker jag det är lite för mycket textmassa för att hända så lite. Alltså, preciiiiiis när saker faktiskt börjar hända tar boken slut. Yep, precis så är det. Det är kanske de sista 100 sidorna eller något som det blir lite mer action och sen när boken är slut känns det som en prolog bara egentligen.

Jag kan tänka mig att om en hade bränt igenom hela på typ två dagar eller något (inte helt omöjligt trots sidantalet. Jag tror jag läste de första 150 sidorna på en dag och hade ändå fullt upp att umgås med min älsk. Ja, vi umgicks på annat sätt än att läsa/spela datorspel också. Faktiskt) fungerar den helt okej. Det är lite spännande, lite mysigt, schysst stämning. Men sen duger den inte till så mycket mer faktiskt.

Dessutom: POV-bytet i den här är förmodligen det jobbigaste i hela den litterära historien. Det fyller ingen som helst funktion över huvud taget (åtminstone inte i den första boken) utan är bara irriterande, förvirrande och rörigt. Dessutom 2: Semic, ni måste fan skärpa till er med titelsättandet. Översätt eller behåll originaltiteln. Ni måste välja.

Nämen! Jag blev visst nominerad en gång till - av I Elinas hylla den här gången. Så jag svarar på frågorna, men tänker inte tagga vidare eftersom jag gjorde det senast och det ändå känns som att de flesta hunnit göra den här nu. Tack så mycket för nominering! Här kommer Elinas frågor:

1. Vilken/vilka titlar läser du just nu?

Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan (enligt dina egna kriterier, min anm.)?

Egentligen har det gått orättvist lång tid sen jag läste den här, men vad sjutton. Vi kör!

Dan ska spendera några av sommarlovets veckor på New Hampshire College Prep - ett sommarläger för high school-studenter där de kan prova på att läsa college-kurser. När han kommer till skolan upptäcker han att alla elever blivit inhysta i en gammal mentalvårdsanstalt för mördare.

Väl i studenthemmet börjar konstiga saker hända. Dan hittar obehagliga foton i sitt sängbord och lappar som han inte vet vad de kommer ifrån. Tillsammans med sina nyfunna vänner Abby och Jordan börjar han utforska husets källare och avslöjar mörka hemligheter om vad som egentligen försiggick på anstalten - hemligheter som trots att anstalten lade ner för många år sedan ändå har något att göra med Dan.

Inte helt oväntat föll jag som en fura när omslaget varnade för/utlovade "disturbing images". Jag är väldigt lättflirtad på så sätt. Skriv ut en liten varning om att jag kanske kan tycka att det kommer bli obehagligt och det finns inte en chans att jag skulle kunna hålla mig borta från den boken. Misstänker att det här är lika mycket ett försäljningsknep som en faktisk varning och jag faller lika hårt för det varje gång (förmodligen skulle nog ingen bli förvånad om jag skulle säga att jag är löjligt förtjust i found footage horror som typ The Blair Witch Project eller Paranormal Activity. Det här med låtsasriktigt är helt min grej). Dock måste jag säga att jag är lite besviken. Jag hade föreställt mig Miss Peregrine's Home for Peculiar Children all over, men fick inte alls lika intressanta/obehagliga/fantastiska bilder som i den. Jag skulle inte säga att dessa bilder är alls speciellt disturbing... Visst, ja, kanske för en jättekänslig läsare. Det märks dock tydligt att vem det nu är som formgivit den här boken definitivt hade Miss P som förebild, för de är nämligen misstänksamt lika. De mönstrade bladen mellan kapitlen, typsnitten - och förstås bilderna.

Alla likheter med Miss P upphör dock så fort en börjar läsa. Eller okejdå, manlig huvudperson i ungefär samma ålder och hemligheter som ska avslöjas. Sen stopp. Trots de "obehagliga" bilderna blir berättelsen aldrig speciellt obehaglig. Det är spännande, och jag är ju en sucker för mentalsjukhus (det gör mig svag i knäna av välbehag att tänka på det bara) så plus för det. Men faktiskt, jag önskade mer av den här boken. Spännande - japp, men läskigt? Nej. Jag vill ha mer hjärtklappning, fler risker och mer spöklika stämningar. Hela mentalsjukhusgrejen räcker liksom inte till för att göra det läskig nog.

Men! Om en inte har alltför höga förväntningar på att det ska vara just LÄSKIGT och OBEHAGLIGT är den säkert bra. Nu när jag vet vad det hela handlar om tänkte jag ändå ta och läsa del två i serien - Sanctum. Om en inte är sugen på att fortsätta serien fungerar den här jättebra som ensamstående. Vill inte minnas att den avslutas med någon cliffhanger eller något sånt.

För övrigt. SOMMARLÄGRET. Seriously, så drömmigt. Vissa drömmer kanske om att festa sig igenom hela somrar, backpacka eller jag vet inte vad. Jag drömmer om det där sommarlägret. Välja kurser, läsa sånt som är kul utan att ha läxor eller ens få betyg. Utan bara chilla och lära sig grejer. Sådana grejer blir jag dimmig i huvudet av längtan till.

Jag har ju redan kommenterat lite vad jag tyckte efter några hundra sidor av den här boken. Men eftersom den är slut och färdigläst nu måste jag ändå uppdatera mitt omdöme lite - och därmed posta en ordentlig recension. Lite upprepningar kommer det bli - eftersom jag här samlar ALLT jag tyckte under samma rubrik. Sorry till er som faktiskt läste mitt förra inlägg om den här boken. Ni få väl hoppa lite.

Sadie och Carter Kane är syskon, men har levt helt olika liv. Carter har hankat världen runt tillsammans med deras pappa - framstående egyptolog. Sadie har levt ett lagom stillsamt (om en nu kan kalla någonting för stillsamt när Sadie Kane är inblandad) vanligt liv tillsammans med syskonens mormor och morfar i London. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då de faktiskt träffas förändras allt. Syskonens pappa pratar om att "ställa allt till rätta", men lyckas med den totala motsatsen - nämligen att släppa lös fem egyptiska gudar som verkligen inte borde vara fria, vilket försätter hela världen i livsfara.

Berättelsen bygger på samma idé som Percy Jackson - nämligen att alla egyptiska gudar finns på riktigt och att Sadie och Carter Kane är de enda som kan rädda världen från att helt övertas av Kaos. Jag tycker dock inte alls att hela den här egyptiska grejen fungerar lika bra som den grekiska. Det kan ju vara mina obefintliga kunskaper inom egyptisk mytologi som ställer till det för mig. I fallet med den grekiska mytologin i Percy Jackson tycker jag att det ger berättelsen något extra. Jag upplever Den röda pyramiden som väldigt mycket mer rörig. Gudarna är svårare att hålla redan på och det finns inte samma intressanta förhållande till myterna som det finns i Percy Jackson.

Jag har också lite svårt för karaktärerna. Visst att syskonen Kane förlorat båda sin föräldrar och att de har svårigheter i livet. Men de är faktiskt sjukt svåra att sympatisera med. Något som Percy Jackson vinner på är ju att han är så himla gullig ändå, något som varken Carter eller Sadie är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är ju både PJ och Harry Potter oerhört enkla att tycka om för att de liksom är så vanliga, grå möss som ÄNDÅ kan uträtta stordåd. Det finns inget att känna igen sig i i Kanes.

Men hallå, om det nu var så himla dåligt - varför läste jag klart den dårå? Alltså det ÄR ju spännande. Icke att förneka. Det är otroligt långsamt de första 200 sidorna, men sen släpper det. I slutet tyckte jag faktiskt att det var riktigt spännande och BRA - det gäller bara att ta sig förbi det där där första långsamma. Sen är det kanske lite orättvist att konstant jämföra den här med Percy Jackson. Jag menar det är ju liksom bland det bästa jag läst. NÅGONSIN. Att toppa det vore som att be J.K. Rowling toppa Harry Potter (okej, kanske inte riktigt, men ni fattar grejen). Att be om en ny Percy Jackson är egentligen bara taskigt, men jag har fortfarande separationsångest och vill mest bara börja om på nytt igen.

Hörni, vet ni inte vad ni ska läsa under våren? Idag tipsar jag om några våriga ungdomsböcker på Barnens Bokklubb-bloggen! Kika in här.

Nick brukade veta precis när hennes syster Dara var i fara eller gjorde sig illa. De brukade göra allt tillsammans. Trots att de var så olika - Dara utåtriktad, festade, tog droger, snygg och en sån där person som alla gillade - Nick inte riktigt lika sugen på festande, utan vände sig inåt, inte lika snygg som Dara, inte lika lätt att tycka om som Dara. De två systrarna och grannpojken Parker brukade göra allt tillsammans - fram till att Dara la beslag även på Parker.

Men något hände. Något blev infekterat och relationen dem emellan började göra ont. Det hela nådde sin kulmen i en bilolycka där Dara blev allvarligt skadad. Efter olyckan pratar de inte alls med varandra. De smyger förbi varandra, är aldrig på samma ställe. Men kärleken finns ändå kvar. När Dara ger sig av med meddelandet "Catch me if you can" måste Nick helt enkelt lösa mysteriet med vad som hände med dem - varför det blev som det blev.

Alltså Lauren Oliver - what a fucking genius. Tycker förstås att det här nog är den sämsta av hennes ungdomsböcker hittills, men fortfarande är det riktigt bra. Berättelsen växlar på det sätt som nästan skulle kunna beskrivas som Olivers kännetecken - det vill säga med ett före och ett efter, hoppande mellan olika karaktärer och tidpunkter. Långsamt fogas de små fragmenten av innan olyckan och efter olyckan samman till en stor väv som visar helheten och förklarar för läsaren vad som hände mellan Nick och Dara.

Men är det överväldigande bra hela tiden? Alltså, nä. Det är inte det. Ibland blir det lite långtråkigt, men det är helt klart värt det för slutet. Till skillnad från till exempel Panic eller Deliriumserien är handlingen i den här inte yttre, utan snarare inre. Ni som läst min blogg längre vet att jag fortfarande tycker att inre handlingar är svåra och "händelselösa". Jag behöver något mer för att en inre handling ska bli intressant. Jag diskuterade det här med chefredaktören på Barnens Bokklubb i förra veckan, och hon sa att hon inte behöver science fiction och magi och allt det där andra för att kunna ta till sig karaktärsutvecklingen. Men jag GÖR det (oftast). Jag behöver yttre berättelser och påverkan utifrån för att orka hålla koncentrationen uppe. Det blir så långsamt annars. Ändå blir jag förvånad över hur fort den här gick att läsa och hur mycket jag VILLE läsa den. För när jag väl läste tyckte jag inte att det var fantastiskt - men så fort jag inte läste ville jag bara återgå. Ungefär motsatt förhållande som till när jag läste Den hemliga historien, med andra ord.

Så. Det är inte fantastiskt egentligen på något sätt, förrän en kommer till slutet och allting wrappas ihop på ett helt utomordentligt bra sätt. Är så tillfredsställd över SLUTET att jag är okej med exakt allting annat. Vill så hemskt gärna oooooh:a med någon annan över det här slutet, men känner ingen annan som läst den. ÄN (jag är otroligt bra på att tjata och få folk att köpa böcker).

Tvillingparet Cath och Wren ska börja på college. De har delat rum i hela sitt liv, men nu vill Wren "vidga sina vyer". Wren som är den utåtriktade av de två systrarna klarar sig hur bra som helst, medan Cath - som har ett visst mått social fobi - har svårt för att hitta vänner. Istället vänder hon sig inåt. Hon är ett stort fan av serien om Simon Snow, ägnar mycket tid åt att skriva fanfiction baserade på berättelserna och har en stor läsarskara på internet. När hon inte hittar några andra vänner går hon helt upp i skrivandet.

Samtidigt behöver Cath oroa sig för tvillingarnas pappa, som är helt klart bipolär. Här får hon heller inget stöd av Wren som är upptagen med att festa på helgerna istället för att åka hem och se till att pappa äter ordentligt och sover och tar hand om sig själv. Just den här skildringen av Caths relation till pappan var något som jag uppskattade extra mycket. Så fint om att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Till en början tyckte jag inte att det här var en speciellt unik historia - stundvis är den extremt lik Wallflower med två äldre vänner som tar sig an en yngre, lite utstött person. I Fangirl är det Caths rumskompis Reagan och hennes kompis som tar sig an Cath - tar med henne till matsalen och försöker få med henne på fester. I början tyckte jag också att karaktärerna kändes otroligt platta och stereotypa. Så otroligt ensidiga att det nästan kändes larvigt.

Tack vare en sak fortsatte jag ändå läsa, och berättelsen utvecklas till att bli betydligt bättre så fort en lyckas ta sig förbi de första kapitlen när allt nytt presenteras. Den saker var dialogen. Alltså DIALOGEN - uh-mazing. Om du inte tycker boken låter spännande tycker jag du borde testa ändå, för dialogen är faktiskt fantastisk. Förutom att den är otroligt rolig, fälls också otroligt insiktsfulla kommentarer då och då. Det låter cheesy, men det är det faktiskt inte.

Efter ett tag utvecklar sig också karaktärerna och överraskar allt mer - en del mer, en del mindre. Nu har det ju gått ett tag sedan jag läste boken, men Levi minns jag fortfarande som rätt platt och trist. Han blir liksom aldrig något mer än den perfekta killen som en helt uppenbart ska förälska sig i. Antingen är mitt minne kasst, eller så har han inga brister = fucking boring. Cath som är den med mest flaws av alla blir därmed också mest intressant.

I en mobilanteckning jag gjorde medan jag läste den här skrev jag att jag uppskattade de "små inflikningarna av ickenormativitet". Jag kommer inte ihåg exakt vad jag syftade på - är ganska säker på att det var mer än relationen mellan Baz och Simon Snow som Cath skriver om. Men det är väl lika bra att jag kort tar upp det, eftersom jag uppenbarligen ville att jag skulle minnas det fram till jag skulle skriva den här recensionen.

En grej som jag störde mig på var Simon Snow-avsnitten. Helt. Jäkla. Irrelevant. Och. Urtrist. Jag är verkligen inte intresserad. De ger INGENTING till berättelsen - det leder inte till någon conclusion, det påverkar inte huvudhandlingen, det är inte ens två parallella berättelser som berättas. Det bara dyker upp fragment ur Simon Snow-serien och det finns verkligen ingen som helst poäng med det hela.

När jag precis hade läst klart den här var jag helt överväldigad och tyckte det var helt fantastiskt. Nu: Not so much. Eller alltså, det var ju ingen dålig bok - tvärtom! Himla bra faktiskt. Jag sträckläste de 300 första sidorna på en enda kväll. Men det är ingenting jag kommer komma ihåg. Trots att det här nog blev en av mina längre recensioner har jag svårt att komma ihåg handlingen och vad som egentligen hände. Jag känner också att jag har svårt för att liksom... engagera mig i berättelsen i efterhand. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall!

Om jag ligger efter med recensionerna? Ja. Om jag har lust att göra en lista på morgondagens urdåliga Top Ten Tuesday-tema? Nej. Om jag har torka vad gäller Throwback Thursday? Ja.

Resultat: Vi kör recensionsvecka här på bloggen. Det vill säga: Utlovar en recension om dagen. Let it begin!

Den här veckan har jag inte mått så bra, vilket ni som läser min blogg regelbundet förmodligen noterat då det varit väldigt tomt här. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka helt enkelt. Idag går jag kortdag på praktiken, för jag ska nämligen promenera de tio minuterna bort till T-Centralen, sätta mig på tåget och åka till Gävle och hälsa på min sambo över helgen. Pepp!

Men först veckans jerka:

Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?

Sådär, tillbaka till verkligheten idag då. Jag jobbade visserligen igår och i fredags, så ingen långhelg för min del. Men tillbaka till praktiken idag.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är karaktärer en skulle vilja titta till såhär lite senare efter att boken/serien tagit slut och det inte finns något mer berättat. En sådan karaktär som jag INTE vill titta till är Harry Potter, det såg JK Rowling till i sista boken tacksåmycketdubordehalåtitbli. Över lag tycker jag nog att tjusningen med böcker är att de liksom tar slut, och sen får en hitta på resten själv. Därför är jag inte jättemycket för att få veta hur det gick sen och nästan-avskyr "x antal år senare"-kapitel (okej, det kan också ha att göra med att Rowling förstörde allt med Harry Potter. Jag är avskräckt efter det). Men några karaktärer finns det väl.

Jag tänker dock dela upp listan, och göra en på karaktärer som jag kanske eller kanske inte vill möta igen - alltså karaktärer som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det faktiskt inte är bättre att kunna fantisera själv eller om det inte är det.

Vill möta

1. Melanie i The Girl with All the Gifts
   Jag må kanske inte ha varit överväldigad av boken, men skulle ändå vilja titta till på hur det ser ut när Melanie tillsammans med alla andra barn måste bygga världen på nytt!
2. Zoe i Tusen och en chans
3. Miriam i Miriam om natten
4. Hanna och Imagine i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet
   Finns väl inte så mycket att säga om de tre punkterna ovan. Vill mest ta en titt in i deras psyken och se hur de mår och allt sånt - med tanke på - SPOILER ALERT [alla slutar så himla struligt och liksom ofärdigt].
5. Nadia i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig
   Merissa får en ju veta en del om redan i boken, men Nadia får läsaren aldrig veta hur det faktiskt går för.

Okej, jag sätter ju inte betyg här på bloggen längre. Dels för att det är fullständigt o-fucking-möjligt att gradera böcker i förhållande till varandra, dels för att... tja, jag tycker inte att det bidrar till något vettigt. Dock gör jag det på Goodreads oftare än jag låter bli.

Men alltså, det blir mindfuck i mitt huvud. Jag skulle skriva en recension av Fangirl av Rainbow Rowell - en bok som jag satte en fyra på på Goodreads och som gick direkt in på min hjärtlista här på bloggen. Några andra böcker som jag också givit fyror rakt igenom är Percy Jackson-böckerna. Där återfinns inte någon av böckerna på listan.

Någon sa till mig att en inte får ändra sitt betyg efteråt, men jag har tänkt på det där. Alltså, läsupplevelsen slutar ju egentligen inte när en slutar läsa boken. Nu är det ju nästan två veckor sedan jag läste klart Fangirl och jag tycker fortfarande att den definitivt är värd en fyra. Meeeeen jag kan känna att det kanske var lite generöst att sätta upp en på listan över bäst på hela året. Percy Jackson däremot - herregud jag har fortfarande separationsångest. Jag tänker att jag nästan kanske var snål och böckerna borde definitivt ligga på listan över årets bästa.

Visst bleknar ju minnet av hur boken är skriven, hur berättelsen är uppbyggd och sånt och det blir ju svårt att göra en bedömning baserad på hur bra boken egentligen är. Men vad ÄR det jag bedömer när jag sätter en fyra? Måste jag inte ta min känslomässiga koppling i beräkning ändå? Medan Fangirl redan är så pass borta att det känns ansträngt att skriva en recension om den, djupnar ju den här relationen till PJ. Och den relationen måste ju få ta tid.

Okej, det jag vill komma fram till är nog det här: Det är så svårt att sätta betyg, när en måste betygsätta hela alltet på en gång. Vad jag tycker om en bok går inte att avgöra i ögonblick, utan är ju snarare en process som börjar redan innan bok är läst. Sen fortsätter det ju ett tag efteråt. Och sen finns det ju en miljard andra saker som skulle kunna påverka i efterhand vad jag tycker om boken.

Okej, det kanske blev lite rörigt, men vad tänker ni?

Hörni! Jag vill bara titta in och önska glad påsk! Om ni inte förberett påskäggen än kan ni ju titta förbi i SF-bokhandeln idag. Vi har massor av småprylar som går att lägga i påskägg (och jag jobbar). ;)

Ah, bibliotek. Min barndoms drömplats, det ultimata himmelsriket, mitt livs bästa reseterminal och så vidare. Jag och bibliotek har haft en lång kärlekshistoria. På senare år har vår relation dock blivit alltmer ansträngd. Biblioteken har nämligen en tendens att lite nu och då kräva mig på pengar, och sånt accepterar faktiskt inte jag i en relation. Det är inte okej.*

Men tillbaka till hyllningen: När jag var liten var biblioteket bättre än godisaffären. Möjligtvis till och med bättre än att gå på second hand. Känslan när jag fick mitt första alldeles egna bibliotekskort har jag ju redan beskrivit. Jag vet inte om det är skevt att jag kommer ihåg det tillfället lika väl som jag kommer ihåg när jag tretton år gammal satt på Victors (min sambo alltså) säng och han tryckte sina läppar mot mina, eller lika väl som den gången då en helt okänd varelse skakade i kattburen i mitt knä - en okänd varelse som skulle bli den Katniss som ropar på mig när hon vaknar och inte vet var jag är, eller lika väl som den exakta tidpunkten då jag bestämde mig för att flytta ifrån min pappa. Jag minns det bättre än när jag fick en puss av Pelle i The Hives eller känslan när jag tog studenten.

Jag minns mina bibliotek som var tryggare än hemma - de ointagliga borgarna där allt kunde hända och omvärlden aldrig kunde inkräkta. De bruna trapporna som ledde upp till magin. Dörrarna som en portal till en annan verklighet. Jag minns möjligheterna och gränslösheten, samexisterandet av alla världar på samma plats. Jag minns serielådorna som var pojkarnas territorium (för flickor "läser faktiskt inte serier", fast det gjorde jag ändå. Men vågade inte låna hem dem, för ville inte att någon annan skulle se att jag läste böcker som bara var för pojkar), vuxenhyllorna som var förbjudna - och dessutom väldigt tråkiga. Jag minns väskans tyngd. Svårigheten att begränsa sig. Högarna med böcker som hopade sig på skrivbordet. När de andra barnen vägrade låna böcker utan bilder och jag vägrade låna böcker med stor text i.

Jag skulle nog lätt kunna säga att bibliotek är direkt bidragande till att jag läser så mycket som jag gör idag. Att det fanns en chans för mig att nära den här längtan efter eskapism och att den växte och gjorde mig till den jag är idag - praktikant på Barnens Bokklubb, soon to be-masterstudent i litteraturvetenskap och extrajobbare på SF-bokhandeln. Det är ganska fint ändå.

* Saker jag är notoriskt dålig på: att komma ihåg grejer. Vilket är allt ifrån var jag lagt nycklarna till om jag betalat räkningarna eller när jag ska lämna tillbaka biblioteksböckerna. Påminnelseavgifter och jag, vi har en väldigt speciell relation. Jag avskyr påminnelseavgifter, men de verkar följa efter mig var jag än går. Jag kanske borde polisanmäla påminnelseavgifterna för stalking och fixa fram ett besöksförbud? Tar tag i det imorgon.

Herre vad fort den här månaden har gått! Jag började som sagt min praktik förra veckan och har hunnit läsa hur mycket böcker som helst som inte har recensiondatum förrän om veckor, eller till och med månader - därför ser det väldigt tomt ut på recfronten den här månaden.

Det här har jag i vart fall lyckats läsa den här månaden:

32. Mörkrets demoner: Ondskan vaknar, Kami Garcia *
31. Dubbel-Trubbel, Mac Barnett, Jory John & Kevin Cornell *
30. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
29. Paris, Lola och jag, Moa Eriksson Sandberg
28. Som eld, Sara Lövestam
27. Den blomstertid nu kommer, Marie-Chantal Long *
26. Augustiminnen, Sarah Lean *
25. Fangirl, Rainbow Rowell *
24. Nattsagor för sömnlösa, Johanna Wester *
23. The Last Olympian, Rick Riordan
22. The Battle of the Labyrinth, Rick Riordan
21. Det magiska spelet, Anna Cnattingius (omläsning)