Katja på Bokhuset postade igår ett inlägg om vad som är en bra bok, och om att recensera läsupplevelser snarare än själva böckerna. Jag tänkte mycket på just det igår redan innan jag läste hennes inlägg, eftersom jag just hade läst klart Som stjärnor i natten av Jennifer Niven. Jag gillade den jättemycket, men kan också se att den är problematisk på flera sätt.

Jag vill börja med att säga det här: Det är inte fel att gilla problematiska böcker. Det är inte fel att gilla Fifty Shades of Grey. Det är inte fel att gilla Twilight. Det är inte fel att gilla The Walking Dead. För att nämna några berättelser som både blivit omåttligt populära och även är helt galet problematiska. Alltså smak är ju som den är, och underhållningsvärdet behöver ju inte alltid påverkas av berättelsers politiska korrekthet (eller vad det nu är som gör det problematiskt).

I fallet Som stjärnor i natten gäller det framställningen av typ... eh... alla karaktärer, förutom de två huvudkaraktärerna. De är alla otroligt platta och ensidiga. Att Violets föräldrar är crap i den här berättelsen problematiseras inte nämnvärt - det till och med framställs som "the good guys" (speciellt med tanke på att SPOILER [det är Violet som överlever]). Så kommer jag på mig själv med att reflektera över alla brister boken har och alltså, faktiskt... skämmas lite över att jag ändå gillade den. Men saken är ju att den trycker på alla rätta knappar. Det känns verkligen som en typisk sådan bok som Frankfurt-skolan älskar att hata. Dvs en bok som kritiserar något i samhället (i det här fallet ungdomars psykiska ohälsa och vuxenvärldens icke-förmåga att hantera detta), men som en kan skaka av sig när en läst klart. Det här är ingen life changing läsupplevelse - men det gör den väl inte mindre värd i stunden? Eller för den delen till något jag behöver skämmas för att jag faktiskt blir underhållen av? Speciellt så länge som jag är medveten om problemen.

Det som jag frågar mig nu är följande: Är det här en Förr eller senare exploderar jag eller är det en Himlen börjar här? Det vill säga: Är det en bok jag kommer börja tycka är jättedålig efter ett tag, eller en bok som faktiskt fortfarande betyder något för mig?

Något som jag också tänker på: Egentligen är det ju inte fel att ändra uppfattning av en bok. Tydligen - enligt recensionen - gillade jag Förr eller senare exploderar jag jättemycket när jag läste den. Nu fattar jag inte alls vad det var jag gillade. Jag kommer bara ihåg allt det dåliga med karaktärerna. Men boken fyllde ju faktiskt sitt syfte vid den tidpunkt jag läste den, och det är ju det som egentligen spelar roll. Att det är en läsupplevelse som inte håller i det långa loppet - visst, det är ju synd. Men alltså, det är ju egentligen inget fult med tillfällig underhållning, även om jag tror att både jag och många andra har den bilden. Men är det inte som med allt som bara handlar om personlig njutning? Litteratur ska vara utvecklande, kulturens högre syfte och så vidare...

Vad tänker ni?