Det hände en grej som gjort att jag inte mått så himla bra de två senaste dagarna. Därav uteblivet inlägg igår och omplanering i schemat för idag. Istället får ni det här inlägget som jag haft liggande och skräpat i några veckor och som verkade passa rätt bra in just nu.

För några veckor sedan reflekterade jag alltså över följande faktum: Varje gång jag känner mig deppig, är sjuk eller ångestig söker jag mig till mellanåldersfantasy. Jag tröstläser sådant jag känner mig trygg i, på samma sätt som jag tröstlyssnar på musik som gör mig trygg (just nu: Fleetwood Mac och Red Hot Chili Peppers). I februari hade jag en riktigt dålig period med en konstant ångestklump i magen och sträckläste Percy Jackson. För några veckor sedan när jag saknade min sambo (vi har distansförhållande - jag i Stockholm, han i Malmö) var PAX det enda jag orkade öppna. Nu när jag tänker efter var det den här typen av böcker jag läste för några år sedan när min farfar dog också (jag skrev det här då, och han dog bara några dagar senare/samma dag, minns inte exakta datumet).

Jag antar att det handlar om att det är så pass lättillgängligt - både enkelt språk och handling som egentligen inte kräver speciellt mycket av läsaren. Och snälla okomplicerade karaktärer. Lägg dessutom på hela fantasy-grejen och det fungerar perfekt som verklighetsflykt.

Så i måndags när jag återigen rasade ihop visste jag vad jag skulle göra: raida bokhyllan efter all oläst mellanåldersfantasy i bokhyllan, lägga den på hög och börja jobba. Idag är det bättre, trots att jag faktiskt inte lyckats ta mig till slutet på en enda bok sen i måndags (det tog mig åtta timmar att läsa 70 sidor i Monstrumologen igår, så min koncentrationsförmåga verkar ju inte vara på topp).

Har ni något speciellt som ni "tröstläser"? Söker ni er till någon viss typ av böcker? Berätta!

ALLTSÅ SITTER OCH GÖR I ORDNING DETTA INLÄGG SAMTIDIGT SOM SVERIGE VINNER EUROVISION SÅ JÄVLA PEPPIGT JAG DÖR.

Ok, nu frångår vi caps lock. Fast eftersom jag är en tönt blir jag löjligt påverkad av sånt här och tycker det är lite för roligt för att det ska vara coolt. Och såhär: den här videon skulle ha kommit upp igår var planen. MEN när jag skulle klippa den bestämde sig den jävla datorn för att huvudpartitionen var full så jag var tvungen att lägga om DE JÄVLA partitionerna. Och sen hade jag Star Wars-maraton hela söndagen, vilket var mycket viktigt (vi åt rabarberpaj också. Med vaniljsås OCH glass). Det "igår" jag refererar till i videon stämmer därför inte. Igår var alltså i lördags.

Dessutom: Min dator har havererat totalt nu (YAY. Partitions-grejen gick inte att rädda </3 Vad jag än öppnar säger den bara att filen inte existerar. Älskar inte datorn). Så jag kan inte klippa filmen pga går ej på min chromebook som jag använder 99,9% av all tid i vanliga fall. Så ni får lite extra väldigt förvirrat svammel och letande efter bilder och... Och Youtube dödade ofc illustrationerna. Men ändå. Och jag var tvungen att klippa bort slutet, så lite abrupt slut. NU SLUTAR JAG MED URSÄKTER OCH BARA PUBLICERAR OKEJ VADGÖRVINUKÖRVI KOM IGEN.

Sååå, jag fick ett önskemål om inlägg, och vem är jag att säga nej?! Skitkul ju! Om någon annan önskar att jag skriva om något speciellt är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det.

Okej, så önskemålet var följande:

1. Kärlek är ett blandband - Rob Sheffield - Alltså hade seriösa problem med att läsa den här boken och grät konstant. Var tvungen att pausa i flera månader men kunde inte öppna boken utan att jag började störtgrina. Det här är hands down det sorgligaste jag läst i mitt liv. Under tiden jag läste den här började jag spontangråta lite då och då när jag komma att tänka på att hans fru dog helt plötsligt utan förvarning och tänkte att en kan ju lika gärna lägga sig i soffan och göra inget om en ändå kan dö närsomhelst. Så. Jävla. Sorgligt. JAGDÖR.
   
   
2. Godnatt Mister Tom - Michelle Magorian - Jag har läst den här MINST fyra gånger och gråter VARJE gång. Slår aldrig fel.
   
   
3. Förr eller senare exploderar jag - John Green - Det här är en sån typisk bok som jag inte var överväldigad av men som jag ändå grät som en unge åt.
   
   
4. Var är Alaska? - John Green
   Den här är jag inte säker på, men har något vagt minne om att jag grät när jag läste den här boken?
   
   
5. Himlen börjar här - Jandy Nelson
   Jag minns inte riktigt att jag grät till den här heller, men uppenbarligen gjorde jag det med tanke på att det är satt gråtvarning på. Och jag skulle ju lista ALLA jag gråtit till - right?
   
   
6. Tusen och en chans - Annabel Pitcher
   Alltså jösses, slutet på den här alltså...
   
   
7. Kanske är det allt du behöver veta - E. Lockhart
   Den här också, slutet alltså.
   
   
8. Expeditionen: Min kärlekshistoria - Bea Uusma
   Alltså, verkliga, olyckliga kärlekshistorier är verkligen min grej. Jag råkar vara en obotlig romantiker, och eftersom jag - liksom jag nämnde ovan - inte har några mellanlägen älskar jag min sambo ungefär så mycket att det gör ont. När jag läser sånt här tänker jag på vad som skulle hända om vi aldrig mer fick träffa varandra och gråter ALLTID när jag tänker på det (mvh gråter i just den här sekunden jag skriver detta). Och i Expeditionen finns ju en så sorglig kärlekshistoria att jag går sönder bara jag tänker på det.
   
   
9. I kroppen min / I kroppen min: Vägsjäl - Kristian Gidlund
   Tydligen behöver det inte bara vara sanna kärlekshistorier som krossar mitt hjärta. Efter att ha läst dessa två böcker var hjärtat så mörbultat att jag knappt återhämtade mig på flera dagar. Jag satt vid frukostbordet och grät så jag hade kunnat fylla ett himla vattenglas den morgonen det meddelades att Kristian Gidlund dött. På riktigt är värst. Överträffar all fiktion.
   
   
10. Bröderna Lejönhjärta - Astrid Lindgren
    Ytterligare en berättelse som jag gråter till varje gång, trots att jag kan den utan och innan. Tror dock att jag tyckte att boken var ännu värre än filmen, även om filmen är dödligt sorglig även den.
    
    
11. Jag, En - David Levithan
    Det här är en sån där bok som en vet ALDRIG kan sluta bra, men som en ändå inte kan undvika att bli slagen i magen av.
    
    
12. En bit av mig fattas - David Levithan
    När Jasper samlar ihop pappren som tagit sig från katastrofplatsen till Brooklyn. Jag säger bara det.
    
    
13. Just Kids - Patti Smith
    Alltså, jag blir tårögd bara av att läsa den inledande meningen av den här boken ("Jag sov när han dog"). Jag började Just Kids med att gråta, och avslutade boken med att gråta. Även här: Trots att en hela tiden vet hur det slutar så kommer slaget i magen när meddelandet "Robert dog den 9 mars 1989" kommer.
    
    
14. Pojken med randig pyjamas - John Boyne
    Jag grät nog mer till filmatiseringen av den här än till själva (ljud)boken. But still: sjukt sorgligt.
    
    
15. Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
    Här har vi skrattgråten, även om jag sorgegrät till den här också. Sjukt skickligt av Backman, faktiskt, för han får en att växla mellan skratt och gråt inom loppet av sekunder.
    
    
16. Francesca - Melina Marchetta
    Kommer inte ALLS ihåg att jag kände så starkt inför Francesca som jag skrivit i recensionen av den här? Men gråtvarning-etiketten ljuger icke!
    
    
17. Flugornas herre - William Golding
    Ännu en "jag visste hur det skulle sluta hela tiden, men kan ändå inte låta bli att böla"-bok. Ohyes. En har ju sett filmen liksom.
    
    
18. Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowling
    Grät mig igenom hela den här bara för att det var SLUT. Tror jag aldrig någonsin i mitt liv haft sådan separationsångest från en bok/serie. Tror att ca alla håller med mig.

Fred bor med sin pappa - som han har ett lite struligt förhållande till - och sin lillasyster i ett sunkigt bostadsområde. Med tankarna fokuserade på allt han skulle kunna göra om han hade en massa pengar går han med på att råna en butik. Men allt går inte som han och de andra killarna tänkt sig. Av misstag kraschar de bilen, en person blir allvarligt skadad och när de ska sno en ny bil visar det sig att det sitter en liten flicka i bilen.

Fred och hans kompisar blir med andra ord rejält insyltade - nu när de dessutom av råkat kidnappa en liten unge!

Berättelsen tar vid då Fred och hans kompisar flyr från brottsplatsen - med andra kastas läsaren in i full action. Rätt effektivt med tanke på att adrenlinkicken är omedelbar. Dock kan jag inte påstå att den här första scenen representerar resten av boken. Den som vill ha action får vända sig någon annanstans - det här är mer en bok om Freds samvetskval och psykiska problem efter rånet/kidnappningen.

Och visst är det en trovärdig skildring av en tonårskilles våndor - det är bra gjort och i början är boken till och med ganska spännande. Något som däremot inte är speciellt spännande är den otroligt stereotypa framställningen av både invandrare och personer med Freds klasstillhörighet. En av vännerna som Fred planerar och utför rånet tillsammans med - Wahid - är en invandrarkille som ännu inte blivit beviljad asyl. Han har flytt från en krigsdrabbat land och porträtteras som aggressiv och utåtagerande. Väldigt tråkig och stereotyp skildring av flykting kan jag känna. Dessutom som Wahid är drivande i både rånet och kidnappningen, målas upp som "the bad guy" - medan Fred (som åtminstone har en blond och blåögd lillasyster. Minns inte om det nämns något om hur han själv ser ut) är den snälla som tar hand om barnet de av misstag kidnappat och menar att de måste lämna tillbaka henne. Det går också att se den här tröttsamma framställningen mellan mörkt/ljust. Vi har de ängalika blåögda, blonda barnen som symboliserar allt det goda i världen, medan Wahid - som kommer från Afghanistan - är det dåliga. Och också: den struliga killen från det sunkiga lägenhetshusområdet... Say no more.

Sååå, om det inte hade varit så sjukt stereotypt hade det här kunnat vara en bra bok. Men nu känner jag bara att näe, 2015, vi kan bättre än såhär.

Kalla kårar-serien är ju en klassiker, och jag som är tönt på mellanåldersskräck borde ju verkligen ha läst fler av dessa. Men icke! Detta är den enda jag läst faktiskt.

Grejen är denna: Jag har alltid varit väldigt bra på att läsa - böcker som berättelsemässigt varit för min ålder har läsmässigt varit på tok för lätta för mig (jag läste textremsorna när jag gick i sexårs/ettan (gick sexårs och ettan på ett år, inte två som normala barn) och fick konstant vänta på mina klasskompisar till exempel). Vad gör en stackars unge då? Jo, går på sin fyra år äldre storasysters bokhylla. Därför var jag förmodligen mognadsmässigt lite för liten för att ha läst Gengångaren när jag väl gjorde det. Minns det som oerhört traumatiskt, och det förstörde den här bokserien för mig typ resten av min barndom.

MEN! Jag blev LÖJLIGT nöjd när B. Wahlströms presenterade en ny Goosebumps-fyra (som serien alltså kommer heta när B. Wahlströms ger ut dem den här omgången)! Dessutom sa de att chansen är stor att de behåller de superfina Pulp-inspirerade omslagen (kolla bara på det här till exempel!). Det är nu den här bokserien ska få revival i mitt liv tänker jag - och den här boken ska fasen få upprättelse. Omläsning är helt klart på g (när jag hinner...). I slutet av september är de planerade enligt BWs hemsida. Finns dock inte med i tidningen med hösten utgivning vad jag kan se? Men pepp!

Veckans tisdagsutmaning hos Kulturkollo är fiktiva favoritdjur, och eftersom djur råkar vara lite av min grej kan jag ju inte säga nej till att svara på det här. Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att hitta böcker jag läst som innehåller djur - och som dessutom får en så pass framträdande roll att en får en emotionell koppling till dem (eller alltså, jag gråter ju alltid när djur dör oavsett).

Ett av mina nyaste favoritbokdjur är Freja i PAX-serien. Alrik och Viggo blir räddade av en liten kringdrivande hund som Estrid och Magnar senare tar hand om. Jag nämnde i en av mina PAX-recensioner att jag är typ som Alrik när jag träffar hundar. Att jag tjuter "TITTA GULLEEEEEE" är snarare regel än undantag när det kommer till hundmöten. Häromdagen sa min sambo "Du missade hunden?! ÄR DU SJUK?????" till mig när jag inte tjöt. Och vill hemskt gärna kramas med Freja. Blir ju inte mindre blödig av att det är en hittehund och att hon saknar ett öra. Lilla skrutten <3

Annars har jag en annan hundfavorit - nämligen Petula i Molly Moon-böckerna. Jag är inte så mycket för typiskt fula hundar som mopsar och sånt i vanliga fall, men just Petula är ju himla gullig. Det konstiga är dock att jag inte är hundperson egentligen - är snarare typen som aldrig kan bestämma mig för om jag gillar katter eller hundar bäst. Men jag antar att just hundar gör sig bättre i litteratur. Eller framför allt verkar de förekomma mer? Tipsa gärna om kattböcker!

En katt har jag ju i och för sig. Jag har en grej för stora djur, så Aslan är ju GIVEN. Alltså VEM VILL INTE KRAMAS MED ASLAN? Okej, kanske inte hans fiender, men jag är 100% kompis, promise.

Och sen har jag ju en egen bokkatt. En Katniss närmare bestämt. Fast hon är ju inte fiktiv. Men bokkatt.

Alltså gud, den här filmen. Tänker nöja mig med att säga det här: Skrattade så jag dog åt det här. Återuppstod för att få titta på den igen. Lite så. Herregud så spot on.

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 20:32 igår kväll: Katten har fått fnatt och sover I kattkorgen. Den här bokbloggaren har inte fått fnatt, utan tänker som så många gånger förr: "Jag lämnar telefonen här på ladd och går och lägger mig i sängen och läser en halvtimme. Efter det går jag och skriver i ordning Throwback Thursday."

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 22:47 igår kväll: Katten har hunnit flytta sig minst fyra gånger, men kommer just ut från köket med blänkande pärlor av vatten på nosen och är väldigt blöt i kragen. Tittar uppfordrande på mig som är på väg in i vardagsrummet och visar tydligt att det är MITT fel att hon blev blöt när hon badade i fontänen. Jag tittar på klockan och får en chock över att klockan är hela... eh, 1h och 45 min mer än vad jag hade planerat att den skulle vara när jag slutade läsa. Odinbarn did that to me. Känns fint. Nåja, att tiden försvinner är priset jag kan betala för att vara halvvägs igenom Odinsbarn efter 1½ dag. Speciellt när dagen efter (det vill säga idag) är en ledig dag med hundra timmars sovmorgon.

Nåja, till ämnet. Idag blir det bilder, kortfattad text och AKTIVITET i dagens Throwback Thursday - jag måste ju försöka posta något lättsamt inlägg den här veckan. Vi ska - trots att det är långt kvar till jul - räkna tomtenissar. Om vi hinner mellan snörvlingarna (bytte halsont och feber mot Sveriges värsta rinnsnuva. Hoo-fucking-ray).

Räkna tomtenissar var nämligen något jag gjorde varje gång vi läste den här boken. Eller alltså, jag fick boken strax innan jag skulle fylla tre (vilket jag alltså gjorde i januari -96) (herregud, jag HAR varit en knodd faktiskt. Och mina föräldrar HAR varit tillsammans faktiskt. Svårt att tro). När jag väl lärde mig räkna minns jag det som att det var roligare att räkna tomtenissar än att lyssna på berättelsen.

Såååå, hur många tomtenissar hittar ni?

Edit: För att göra min fästman journalisten nöjd kommer här en mening om vad det här inlägget innehåller: Jag diskuterar hur all fantasy kan ses som politisk och pekar på exempel i Odinsbarn och Fablehaven.

Okej, det här var en diskussion som började i kommentarsfältet till Davids recension av Ett folk utan land. Jag kände att jag hijackade inlägget lite för mycket och väljer istället att utveckla det hela i min egen blogg. Jag opponerade mig mot att fantasy sällan är politisk, och nu måste jag alltså förklara mig. Vilket jag hemskt gärna gör. Utbroderat. För det här går jag igång på. VARNING för det längsta inlägget i den här bloggens historia!

Så. Till att börja med måste vi ju definiera vad vi ser som "politiskt". Jag tänker att det är lätt att falla i fällan att enbart kalla fantasy för politisk om den 1. Är samhällskritisk. 2. För en agenda. 3. Är medvetet politisk på annat sätt än föregående punkter. Jag tänker dock att det inte går att begränsa politisk fantasy till dessa tre punkter. Fantasy är definitivt politiskt även om det inte är ett medvetet val. Jag tänker snarare på politik som ett sätt att hantera och diskutera samtiden, och ska en vara rent krass så GÅR det ju inte ens att skriva böcker utan att göra just det. Däremot skulle jag säga att fantasy i SYNNERHET är extra politisk. Se kommande motivering.

Jag vet att det inom litteraturvetenskapen (framför allt under fantasykursen jag läste i höstas) ofta pratas om high fantasy som politisk och portalfantasy som psykologisk. Om jag hade orkat plocka fram teorier hade jag kunnat göra en lång teoretisk utläggning om det här (vilket jag också eventuellt kan göra om så önskas, men vid ett senare tillfälle). Jag motsätter mig det här synsättet. Allt som involverar skapandet av andra världar måste bli ett politiskt inspel. Såhär:

En författare har möjlighet att skapa en ny värld. Oavsett hur hen väljer att skapa den här världen ger det en fingervisning av författarens egna värderingar, och därmed också en kommentar på hur vår värld ser ut. Oavsett om vi pratar utopi eller dystopi finns det värderingar gömda i hur världen är uppbyggd. Varför uppfattas det som ett utopiskt eller dystopiskt samhälle?

Eftersom jag började diskussionen med hjälp av Siri Pettersens Odinsbarn så kan jag ju fortsätta med det. Disclaimer: har hunnit ca 120 sidor in, så baserar min analys av samhället på det jag läst. Det är ett starkt rasistiskt samhälle, där de utan svans ses som sämre (på grund av att de ses som "farliga" för de med svans för att de utan kan få de med att ruttna) än de med svans. Samhället är inte demokratiskt, då de medlemmar som sitter i Rådet röstas in av övriga medlemmar i Rådet. Städerna runtomkring huvudstaden kan välja att ansluta sig till Rådet på något vis (har inte riktigt fått klarhet i exakt hur det fungerar. Om jag har massuppfittat något kan ni ju lämna en liten kommentar om detta här nedanför) i utbyte mot beskydd mot ett hot som inte under huvudpersonen Hirkas livstid visat sig (?), men som Rådet menar är överhängande. Med andra ord är det inget val - Rådet utövar sin makt och talar om vad som är bäst för alla. Det lilla folket kan välja att vara konstant rädda eller att bli beskyddade.
De två fokalisatorerna Hirka och Rime upplever det här samhället åt det dystopiska hållet - Hirka på grund av hela svansproblematiken och Rime på grund av Rådet. Författaren vill uppenbart få läsaren att sympatisera med huvudpersonerna. Vips har vi en värdering - och politik. Rasism = dåligt. Att få styr och att folket är maktlösa = dåligt. Nu ÄR ju också Odinsbarn en ganska uppenbart politisk bok (och det fortsätter i Röta), men den är ett tacksamt exempel på att förklara hur jag menar.

Det är ju läget med high fantasy. Om vi övergår till portalfantasy så fungerar det ju ändå på liknande sätt - i och med att det finns en annan värld som författaren skapat. Hur förhåller sig den här världen till den värld som huvudpersonen/personerna kommer ifrån? Eftersom första delen av Brandon Mulls Fablehaven ligger nära i tiden för mig kan jag ta den som exempel. Även om det helt klart går att se psykologin som är invävd i den här berättelsen också går det även att se samhälleliga paralleller. Bland annat har vi barn i huvudrollerna som står ganska hjälplösa gentemot all den magi och därmed makt som de magiska varelserna i boken besitter. Barnens farfar kommenterar att dessa magiska varelser inte gör någonting av godhet - de förstår inte konceptet att göra något för någon annan - och att detta är något dåligt eftersom det utsätter människorna för fara. Det finns alltså till att börja med en bild av människan som en överlägsen art, som är mer upplyst och förfinad jämfört med andra arter. Även om den har ansvar att förvalta de andra arterna är den också viktigast, och den som ska bevaras även om inte andra arter gör det. Den här djuriska individualismen - att bara göra saker för sin egen njutnings skull - framställs som något negativt. Det är också när älvorna kämpar tillsammans med Kendra som de klarar av att rädda reservatet från hotet. Vips har vi en värdering - och politik. Människor = överlägsen art. Ensam = inte stark. Att göra saker för sin egen njutning = inte bra. Det här är till skillnad från Odinsbarn en bok som väldigt icke-uppenbart är politisk.

Därför kan jag inte specifikt - vilket var det som efterfrågades i en kommentar till Davids recension - tipsa om politisk fantasy. Eftersom all fantasy måste ses som mer eller mindre politisk. Det handlar bara om var en tittar och hur mycket en är beredd att analysera. Mer uppenbart politisk fantasy kan jag däremot tipsa om, men det får vi fasen ta en annan dag. Nu tänker jag avrunda denna uppsats som blev hela 1,5 A4 i 11 punkter. There you go.

Gud, vilken recensionslös vecka det här blev. Så är det när en är sjuk. Tycker så dödligt synd om mig själv när jag är sjuk alltså. Jag = Sveriges gnälligaste sjukling.

Dag ett spenderade jag i soffan med Orphan Black. Dag två i soffan med Den förbjudna skogen (det kommer komma så mycket som två inlägg om den här boken. En recension och ett till inlägg. Nu har jag lovat, så nu måste det ske). Dag tre i soffan med Trädet och tiden och när den var utläst Odinsbarn. Eller okej, eventuellt ljuger jag nu, eftersom det när jag skriver det här inlägget fortfarande är tisdag. Det vill säga: Dag tre. Trädet och tiden är utläst. Odinsbarn är framplockad, och ligger... under datorn medan jag skriver (det låter inte lika konstigt som det är. Tänk att jag sitter skräddare i soffan, med boken framför mig. Datorn lutar mot mina ben och själva gångjärnet mot boken). Och egentligen skriver jag bara det här inlägget för att skjuta upp läsandet lite till.

Odinsbarn har ju blivit tokhyllad av exakt alla jag känner som har läst den (vilket uppgår till hela två personer, utöver bokbloggare som jag enbart byter kommentarer med). Därför börjar min ovilja inför den här boken bli absurd. Och förmodligen kommer det här inlägget bli längre än vad som är rimligt bara så jag får skjuta upp det liiiiiitelite till.

Så vad handlar det här om egentligen? Varför avskyr jag Odinsbarn redan innan jag börjat läsa? Varför är jag så himla motvillig? Varför kommer jag söka anledningar till att ge upp den här boken och hata den innan den ens börjat? Alltså det här är så larvigt att jag rodnar i min ensamhet (äsch, det syns ändå inte, för är så feberrosig ändå. Sitter i bh och batman-byxor samt med balkongdörren öppen och skriver och är SÅ VARM). Men tjockleken. Det här är ett TÖNTIGT stort hinder för mig som gör att jag helst vill gömma den och aldrig mer se den. Den här boken hemsöker mig, för jag tror att jag skulle kunna gilla den och allt sånt om jag tog för mig att läsa den. Jag blir typ ARG varje gång jag ser den för att jag är så ambivalent inställd till det hela. Jag hatar att andra gillar den, för det betyder att jag liksom MÅSTE läsa den. Och nu måste jag ju läsa den bara för att övervinna den här motviljan liksom. Dessutom är det ju liksom perfekt tillfälle att läsa den här boken NU eftersom jag är sjuk = har inget bättre för mig och det dessutom finns massor av tid tack vare lediga dagar.

Okej, med hjärtklappning säger jag nu åt mig själv: "Anna, skärp dig. Du är en fjant. Lägg bort datorn och bara läs den jävla boken." Och så gör jag precis det. Hoppas jag (men det tog mig också typ 35 minuter för mig att skriva det här inlägget för att jag var tvungen att kolla instagram osv för att skjuta upp ögonblicket lite till. Men nu jävlar. Exakt nu är ögonblicket då jag samlar ihop mig själv).

Edit: Det tog ytterligare 30 minuter innan jag kom igång med läsandet efter att jag hade skrivit klart det här inlägget.

Jag är hemma idag... igen. Gick hem från praktiken igår med feber och är däckad idag också. FML. Nåja, spenderade hela eftermiddagen igår med att läsa första delen av Fablehaven i soffan, äta upp resten av glassen och chipsen och dricka orimliga mängder Ramlösa. Problemet är ju bara att jag nu inte har någon glass och Ramlösa kvar till idag (chipsen bryr jag mig inte så mycket om). HUR ÖVERLEVA????

Näe, gud så jag svamlar (det är för att jag är sådär piggtrött som en blir när en är sjuk och inte gör någonting och inte ens har någon att prata med. /forever alone). Över till vettiga saker:

1. Kul att ni blev så engagerade av att droppa (eller inte droppa) böcker! För er som har missat inlägget och ännu inte varit med och diskuterat föreslår jag att ni kikar in här.

2. Något som engagerade på min instagram var ämnet: Serier a la Berättelser från Engelsfors eller Legend: The Graphic Novel - som ju är comics som hör ihop med bokserier - ska de stå med bokserien eller med serierna (alltså alla andra comics)? Jag beslutade mig för att de får stå med sina bokserier, pga jättekonstigt att dela på böcker som hör ihop. Eller vad säger ni?

3. Kastade ett litet öga på mina stats igår och såg att så mycket som TVÅ besökare hittat hit via sökfrasen "varför köper ingen mina böcker på bokbörsen". WTF? Förmodligen för att du har böcker som ingen annan heller vill ha. Jag bara säger.

Okej, jag erkänner. Egentligen skriver jag bara det här för att få chansen att gnälla över HUR SJUK jag är och för att ni ska tycka synd om mig. Och köpa glass åt mig. Och Ramlösa. Jag vill ha den med citron-ingefära. Glass: Choklad. Ingen jävla bigpack-skit. Ni fixar det va? Gud så bra, så är det inte total misär här hemma. Det är bara att säga till när ni är på väg.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är författare en vill möta. Men - vi har ju pratat om det här, right? Eh, jag kan dock inte minnas när, och när jag söker hittar jag bara det här. Tror dock jag gjort ett längre inlägg om det här någon gång. Om inte annat har jag svarat på precis den här frågan ett flertal gånger.

Sååå, i skrivande stund är det söndag, 16:22. Jag vaknade upp med en så svullen hals att jag knappt kunde svälja vatten och har hittills bara ätit chips och glass idag. Heja! Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag - istället blir det ett sånt där inlägg som jag har liggande ifall jag inte lyckas klämma ur mig en recension. Vilket jag inte orkar göra, eftersom resten av den här dagen kommer spenderas i Batman-kläder (notera plural) i soffan, tittande på Orphan Black. Till ämnet:

Jag vet att vissa av er är envisa - lämnar aldrig en bok halvläst. Själv droppade jag den envisheten för ett par år sedan. Livet är helt enkelt för kort för att läsa dåliga böcker - speciellt när det finns så mycket annat BRA som väntar!

Ändå kan jag ju inte påstå att det händer alltför ofta att jag läser böcker som är så dåliga att jag GER UPP. Ibland blir de liggande för att något roligare, peppigare, intressantare kommer mellan (som Mira Grants Feed som fick hamna på halvläst hyllan till förmån för något annat). Antalet böcker som jag känt att "nej, det här är faktiskt ingen idé längre" med, uppgår till kanske max tio-talet under det senaste två åren. De enda jag kan komma på är Samantha Shannons Drömgångare och Rick Yanceys Det oändliga havet - inte så värst många. Drömgångare fick enligt min bloggpost om det ca 70 sidor. Det oändliga havet minns jag inte hur mycket jag läste i.

För några veckor sedan började jag läsa Melina Marchettas Ett folk utan land. Eftersom Francesca och Jellicoe Road är bland det bättre jag läst i mitt liv ville jag verkligen gilla den, men orkade mig bara igenom 60 sidor. Sen tog det stopp och jag bara kände att jag fortfarande inte tycker boken är speciellt intressant. Det som fick mig att ens fortsätta så långt var minnet av Jellicoe Road - men inte ens den var obegriplig och rörig i 60 sidor! Ett folk utan land - jag fastnar liksom inte för världen, karaktärerna känns inte intressanta, grundstoryn är tråkig, handlingen är... tråkig. Under de första 60 sidorna åtminstone.

MEN! Jag undrar det här: När kan en egentligen veta att det här inte är boken i ens liv? Hur långt behöver en läsa för att kunna avgöra om en bok är något för en själv? Eller: Hur lång tid ger ni en bok innan ni dumpar den? För det är det jag gör med Ett folk utan land. Kära Ett folk utan land, det kommer aldrig bli vi. Vi kommer inte gifta oss, inte skaffa barn. Det är inte jag, det är du. Kthnxbye.

Uff, riktig skitdag här hemma. Min sambo lämnade mig i morse för att han ska bo i Malmö fram till i mitten på augusti. Jag vaknade med halsont och ingen röst (allting sätter sig på halsen på mig, och det rejält. Så jag tappar rösten och bara kan viska och sånt. Hopplöst för någon som gillar att sjunga och sjunger när den gör exakt allt) och vill helst vara hemma och kurera, men har förstås ett födelsedagskalas att gå på.

Får väl väga upp med att jag hade en himlarns trevlig dag igår dårå.

MEN! Det var inte alls det jag skulle prata om. Vår Bokvärld översatta en tag till svenska och taggade mig. Närmare bestämt The Disney Book Tag. Så den tänkte jag svara på idag.

Frågorna:
1. Den lilla sjöjungfrun - en karaktär som är ur sitt rätta element, "en fisk på torra land" kan man säga.

Veckans jerka:

Mia Eggimann undrar hur du får plats med alla böcker?

Efter att ha gjort en liten utsvävning förra veckan och postat en recension (!!!) istället för Throwback Thursday så hade jag tänkt återgå till torsdagsnostalgin - som ju varit ett faktum sedan typ februari tack vare den här typen. Dock satt jag i säkert trekvart igår och försökte komma på åtminstone vad EN av böckerna i mitt minibibliotek med böcker om svenskt historia och medeltiden hette - helt utan framgång. Så då sitter jag ju här med inget att visa upp i alla fall dårÅ.

Istället får jag väl berätta att jag hade dille på medeltiden när jag var liten. Och inte bara på medeltiden, utan all svensk historia. Mitt absoluta absoluta favoritmuseum var Livrustkammaren (näst efter kom Medeltidsmuseet), där vi var så många gånger att till och med min stoiska farmor sa: "Snälla, KAN vi inte gå någon annanstans? Där har vi ju varit så många gånger". Ni vet hur folk i amerikanska filmer rabblar alla amerikanska presidenter? Ni vet hur mycket längre Sveriges historia är jämfört med USAs? Jag rabblade alla svenska kungar. I ordning. Och jag visste exakt vem som blev skjuten på maskeradbalen (Gustav III), dog av ärtsoppan (Erik XIV) och har en uppstoppad Streiff på Livrustkammaren (Gustav II Adolf). Hardcore dille, I tell ya. (Okej, alltså historie-dillet har ju fortfarande inte helt gått över. Tror ingen höjer på ögonbrynen när jag säger att ett av mina bästa program är Historieätarna, en av mina bästa tidningar Allt om historia och att min frukostläsning just nu är Historiskan. Men jag har inte lika bra koll på mina kungar längre - jag var tvungen att googla ärtsoppan.)

Här skulle jag ju också då ha visat upp min fönsterbok om en medeltida borg, eller någon av alla mina faktaböcker om regalskeppet Vasa, hur en bodde i staden på medeltiden eller om häxförföljelser. Hade säkert fler om svensk historia också. Kan ha haft en om någon svensk kung - typ Gustav Vasa kanske? Men jag kan alltså inte visa upp NÅGONTING, eftersom mina googleskills inte räcker till och dessa böcker gick förlorade när jag i all hast och utan att återvända lämnade min pappas hus för sex år sedan. Sårri. Men det var roliga böcker i alla fall. Bara säger.

Åååååh, tio böcker jag förmodligen aldrig kommer läsa är temat för veckans Top Ten Tuesday, vilket jag finner orimligt kul att skriva om!

1. En man som heter Ove - Fredrik Backman
Visserligen är det väl lite pinsamt att erkänna, men en gång i tiden var jag helt övertygad om att Jonas Cranby (som jag alltså ogillar starkt av okänd anledning) och Fredrik Backman var samma person. Trots att jag LÄST Min mormor hälsar och säger förlåt kan jag inte komma över den här spärren, framför allt inte när jag dessutom inte kan sluta tänka på punkt nr 2 på den här listan varje gång jag tänker på Ove. Det kan vara så att ingen som helst likhet finns mellan dessa personer, och att ingen som helst likhet finns mellan dessa böcker. Men jag kan inte släppa associationen och känner därför en stark motvilja till att läsa Ove.

2. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Min sambo och hans familj har tjatat och tjatat och tjatat på mig om att jag ska läsa den här boken. Grejen är denna: Vi gillar inte samma böcker. Min sambos föräldrar gillar liksom deckare. Min farmor sa att det var det sämsta dravel hon läst i hela sitt liv, så jag tänker lyssna på henne (eh, vi behöver ju inte prata om att min farmor är en sån där person som gillar intellektuella böcker, och därmed har ännu mindre samma smak som jag).

3. Starcrossed-serien - Josephine Angelini
Någon har spytt så mycket galla över dessa böcker att jag inte ens kan se omslagen utan att fnisset börjar bubbla i magen.

4. Moon over Soho - Ben Aaronovitch
Alltså, men lite distans till Rivers of London fattar jag inte ens varför jag läste klart den... Känns skönt att jag bestämt mig för att jag definitivt inte ska fortsätta läsa den här serien.

5. Ulysses - James Joyce
En gång försökte jag, och jag känner fortfarande någon märklig fascination inför den här boken. Av okänd anledning. Men alltså, att den är så långsam i början i kombination med att den är så tjock gör att jag inte har några som helst intentioner att läsa den här boken någon gång i mitt liv.

6. Svindlande höjder - Emily Brontë
Jag vet inte om den här kan räknas på den här listan, för jag tror att jag säkert läst en hel tredjedel eller så? Men i alla fall: Den här är på listan över böcker littvet tvingade mig att läsa men som jag aldrig läste. Den listan är... jättelång. Ungefär lika lång som själva litteraturlistan var (mvh har glidit igenom alldeles för många högskolepoäng).

7. A Game of Thrones - George R. R. Martin
I tried once... men den är ju så sinnes tråkig. Jag är ju en av dem som inte fastnat för tv-serien heller såatteh...

8. Fifty Shades of Grey - E. L. James
Låt mig bara säga detta: Nej.

9. Stad av glas - Cassandra Clare
Alltså en gång i tiden gillade jag den här serien, och sen tappade den så mycket och jag blev totalt ointresserad bara för att jag tyckte den var så fjantig. Dessutom vet jag ju redan fattat att Clary och Jace inte är syskon. Varsågoda för spoilern nu behöver ni inte läsa boken :)

Maj är här och jag är en, alltså EN punkt ifrån att klara Kaosutmaningen. De jag har kvar att välja på är: