Jag är inte tillbaka riktigt än, utan behöver lite mer tid på mig. Jag jobbar sex dagar nästa vecka också innan jag går på semester, så skulle gissa att jag allra minst behöver det på mig också. Idag tänker jag bara sammanfatta juli - som läsmässigt var årets näst sämsta månad och besöksmässigt årets tredje bästa - trots att jag inte ens bloggat de senaste dagarna!

85. Äta djur, Jonathan Safran Foer *
84. The October Faction Vol 1, Steve Niles & Damien Worm *
83. Undret, R.A. Palacio *
82. Howl's Moving Castle, Diana Wynne Jones
81. Sommarboken, Tove Jansson
80. Jag är ju så jävla easy going, Jenny Jägerfeld
79. Harry Potter and the Sorcerer's Stone (Harry Potter #1), J.K. Rowling (omläsning)
78. Nybörjarguide till livet eller kaosteori, Lia Hills *
77. Den försvunne hjälten (Olympens hjältar #1), Rick Riordan

Totalt: 9.
Gillade mest: Oj, så mycket jag gillade massor denna månad! Harry Potter är ju en självklarhet... Men Sommarboken, Howl's Moving Castle, Äta djur... Alltså så mycket bra.
Gillade minst: Nybörjarguide till livet eller kaosteori.
Största överraskning: The October Faction! Eller överraskningen ligger väl i att vi hittade varandra alls (se när recensionen kommer)!
Största besvikelse: Nybörjarguide till livet eller kaosteori. Förväntade mig betydligt mer av den här boken.

Jag glömde säga att ni självklart fortfarande kan följa mig på instagram, för där uppdaterar jag en del! Superhjälteprylar, katter och selfies blir det väl mest, men det är ju ändå den bästa typen av grejer - så why not? Svartlava heter jag där!

Under typ två veckors tid har jag TROTS massor att se fram emot känt att livet känns ganska kasst precis just nu, och jag insåg idag att den här opeppen jag känner på allt faktiskt är ett rätt stort problem. Jag har inte ångest, utan är liksom bara... låg. Jag känner mig så otroligt oinspirerad när det gäller typ ALLT - bloggen, vad jag ska lyssna på för musik, vad jag ska ha på mig, vad jag ska titta på, vad jag ska laga för mat - saker som jag i vanliga fall gillar att pyssla med. Jag försöker bädda in mig i Foo Fighters och annat tryggt, men idag bröt jag ihop i bilen när Spotify valde Best of You och sen fortsatte med I Should Have Known. Det som får mig att hålla huvudet ovanför ytan är att det finns ett datum på när min sambo kommer hem och bor här igen och att jag aldrig behöver vara ledig mer än en dag i streck (för alltså, även om jag vill skjuta alla kunder vissa dagar älskar jag mitt jobb).

Trots att jag har en miljon idéer på lager finns inga ord och ingen inspiration och ingen ork till att göra något av alla dessa idéer. Därför kommer jag dra ner på bloggandet ett par veckor. Jag tar helt enkelt en liten paus. Ni kommer förmodligen inte ens märka någonting eftersom ni är så upptagna med att läsa böcker med regnet smattrande mot rutan hela dagarna - right?

Nu ska jag gå och äta chips och titta på Guardians of the Galaxy i min nya superhjältetröja. Pusshej på en stund, så ses vi när livet känns lite lättare!

Herregud, det är lönedag! Min ekonomiskt sett hårdaste månad sen jag flyttade hemifrån är äntligen slut! I övrigt har det inte hänt speciellt mycket spännande den här veckan... Jag hade planerat att skriva inlägg som inte blev av. Jag har lagt undan en Marvel-tröja på jobbet. Jag ska se Ant-Man ikväll. Typ Så. Klart slut. Jobbar och sliter på i övrigt.

Jag blev taggad av Nelly att göra den här, och tänkte det är kul att prata lite mer om hur den här bloggen blir till och varför. Kommer dock inte följa reglerna och tagga vidare, så det får ni leva med :)

How does my work differ from others in my genre?
Oj, den här frågan är jättesvår. Jag tänker att mina inlägg innehåller lite mer samhälleliga analyser snarare än bara rena åsikter, vilket väl är helt naturligt, eftersom det inte är så många andra bloggare som är litteraturvetare. Och eftersom det är ett stort intresse för mig att skriva om sånt - så pass att jag till och med vill jobba med det. Jag vet inte om jag har rätt eller inte, men upplever också att jag kanske är lite mer personlig - dels eftersom jag är ganska öppen med min ångest och tycker att det är viktigt att prata om. Tänker att båda dessa saker kan ju vara både bra och dåligt.

How does my writing/creative process work?

Alltså, jag har verkligen skjutit upp att skriva den här recensionen, eftersom det känns så sjukt personligt och svårt... Men ja, nu pressar jag mig väl till det. Det stod ju väldigt klart efter Fangirl att Rainbow Rowell var otroligt bra på att beskriva... well... mig, och i Eleanor & Park blir det stundvis obehagligt likt hur jag var på högstadiet. Alltså omklädningsrumsscenerna inkluderat. Okejdå, förutom att jag aldrig behövt dela rum med alla mina syskon eller haft likadant hår som Eleanor dårå + lite andra saker.

Här cirkulerar alltså berättelsen kring Eleanor - uppvuxen i en familj där hon är oönskad, inte lika smal som alla andra kids och så fattig att hon inte ens kan dölja hur fel hon är i alla sammanhang - och Park - inte heller cool, men inte heller mobbad. Bra musik och superhjältar är lite av hans grej, vilket väl gör honom till något av en tönt (fast i mitt tycke den bästa sortens tönt. Mvh jobbar på att göra bra musik och superhjältar till lite av min grej). Utan att någon av dem riktigt vill det hamnar de bredvid varandra på skolbussen, vilket gör att det ju till slut MÅSTE prata med varandra - allt annat vore högst pinsamt. Och när det väl börjat kan de inte riktigt sluta. Och vänskapen och allt sånt börjar spira.

Alltså, jag har lite svårt att sluta prata om Eleanor. Jag avskyr henne. Hon går mig så på nerverna, tickar mig i sidan, kryper under huden. Jag vill typ ta henne mellan fingertopparna och lyfta bort henne ur boken. Långt bort från Park, för den här typen av personer gör ingenting annat än är jävligt jobbiga och förstör folks liv (okej, de kanske gör lite annat också. Men den typen av personer = stor jobbighet står inför en. Bara säger. Av erfarenhet). Och det här är ju fantastiskt, eftersom alltså fatta vad sjukt skicklig en måste för att kunna skriva en karaktär som faktiskt får såhär mycket ilska att flamma i bröstet på mig. Bra litteratur väcker känslor - oavsett om själva känslan är positiv eller negativ - right?

Också precis som Fangirl är första delen av Eleanor & Park bäst. Alltså, jag vet inte, men jag känner kanske lite att jag aldrig ville att de skulle bli tillsammans (okej, kanske lite för att jag tycker Park är så gullig att jag bara vill pussa på honom och avskyr Eleanor. Även om jag avskyr henne på ett bra sätt). Dels det, och sen känns det lite också som att Rowell slutar berätta en berättelse så fort de blivit tillsammans. Som att allt efter det är "så levde de jävligt olyckliga i alla sina dagar". Det är som... som... som om berättelsen skulle fortsätta efter typ Sätt mig i brand och det bara handlade om Juliette och Warner och alla deras personliga problem efteråt. Eller alltså fattar ni? Historien bara faller i bitar, som om hon egentligen tycker att det är klart och slut där. Målet är redan nått.

Men alltså, även om jag tycker att den tappade på slutet så är det ju fortfarande en över lag helt fantastisk bok. Störtälskade den, mycket mer än jag gillade Fangirl. Sen blir jag ju också helt överväldigad av tacksamhet när någon tar tag i att beskriva oss som är sjuka i huvudet, vi som är skeva, och vi som aldrig var coola utan bara så himla fel. Och bara för karaktärsporträtten är den här boken väldigt värd att läsa.

Det här inlägget kommer behandla två väldigt olika ämnen (eller inte, kan förklara i en ny parentes efter presentationen av ämnena ifall ni inte skulle greppa själva). Till att börja med kommer jag att avhandla (1) var en kan förvara böcker någonstans, och sedan gå vidare till att diskutera (2) HUNDÖRON och sånt (dessa är relaterade på följande sätt: 2 handlar om bokvård, vilket en kan säga att 1 också gör. Till exempel är väl kanske inte diskhon ett jättebra ställe att förvara böcker på, eftersom det skapar en hel del vågor när en sätter på kranen = inte nice).

Till att börja med: Var kan en förvara böcker? I skrivande stund har jag böcker på följande ställen - jag kommer för enkelhetens skull dela in ställena i (1) fullt normala ställen, (2) rätt normala ställen, men ändå lite opraktiska och (3) jävligt dåliga ställen. Vi börjar med fullt normala ställen: bokhyllan. skrivbordet. bordet i sovrummet (som inte är ett sängbord men ett avlastningsbord). vardagsrumsbordet. köksbordet. i kassar som ska till second hand och står i arbetsrummet. Rätt normala ställen, men ändå lite opraktiska: sängen (eftersom jag vill ligga där), soffan (eftersom jag vill sitta där). diverse tygkassar (eftersom de blir svårare att hitta). TV-bänken (eftersom det är fult). Jävligt dåliga och opraktiska ställen: på micron (eftersom maten värms sämre). på köksbänken (eftersom böckerna blir förstörda och dessutom är i vägen när jag ska laga mat). diskbänken (samma anledning). Jag skulle som ni förstår inte rekommendera alla ställen - men det GÅR. Jag bara säger.

Nu går vi snabbt över till nästa - faktiskt seriösa - ämne. Hundöron. Jag vet att ni är många som upprörs av dessa. Förstår icke hur. Alltså hur kan så fluffiga, pälsiga och gosiga små saker vara någon till besvär alls? Okej fan, förlåt, jag vet att jag sa "seriösa", jag kunde bara inte låta bli. Jag började skriva om det här när jag skrev om Harry Potter, men det blev så långt så jag flyttade det till ett eget inlägg. För mig har det alltid varit helt galet svårt att stryka under och vika ett litet hörn när jag hittat något i en bok jag gillar - eftersom böcker ska hållas fina. Men jag kom på en sak häromdagen: På samma sätt som det är helt värdelöst att ha finglasen stående i skåpet hemma för att de är jättedyra och jättetunna och vi haft sönder fem stycken på lika många år - är det ju också helt värdelöst att inte kunna markera det jag gillar i en bok. De är ju TILL för att användas. Om jag inte KAN använda något på det sätt jag behöver - det vill säga antingen dricka ur (i fråga om glasen) eller minnas (i fråga om boken) (alltså ni anar inte hur frestad jag var att byta plats på parenteserna bara för att tramsa. Men jag hiade mig. "Seriöst") så finns det ju ingen som helst poäng med att ha det över huvud taget. Alltså: Om de fina glasen ändå bara blir stående i skåpet kan jag ju lika gärna skänka dem till Myrorna. Att inte använda en bok fullt ut bara för att den ska hållas fin gör ju att typ halva värdet på boken försvinner. Då kan en ju för fasen lika gärna låna på bibblis. Alltså seriöst. Jävligt seriöst.

Sådant jag funderar på mitt i natten sista dagen på en sexdagars jobbvecka.

Alltså som jag varit pepp på den här veckans Top Ten Tuesday! Har peppat i flera veckor, men helt glömt fundera på vilka böcker jag skulle ta upp... Så hamnade jag ändå där med att göra en lista på tio böcker KVÄLLEN innan postning. Och så glömde jag bort att det var det här inlägget jag skulle skriva och inte en recension av Eleanor & Park, dessutom, så då fick jag ännu mer tidsbrist. Önskar verkligen att jag hade lagt mer tid på den här listan... Men alltså nehepp.

Och alltså det är ju så intressant det här med mångfald och vad en själv noterar. Alltså jag som vit lägger ju aldrig märke till vilken hudfärg eller religion karaktärer har, medan jag desto oftare reflekterar över kön, sexuell läggning, funktion (alltså främst psykisk dårå, fysisk är jag ju dålig att notera) och klasstillhörighet - eftersom det ändå är kategorier där jag inte tillhör de som skriker högst. Så därför har jag på vissa sätt jävligt mycket ångest över att göra en lista med böcker som hyllar mångfald - eftersom jag vet på förhand att den här listan kommer ha hål på fronten etnisk mångfald. Därför infogar jag det som disclaimer redan nu, även om det aldrig kan ursäkta det faktum att det ÄR så. Och är det inte också jävligt fult att göra en lista med böcker som hyllar mångfald - när en bara gör en lista där mångfald hyllas när det gäller de marginaliserade grupper en själv tillhör? Okej, den där meningen kanske inte gjorde någon sense alls, men jag tror att ni kanske fattar vad jag menar? Och sen dessutom: En bok kan ju vara superbra på ett område, men helt fruktansvärd på ett annat.

Alltså, det är ju jävligt sorgligt att det är så svårt att få ihop den här listan för övrigt. Efter raid i min bokhylla kommer jag fram till FYRA stycken. Jag vet inte om jag är för kritisk i mina analyser, eller om det helt enkelt är såhär dåligt? För jag tänker ju också på följande faktum: Att en marginaliserad karaktär FINNS MED är inte en garanti för att det också hyllar mångfald. Jag kräver också att det är ett icke-stereotypt porträtt för att kunna säga att det finns mångfald inblandat. Och tja, det finns ju en del böcker som tar upp ETT av ovan nämnda problem, men kan det verkligen kallas för att "hylla mångfald" då? Det går ju självklart att ifrågasätta om de jag nämnt kan sägas hylla mångfald heller... Se beskrivningarna för det.

1. Engelsforstrilogin - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Alltså det här är en av mina bästa böcker när vi snackar diversity - även om den kanske inte är perfekt heller. Innehåller till exempel varken östasiatisk eller mörkhyad karaktär, men spansk/latinamerikansk och arabisk. Plus för HBTQ, psykisk funktionsnedsättning och klass.

2. Eleanor & Park - Rainbow Rowell
Halvasiatisk karaktär, vars problem rörande att vara asiat i ett vitt samhälle också tas upp. Vill dock inte uttala mig om hur stereotyp eller inte Park är, eftersom jag inte har tolkningsföreträde på området. Men Eleanor: Både psykisk funktionsnedsättning och låg socioekonomisk status.

3. Jag är ju så jävla easy going - Jenny Jägerfeld
Även här klass + psykisk funktionsnedsättning + HBTQ.

4. Legend - Marie Lu
I Legend har vi ju också klassproblematik och ett gaypar. Även: En hel massa olika mash ups av nationaliteter. Day beskrivs väl till exempel som mongolisk + blond (eller han kanske aldrig beskrivs som mongolisk? Vet att bilden Marie Lu fick idén från om Day som asiatisk + blond var på en mongolisk flicka, men om porträttet av honom blev så detaljerat minns jag inte) och Anden är en blandning av latinamerikansk och något mer.

Okej, det här inlägget blev myyyyycket längre än vad jag hade tänkt mig. Ni får ha in mind att jag är littvetare och att det liksom är sånt här jag skriver om och är intresserad av och tycker är viktigt. Och det kanske också gör mig extra kritisk och petig. Men som sagt, behöver öva upp mitt öga för etnisk mångfald.

Jag sitter och slevar i mig min pastasallad när en kollega säger: "du vet alla dom här färgläggningsböckerna som finns?"

Hej kära läsare. I brist på ork har jag inget vettigt inlägg till er idag (eftersom jag inte orkade peta ihop recensionen av Eleanor & Park som jag egentligen hade planerat till idag). Istället får ni läsa om tre tillfällen då min sambo är bäst i världen + announcement om vem som vann Min dag på 3 minuter.

1. När han i telefon säger: "Jag bokade fönsterplats åt dig på flyget". Jag: "Men vill inte du sitta vid fönstret? Du har ju världens chans att kuppa och boka in dig själv där!" Han: "Haha, jo det vill jag, men du vill sitta där mer än jag".

2. När han erbjuder mig den sista lakritsen i HANS Gott & Blandat-påse, trots att jag har en egen godispåse och trots att han faktiskt gillar lakritsen.

3. När vi går på kvällspromenad och han säger: "Jag skulle vilja läsa mer Deadpool, han verkar ball". Jag: "Jaaa, alltså, skulle vi inte kunna ta och investera i lite superhjälteserier?" (hint att jag vill köpa superhjälteserier, men är för fattig för att ha råd att köpa allt jag vill). Han: "Jo, det tycker jag definitivt vi ska göra. Efter Barcelona!".

Och så till dagens sista ärende: Vinnaren! Jag måste helt fräckt erkänna att jag inte lottat, utan valt en. Nu hade jag ju i och för sig inte sagt hur jag skulle utse vinnaren, men det känns ändå som att jag fuskar... Men grattis Carola! Om jag inte redan har kontaktat dig kommer jag göra det under dagen.

Men jag måste säga att ni gjorde det jäkligt svårt för mig! Så mycket fint med djur och barn... Alltså det är verkligen de små sakerna i livet som gör det, och det har varit så himla fint att läsa om era fina saker!

Imorgon är det sista dagen att vara med i tävlingen där du kan vinna Min dag på 3 minuter - en fin dagboks-fylla-i-bok! Allt du behöver göra är att berätta i en kommentar till tävlingsinlägget vad som är det finaste som hänt dig idag så är du med och tävlar.

Klicka här för att komma till tävlingen.

Jag är leeeedig idag! Efter att ha tagit mig igenom sexdagarsveckan! Wooo! Måste bara säga: Herrejösses vad det trillat in kommentarer de senaste dagarna. TACK! Jag ÄLSKAR det! Puss!

Alltså, det mest upphetsande som hänt den här veckan är att vi bokat resa till Barcelona sista veckan i augusti. Söndag till söndag är vi där och det kommer bli frikkin' awesome. Jag tänker raida Primark på alla superhjältetröjor (sörjer fortfarande att jag inte köpte världens finaste Batman-tröja på Primark i Berlin...) och upptäckte igår kväll att det finns en butik som heter Norma Comics som ska ha serier och massor av SUPERHJÄLTEPRYLAR. Alltså HÖR NI? It's sounds so fucking awesome. If it's not awesome I'm gonna be disappointed as fuck (alltså fan, en skulle ju kunna tro att jag på senaste tiden haft dille på superhjältar. Det är 120% sant). Kollade webshoppen och det verkar vara typ som SF-bokhandeln men bara serier och mer prylar. Eventuellt lite billigare. Victor är inte riktigt lika entusiastisk som jag är över pop-figur med Jesse Pinkman och methlabbshusbil :(

Men generöst att han håller koll på mig ändå... Edit: Och en butik med accessoarer med BARNBOKSMOTIV???? Typ Pippi och Mumin. Jag älskar den här staden och vi är inte ens där än. OMG.

Det nästmest upphetsande är att jag köpte en mystery box (eller ok, bag) på jobbet, vilket var otroligt mycket mer spännande än jag väntade mig. Fick den jag ville ha nästminst... Men nu sitter det i alla fall en Fury-nyckelring på min bilnyckel (ville ha Iron Man eller Rocket. Eller Groot. Eller Hulken).

Men hallå, jag undrar över era bästa Barcelona-tips? Jag har ju koll på Gaudí och katedralen och sånt (är också mer än lovligt sugen på PortAventura. Har suttit och googlat halva natten med ena handen i chipsskålen), eftersom jag varit där en gång förut - men vilka är era hemliga tips som inte så många vet? Och ofc, eftersom det är fredag: Hur har veckan varit? Vad gör ni i helgen?

Nu blir en till sån här... icke-recension som ändå är taggad recension. Och som nästan ser ut som en recension. Men inte är det.

För ett och ett halvt år sedan fick jag en Harry Potter-box i julklapp av min fantastiskt fina sambo. Den har stått orörd sen dess. Fram tills nu. Och första meningen i boken gav mig gåshud, för det är så otroligt himla välbekant och fint att få läsa om första Harry Potter-boken. Jag räknade på det, och jag tror att jag kom upp i ungefär 14 gånger? Tror det är så många gånger jag läst om den.

Men när jag valde box tog jag bara den som var finast, utan att bry mig om ifall det stod Scholastic eller Bloomsbury på den. Jag blev lite besviken när jag kom det, men alltså vet ni. Det här är ju som att svära i kyrkan eller värre - men nu har jag läst hela Harry Potter and the SORCERER's stone och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om att ett litet "shan't" blivit ett "won't" eller att "trolley" blivit "cart". Faktiskt. Det handlar om 222 ord som blivit utbytta, så det är knappast så att den brittiska känslan blir förstörd, eller att all ordlek bli upp-fuckad. Helheten är ändå densamma. (För övrigt hittade jag en väldigt intressant sida för det här där alla ord som är utbytta finns listade. Dessutom finns en massa ändringar som gjorts i de olika tryckningarna av böckerna! Sjukt intressant. Tycker jag. Eftersom jag är tönt. Hitta här!)

Det som slog mig mest i denna omläsning (jag brukar ta fasta på lite olika saker i olika omläsningsperioder) var det så extremt Roald Dahlska som jag liksom aldrig reflekterat över. Otroligt karnevaliskt (de som står lägst i rang övertrumfar de som står högst och därmed vänder på skalan. Ofc återgår allt till normal ordning på slutet, men en stund i mitten får de som i vanliga fall håller lägre till vara de som är på topp!) över huvud taget. Och alltså är det bara jag - eller är tilltalet personligare på engelska? Det känns som att berättaren är mer närvarande och tilltalar läsaren på ett annat sätt än på svenska... Nu var det ju länge sedan jag läste på svenska (alla mina senaste omläsningar har varit på engelska), men jag tycker det är intressant.

Dessutom vågade jag mig faktiskt på att plocka fram en penna och hundöra några sidor. Det är ju faktiskt roligare om en kan gå tillbaka till citat som ger en lite extra rysningar liksom, och jag börjar komma över stigmat att göra det. Så här är två av mina favoriter som inte blivit delade all over hela tumblr förut:

Jag vill börja med att OBS:a på att detta ICKE är en recension (eh, även om den har fått etiketten recension...). Det är ju svårt att recensera sådana här böcker som är så brutalt älskade av alla, och därför väljer jag istället att göra en bloggpost som helt enkelt är en kärleksförklaring istället.

Trots att det bara är typ som min torsdag idag (har fredag imorgon) bestämde jag mig för att lyxa till det lite - eftersom jag haft en ovanligt slitig jobbdag med lagerinventering. Har dukat upp med både pizza och godis och tänkte att "Näe, jag ska fan se en FILM. Nu IGEN". Ville fortfarande se Stardust, men lyckades inte hitta med svensk text (jag hör helt värdelöst).

När Warm Bodies hade premiär för några år sedan råkade jag se trailern och tänkte att "fy sjutton, det här ska jag aldrig i mitt liv se. Fan vad dåligt det verkar". När jag råkade se Warm Bodies bland populära titlar och valde jag ÄNDÅ av okänd anledning att titta på den. Och det är 1h 37 min av mitt liv jag aldrig får tillbaka. SÅ. JÄVLA. DÅLIG. Borde ha lyssnat på min första instinkt och bara skitit i den.

Alltså, boken var ju rätt bra. Den står sorterad som skräck på jobbet, även om jag hade tyckt att den passat bättre på urban fantasy. Men om filmen varit en bok hade den hamnat på ROMANS. Och alltså, en gång i tiden gjorde jag en lista på vad en zombie-film inte fick innehålla, och den här prickar in alla punkter.

Däremot tänkte jag mycket mer på intertextualiteten och Romeo och Julia-berättelsen - en koppling jag av okänd anledning inte gjorde när jag läste den. Eller alltså jag GJORDE ju kopplingen, men jag såg inte att den helt UPPENBART refererade till Romeo och Julia. Alltså, vi kan ju börja med namnen, R och Julie... Och sen balkong-scenen i slutet. Eeeeh, sen slutade mina kunskaper om Romeo och Julia. men värd att se för det? Nej... Alltså se den inte. Gör det inte. Jag tycker fan synd om mig själv. Varför förstörde jag den här kvällen? Varför tittade jag ens klart om den nu var så jävla kass? Vet ej.

Jag har tänkt på en sak. Att jag har otroligt svårt för långsamma böcker är ju redan vida känt och inget att ifrågasätta. Men något som jag också upptäckt om mig själv är detta: Jag AVSKYR att behöva sätta mig in i hur nya världar fungerar. Tre saker som Ett folk utan land, Odinsbarn och Mistborn har gemensamt är att jag upplevt de första sidorna när jag inte fattar någonting som TORTYR. Alltså jag skojar inte. Något med att inte förstå exakt allt på en gång och att vara ovetande gör att jag vill slänga mig på golvet och skrika som en himla småunge. Vilket ju är väldigt synd, eftersom det gör att jag kanske ger upp böcker som egentligen skulle kunna bli bra. Odinsbarn gillade jag ju sen, och Mistborn är jag ändå rätt såld på (Ett folk utan land däremot... men den hade ju inte tagit sig efter 60 sidor, så då måste det väl vara okej ändå).

Alltså, jag stöter ju aldrig på det här problemet med portalfantasy - eftersom världen alltid måste förklaras för den ovetande huvudpersonen där. Det konstiga är ju dock att jag i princip aldrig upplevt det här med dystopier? Jag vet inte om det handlar om att det är mindre komplicerade världar som ändå ofta på något sätt bygger på vår värld. Alltså världens fysiska förutsättningar ifrågasätts ju inte på samma sätt, utan det finns ju logiska och helt vetenskapliga förklaringar (eeeeh, oftast) till varför det ser ut som det gör - till skillnad från fantasy där allt bara... fungerar och det inte går att förklara med vår vetenskap varför det gör det. Alltså är det någon förutom jag som över huvud taget fattar vad jag menar, eller blir jag för rörig nu? Är det någon som känner igen sig?

Men okej, jag kämpar på ändå och övar på att känna att det är okej att inte få instant information hela himla tiden. Men det är fan svårt alltså.

Ok jag VÄGRAR göra Top Ten Tuesday-haul, så jag serverar istället en recension på bloggen denna tisdag och peppar inför det asnicea temat nästa tisdag! Håll till godo:

Jag hade förvisso tänkt att Världens viktigaste kyss skulle bli min första Levithan-bok på engelska, men orkade sen inte med det. Tänker i efterhand att det faktiskt hade varit en poäng att läsa boken på engelska - om det är någon av de Levithan-böcker jag läst som bör läsas på engelska så är det den här. Eller ja, och The Lover's Dictionary då, som jag läste på svenska och inte var imponerad av.

Världens viktigaste kyss handlar om sju killar i tonåren - med olika familjebakgrunder och olika civilstatusar. Men en sak har de gemensamt: De är gay. Det är Harry och Craig som gjort slut och som trots att såret fortfarande är infekterad ska slå världsrekord i kyssande. 32 timmar stående med kameror som streamar ut det hela på internet. Det är Ryan och Avery som träffas på en queer-skolbal och precis kanske eventuellt börjar inleda en relation. Peter och Neil som har en trygg relation sen länge, men funderar på om det hela kanske inte blivit lite... blasé. Och så Cooper, vars liv faller i bitar när hans föräldrar får reda på vad han egentligen gör på kvällarna framför datorn.

Det hela berättas av ett allvetande gäng döda homosexuella män som ser allt och lägger in egna kommentarer till det hela - vilket gör hela boken ännu mer ovanlig. Jag menar - utan det här berättandet i första person plural hade det här nog kunnat vara en relativt normal bok (om vi bortser från att alla karaktärer är homosexuella). Berättandet i vi-form ger dock en extra distans till karaktärerna, och alla deras känslor bearbetas genom de döda männens. Det gör att jag kan tycka att jag inte får speciellt bra kontakt med karaktärerna, men jag tänker på ett sätt också att det är en del av poängen. Att jag inte ska få någon känsla för vilka de är, för att de kunde ha varit vem som helst. Jag tänker också att det är genialiskt, eftersom det gör att läsaren får en berättelse på två - eller kanske till och med tre plan. Till att börja med den personliga - berättelsen dessa utvalda killar och deras kärleksliv. Sedan en samhällelig aspekt - eftersom de döda männen är allvetande och överallt hela tiden. Och utöver det läggs det även på en historisk kontext, som helt klart blir väldigt intressant.

Jag kan dock VERKLIGEN se att en inte skulle gilla den här boken (även om jag sett få som gjort det. Tror Nelly är den enda?). Alltså den litterära nivån är HÖG och den ÄR relativt svårtillgänglig - inget jag skulle sätta i händerna på någon som inte läser så mycket. Det är hoppande mellan karaktärer, massor av saker som inte är uttalade och sånt...

Jag har ju nämnt att jag har lite svårt för den typen av böcker där historien inte är det viktigaste, och det här är definitivt en sådan bok. Jag tänker att det viktigaste här är ögonblicksbeskrivningen. Hela boken utspelar sig under... vaddå, kanske max 48 timmar? Den börjar lite innan själva kyssen startar, och den håller ju på i 32 timmar. Och sen får ju själva konceptet ta mer utrymme än själva berättelsen. Så alltså, egentligen - är det här en bok i min smak? Nja, alltså näe. Det är det faktiskt inte. Kan jag ändå se att det är en jävligt bra bok? Ja, absolut. På samma sätt som det går att se att en konstnär har målat en himla tekniskt avancerad tavla (alltså på ett positivt sätt - inte på ett "det här är alldeles för mycket"-sätt), utan att jag för den skull uppskattar den eller vill ha den i mitt hem. Och alltså, jag tyckte ju om boken, jag bara tyckte inte att den var fantastisk eller något sånt.

Hörninini! Jag complete:ade min Kaosutmaning för kanske lite mer än en månad sedan (alltså som i att jag överskred 20 stycken, inte prickade av alla 35 punkter). De jag har kvar är:

4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M.
12. Läs en bok vars titel innehåller fler än sju ord.

I fredags när jag var ledig skulle jag sätta mig framför Netflix och kolla ett par serieavsnitt på kvällen. Dukade upp med min Pepsi Max och mina chili-ost-knorvlar och tänkte medan PS3an gick igång att "fasen, jag ska nog unna mig en FILM idag, jag är ju ändå ledig, så det kan vara trevligt att lyxa till det lite". Så då gjorde jag det. Visserligen tog det typ en himla halvtimme att välja film pga pissigt filmutbud (serier däremot är de ju bra på!) på Netflix och alla mina eeeeh... internetkanaler låg nere (annars hade jag kollat Stardust!).

Hajade till när jag lyckades snappa upp Foxfire: Confessions of a Girl Gang bland allt myller av crap. Jag vann faktiskt biljetter till att se den på bio när den kom ut, men när jag hade tid att gå och var i en stad där den kunde ha gått hade den slutat gå... Sen har det inte blivit av. Foxfire var en av mina favoritböcker när jag var yngre, och har tänkt många gånger att jag ska läsa om den. Har till och med hela TVÅ ex stående i bokhyllan.



Men, alltså Foxfire. Det handlar om ett tjejgäng på 50-talet som bestämmer sig för att de är trötta på att män behandlar kvinnor som de vill - så tjejerna tar saken i egna händer. Detta görs på well... inte helt lagliga sätt, utan snarare genom misshandel, vandalisering och rån och sånt.



Det är tjejer som är allmänt kick ass, har en feministisk agenda och får vara både douche:iga, gulliga och allt däremellan. Helt sjuk bredd av olika typer av tjejer och kroppsformer. Dessutom så himla ovanligt med en film där i princip ALLA karaktärer är kvinnor! Visst finns det män, men de är liksom bara med på kanten lite. Och alla citat! Sjukt citatvänlig film. Och fint foto! Plus att alla konstant är sjukt snyggt klädda. Liksom, kolla in Maddy i randigt + röd scarf + rött hår längst bak här (eller varför inte checka skorna + typ ALLT på bilden ovan?!):

Tänkte så många gånger medan jag läste filmen att den är som en betydligt allvarligare Den okända historien om Frankie Landau-Banks - kanske lite som en berättelse där Frankie möter Flugornas herre. Alla borde läsa boken, men om ni inte orkar det borde ni åtminstone se filmen. Ibland blev den visserligen lite långsam, men då kunde en spela mobilspel en stund så gick det över.

Jag håller på att göra upp en wishlist inför den dag då jag får fett med cash och kan köpa ca allt jag vill ha (är hittills uppe i sju böcker/seriealbum och eeeh... nästan 600 spänn. MEN EN KAN JU FÅ DRÖMMA OK????). Har dreglat så länge över denna, då omslaget är så larvigt snyggt i en skimrande mjölkig nyans. Fy farao vad äckligt det där lät, men jag kan inte beskriva det bättre. Jag vill säga att det är som champagne, men färgen har INGENTING med champagne att göra, utan är mer åt det blåa, väldigt frostiga hållet. Men ni som läser min blogg och har koll på vad jag gillar: Vill jag läsa den här? Är så tagen av den sjukt coola finishen på bakgrunden att jag inte ens lyckas komma till baksidestexten och blir helt förblindad av omslaget. Är den något att ha, eller har de bara lyckats väldigt bra med just nyansen på omslaget? (Är inte såld på omslaget i helhet, utan bara helt fängslad av bakgrunden...)

Alltså, bland det bästa med dessa fredagsinlägg är när ni berättar vad ni gjort i veckan och ska göra i helgen, så fortsätt gärna med det! Så kul!

Jag har mest jobbat i veckan. Lider dock av kroniska insomningsproblem sedan jag var typ elva eller så. Har verkligen provat allt - kamomillte, Valerina, att inte titta på tv på kvällen, att gå en promenad innan... tja, ni fattar. Enda som egentligen hjälpt har varit när jag käkat Stilnoct, men de är ju vanebildande och jag åt bara dem när det var så illa att mitt liv liksom inte fungerade. I övrigt verkar det helt enkelt som att min kropp inte är gjord för att somna innan klockan ett - vilket är ett problem när jag måste sköta ett såhär fysiskt jobb. Får blodtrycksfall innan det ens hunnit bli lunch och sådär. Inatt var värre än vanligt och Katniss hjälpte ju inte till (när jag vaknade vid tio fattade jag varför hon farit runt som en tok halva natten... Känner mig hemsk, men det var hennes födelsedag igår och jag sa inte ens grattis????? Gud, känner mig som världens sämsta kattmamma. Lovar att make up for it idag)... Somnade runt fem imorse.

MEN, för att vara lite positiv! Det är okej, för idag är jag ledig! Jag ska åka och träna så fort jag postat det här, och sen tvätta och städa, läsa klart Harry Potter. Tänker liksom hänga och inte göra något speciellt hela kvällen för att ladda inför en jobbsvit på sex dagar.

Äsch, nu ska jag sätta mig i brumbrumbilen och åka till gymmet!

Hur har din vecka varit? Vad händer i helgen?

Jag krisade som fan när Percy Jackson tog slut, och allt kändes så jävla tomt. Den röda pyramiden fyllde inte alls det hålet, utan skapade mest förvirring med alla jäkla gudar och namn och jag kom aldrig ihåg vem sjutton som var vem. Med Den försvunne hjälten får en ju återgå till Camp Half-blood och allt det där, vilket ju känns rätt fint.

Till och med legendaren Percy Jackson är närvarande. Eller okej, kanske snarare frånvarande. Eftersom han är försvunnen. Samtidigt som han försvann dök det upp tre nya halvblod, som mirakulöst nog lyckats överleva utanför lägret i typ 16 år. Det är Jason (som pratar flytande latin, benämner alla gudar vid deras romerska namn och inte minns något om vem han är eller var han kommer ifrån), Piper (som kan få sin vilja fram i alla lägen (nåja, nästan) och är helt inställd på att hon ska förråda dem allihopa) och Leo (som är ett tekniskt geni + klassens clown). Alla tre är delar av en ny profetia, och nu måste de ge sig ut för att rädda Hera som blivit tillfångatagen. Men hur i hela himlen ska de kunna slåss mot någonting som inte ens en gudinna kan övervinna?

Den försvunne hjälten tar pretty much vid där The Last Olympian slutade (alltså sorry språkbytet i titlarna, men jag har läst denna på svenska och PJ på engelska, oki?), både i berättelse och i målgrupp. Alltså, jag tänker att PJ-serien är en serie att växa med, precis som Harry Potter är. Du börjar när du är typ... 12 är Percy i första boken va? och sen växer upp tillsammans med honom. Med tanke på att karaktärerna i den här är ungefär lika gamla som Percy var där The Last Olympian slutade är det ju en utmärkt fortsättning. Alltså herregud, varför svamlar jag så mycket om något som bara är halvt relevant?!

Tyvärr får jag lite samma vibbar av Den försvunne hjälten som av Den röda pyramiden - det vill säga: Liiiite för mycket text på för lite action. Alltså den här är ju tjockare än någon av Percy-böckerna, utan att det egentligen händer mer. Den sköna befrielsen från kärleksstrul kvarstår ju inte heller, utan genast när det blir äldre huvudkaraktärer ska det in med lite känslotjafs för att spä på handlingen. Grejen är att det liksom egentligen inte behövs. Eller okej, jo, det behövs för att fylla ut 624 sidor. Men plocka bort kärleksgrejen och banta den lite så hade jag varit hemma. Att följa tre personer istället för en gör ju också berättelsen mer splittrad, även om det är rätt nice med fler perspektiv - och speciellt att få följa halvgudar med olika gudaföräldrar!

Sen är det ju en hel del som är BRA också. Jag menar - jag har ju tillräckligt bra koll på grekisk mytologi för att hålla koll på hur väl Riordan förhåller sig till gamla myter, och här skulle jag dessutom säga att min kunskap ökade bra mycket mer än under Percy. Det är nästan det roligaste med att läsa - att se vad han ska dra upp nu och hur han ska använda och utöka hela den här världen.

Så den som önskar sig en ny eller en fortsättning på Percy Jackson... Alltså tja, en skulle väl kunna säga att det här är det, men en ganska blek sådan. Det är ju same same, men ändå inte riktigt. Inte riktigt lika intensiv, inte riktigt lika bra karaktärer, inte riktigt lika spännande. Men fortfarande roligt och lärorikt och - eftersom Riordan ändå är Riordan - himla bra.

1. Jag har förstås varit ganska säker på ett långt tag att jag skulle komma in på det jag sökt till hösten, men nu har jag fått det svart på vitt: Jag ska bli masterstudent (alltså HUR COOLT?!). Antagen till masterprogrammet i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet. Har väntat på det här SÅ LÄNGE. Längtar så mycket till jag får börja skolan alltså.

2. HUR kan Harry Potter fortfarande vara så jäkla bra, trots att jag läst dem fjortontusen gånger?!

3. Det är så himla fint att läsa era finaste saker, blir helt glad av det. Det är fasen den bästa tävlingsfråga jag haft någonsin tror jag! Fler får gärna berätta om det finaste som hänt dem idag, och därmed också vara med och tävla om en fylla-i-dagbok från NICOTEXT!

4. Även Beas bokhylla lottar ut ett ex av Min dag på 3 minuter, så för dubbla chanser att vinna kan ni ju kika in där också!

Det här blir min sista Thowback Thursday på några veckor, så jag tänkte att jag kunde passa på att göra en videoblogg... som inte blev riktigt vad jag hade tänkt mig när jag satte mig ner för att göra själva videon. Men nu har jag ett uppdrag att lösa till i augusti eller något när jag är redo att plocka upp TBT igen.

Men ja, det här lyckades jag aldrig klämma ur mig i videon tydligt nog: Jag var alltså helt övertygad om att dessa böcker var samma bok, men olika utgåvor. Nåja:



För övrigt - när vi ändå snackar nostalgi: Igår när jag satt i bilen på väg hem från Pulsen (alltså 5 spänn styck för Alpros soygort, HUR NICE?!) spelade de In the Shadows med The Rasmus på Bandit. HUR LÄNGE SEDAN? För alla kids som inte är 22 år och jävligt gamla: Denna låt kom 2003 när jag var tio och precis hade börjat intressera mig för musik på riktigt. Spelade den sönder och samman - tror till och med jag hade den på singel (ni vet en sån där CD-skiva med bara typ en låt på som en av okänd anledning höll på med PÅ MIN TID).

Ni som vill direkt till tävlingen för scrolla förbi allt!

Jag är oerhört dålig på att skriva dagbok, för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag skriver liksom när jag mår dåligt för att få ur mig det, men inte annars. Samtidigt är jag oerhört avundsjuk på både min farmor och Victors farföräldrar som har dagböcker som sträcker sig flera tiotals år tillbaka och som de liksom kan slå upp och bara "ja, men den dagen det året gjorde jag det här".

Jag fick i förra veckan mejl från Nicotext med frågan om jag ville recensera deras nya fylla-i-bok som heter Min dag på 3 minuter. Det är en dagbok där en ska fylla i saker om ens dag - både några punkter som är fasta och samma varje dag, men också några som varierar. Jag tyckte det lät roligt - påminner lite om Lista din dag som jag har sedan tidigare (men denna känns betydligt mer exklusiv!), och dessutom ger den ju lite fingervisning om vad en ska skriva om! Jag gillar att den är så positiv också - en ska liksom fylla i saker en är tacksam för och sånt, och det är ju trevligt! Även plus för att den är inbunden och väldigt fint formgiven. Jag hade dock kanske önskat lite mer utrymme att skriva på. Dels för att jag är... eh, ni kanske märkt det - men HELT INKOMPETENT på att fatta mig kort, och dels för att jag har ganska stor handstil. Ni kan läsa mer om boken och se mer bilder här.

Såhär kan det till exempel se ut efter att en fyllt i en sida (klicka upp för att läsa ordentligt). Det här är min dag idag:

Så till tävlingen! Ni har chansen att få lägga vantarna på en av dessa superfina böcker. Jag vill att ni berättar i kommentarsfältet om det finaste som hänt er idag, och ser till att det finns mejl eller blogg eller någon form av kontaktuppgift till er. Ni har på er till på söndag den 19 juli! 

När jag läste ut Eleanor & Park i tisdags och tänkte att det lätt är en av det här årets bästa böcker, reflekterade jag också lite över en annan sak, som jag tycker är värt att skriva ett eget inlägg om.

Många av alla de ungdomsböcker som varken varit spänningsromaner eller fantasy och som jag läst och gillat (med andra ord inte till exempel Girl Online eller Paris, Lola och jag) har jag gillat främst på grund av hur de beskriver MIG. Och de som HAR beskrivit mig är dem jag gillat allra mest. Dagboksanteckningar från ett källarhål, Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Fangirl, Eleanor & Park, till exempel. Det finns ju andra böcker som jag GILLAT, men som inte berört mig och som jag inte... älskat (typ Den ökända historien om Frankie Landau-Banks som var riktigt bra, men inte fantastisk). Och jag känner någon sorts tacksamhet för att dessa författare sätter ord på och beskriver saker som jag hade velat säga till någon, men inte riktigt klarar av. Och att de på något sätt - även om det inte handlar om MIG - berättar MIN historia.

Och så funderar jag lite på hur mycket igenkänningen egentligen betyder för den här typen av böcker. Jag tänker att för min del är det ju vid igenkänningen som en bok går från bra till fantastisk, från underhållning till... viktig. Eller jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt. Med tanke på att Frankie Landau-Banks är en så pass tankeväckande bok är den ju helt klart mer än "bara" underhållande, men den berör mig inte på ett personligt plan och jag är tveksam till om det är Frankie jag kommer komma ihåg om några år. För Frankie och jag har ingenting gemensamt. Jag upplever också att personer som har andra bakgrunder än jag kanske inte har gillat ovan nämnda böcker lika mycket som jag har.

Jag är jättenyfiken på att höra vad ni tänker och känner kring det här! Är igenkänningen nödvändig för att en ska kunna ta till sig boken på ett personligt plan? Hur fungerar ni i det här fallet?

Alltså, ni kanske inte vet det här, men SF-bokhandeln - där jag jobbar, för alla som missat det - har officiellt världens bästa kunder. Förutom att de ALDRIG är arga (okej, kanske ibland. Men jag har jobbat där sen november och har totalt kanske haft TRE sura kunder) och världens mest förstående ("oj, men det klart jag förstår att ni inte kan ha exakt alla böcker inne hela tiden, då kommer jag tillbaka en annan dag") är de sjukt lojala (jag: "den finns nog på Comics Heaven annars" kund: "tack, men då väntar jag nog, jag vill hellre köpa den här!") och ibland när en får chansen att tipsa får en mer klockrena tips själv (as if I needed MORE books to read...).

Ett sådant moment - där jag typ fick mer tips själv än vad jag nog lyckades ge - hade jag med en kund igår. Hen sa att hen gillade Neil Gaiman, och jag berättade om min nyvunna kärlek för Gaiman, tipsade om The Sleeper and the Spindle, Coraline, The Young Elites och Uzumaki (alltså, det VAR inte så att jag berättade hela min livshistoria. Jag lovar) och hen tipsade om något som lät som att det var så mycket för mig att jag bad hen skriva upp det i min telefon till och med. Väl hemma, med datorn i knät tänker jag "mm, men ska bara kolla upp hur böckerna ser UT på Book Depository och kanske lägga till i min wishlist... SKOJARU INTE ENS 40 SPÄNN STYCK?!" *klickklick i varukorgen klickklickklick skrivit in kortnummer och de är helt plötsligt på väg hem till mig*. Oops. Men om någon säger att det är det läskigaste hen läst trots att det är mellanåldersböcker och hen dessutom gillar Neil Gaiman (jag menar typiskt bra smak?!), OCH böckerna dessutom ser ut såhär:

Är det inte lite svårt att motstå det hela då? Eh jo. (Klicka på bilderna för Goodreads! Och BD: Shiverton Hall och The Creeper)

Måste säga att veckans Top Ten Tuesday inte känns speciellt inspirerande... Är inte det för övrigt ledordet för de senaste veckornas Top Ten Tuesday över lag, eller? Nåja, alltså att ogilla hypar är lite av min grej, så jag läser hypade böcker högst motvilligt. Sen finns det ju en del på listan över hypade böcker jag önskat att jag inte läst, typ Twilight, Odinsbarn... till exempel.

Tog en titt på Goodreads lista med "Most Read Books This Week In Sweden" för inspiration till den här - jag menar det är ju astråkigt att än en gång plocka upp En man som heter Ove, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och Fifty Shades of Grey, men inte ens den var dödligt inspirerande. Men nåja, jag petar väl ihop någon sorts lista ändå:

1. The Martian - Andy Weir
Denna säljer som smör på jobbet, men jag är brutalt ointresserad. Filmen verkar schysst, men är osäker på om det är min grej i bokform. På samma sätt som jag älskade filmen Interstellar men inte kan uppbåda minsta lilla intresse för samma berättelse i bokform (som visserligen är skriven efter filmen...). Jag gillar olika saker när det gäller film och böcker helt enkelt. Rymden passar mig för det mesta bättre i filmformat än bok.

2. The Name of the Wind - Patrick Rothfuss
Den här är jag väldigt sugen på, mest på grund av snygga omslag och det är ungefär samma kunder som gillar den här som gillar Mistborn på jobbet! Och jag skulle ju behöva läsa mig igenom storsäljarna liksom.

3. Discworld - Terry Pratchett
Det här är så att en inte ens får nämna't när en jobbar på SF-bokhandeln. Men jag har inte läst någon av Discworld-böckerna. Ingenting av Pratchett faktiskt. Är dock omåttligt sugen på de inbundna superfina utgåvorna...

4. Throne of Glass - Sarah J. Maas
Ytterligare en av jobbets bästsäljare... Tänker att jag borde läsa, men vet inte riktigt om det är min grej. Det här med assassins och sånt är jag ju inte helt såld på. Men vi får se!

Resten får bli motivationslösa, för annars kommer ni aldrig ta er igenom hela listan:

5. Wool - Hugh Howey
6. Graceling - Kristin Cashore
7. Eragon - Christopher Paolini
8. Cinder - Marissa Meyer
9. The Selection - Kiera Cass
10. Aristotle and Dante Discovers the Secrets of the Universe - Benjamin Alire Sáenz

"Men du Camilla, behöver inte saferarna tömmas?"

När två av personerna vars omdömen jag litar mest på när det gäller böcker skiljer sig så pass mycket åt som de gjorde angående Stardust var jag helt enkelt tvungen att gå direkt till SF-bokhandeln och köpa den. Nu när jag gillar Neil Gaiman och allt (!!!! Kan inte sluta säga det. Mvh nykär!) liksom. Eftersom jag gillar bilder gick jag direkt på den illustrerade utgåvan, trots att jag fick offra lite matpengar för att ha råd (jag försökte tänka att böcker > mat, men är inte riktigt säker på om jag håller med. Balans är bra grejer på den fronten tror jag). Ändå så var det med viss hjärtklappning jag började läsa Stardust, eftersom det ju KUNDE ha varit en lucky shot med The Sleeper and the Spindle (but it was not).

Boken handlar om Tristran Thorn som ska bevisa sin kärlek till Victoria Forester genom att ge sig iväg bortanför muren och hämta en fallen stjärna. Grejen är bara att ingen som någonsin tagit sig utanför muren har kommit tillbaka, så i sekunden han ger sig av tror alla i den lilla byn att han i princip är död. En får följa Tristran på hans resa genom Faerie - som ligger bortanför muren. Hur han möter en hög mytologiska väsen - som vissa försöker hjälpa och vissa försöker stjälpa.

Precis som The Sleeper and the Spindle är Stardust någon sorts mörkare saga för ungdomar/vuxna, som bygger på och använder sagor för att skapa något som ändå känns väldigt nytt (och betydligt mer modernt, även om berättelsen utspelar sig på engelska landsbygden i slutet av 1800-talet). Till skillnad från TSATS är Stardust betydligt mer förutsägbar. Från ögonblicket Tristran hittar stjärnan vet jag ju exakt vad som kommer hända och hur hela berättelsen kommer sluta, vilket jag i vilken annan bok som helst hade tyckt varit trist. Men här blir liksom själva resan viktigare än målet. Än sen om jag vet hur det kommer sluta, när det ändå är rätt angenämt att följa berättelsen? Sen att den genusmässigt lämnar lite mer att önska än TSATS är väl inte direkt oväntat, med tanke på att den ändå är myyyyyhyhycket äldre. Jag kan ha överseende med det, även om det knappast är någon katastrof. Kvinnorna har visserligen mest egenskaper som bygger på utseende och att vara vackra är det som de kräver (till exempel häxan med systrarna, som jagar stjärnan för att kunna behålla sin ungdom, jämfört med bröderna som jagar stjärnan för att erhålla en maktposition), men är ju ändå rätt så handlingskraftiga.

Alltså, det som jag ändå förvånas över är att jag fortfarande är förvånad över att Gaiman kunde vara såhär? Min tidigare bild av Gaiman har liksom totalt krossats på bara två böcker, vilket ändå gör mig väldigt glad. Jag har nog upplevt Gaiman som rätt kylig innan, men Stardust är faktiskt en väldigt varm berättelse. En berättelse att känna sig trygg i, vilket gör att jag verkligen kan se att även den här är något jag kommer återvända till.

Tydligen gör jag en sån här för tredje helgen i rad, men har verkligen uppskattat denna på andra bloggar (fast med 21 påståenden då. Min är lite utökad, se längst ner i inlägget), så får väl haka själv. Jag försökte spåra till ursprungskällan, men kom bara till Kattugglan innan det tog stopp... Men den har ju dykt upp hos bland andra Eli och Vargnatt i vart fall!

Jag heter Anna.
Jag är för tillfället i Malmö, och väntar på att Victors föräldrar ska komma hit så jag får äta falafel någon gång!
Jag är bra på att att spela piano.
Jag tycker inte om gurka. Och kött. Uäck!
Jag är dålig på att ta självständiga beslut om enkla saker. Typ var jag ska äta mat.
Jag läser sällan vuxenböcker.
Jag gillar när jag varit borta hela dagen och kommer hem till en katt som vill kramas med mig så mycket att hon står på mina fötter tills jag har tid att ta upp henne.
Jag sjunger eeeeeh, JÄMT?! När min sambo kommenterar brukar jag säga att jag skriver en musikal. Den är inne på sitt 23:e år nu, och måste därmed kunna ses som världens längsta musikal!
Jag älskar Victor, som håller i snöret så jag inte flyger iväg, som får mig att skratta så jag gråter och luktar så gott att jag vill somna varje natt resten av livet med näsan mot hans hud.
Jag är inte speciellt bra på att hålla i mina pengar (visserligen har jag inte så jävla stor inkomst att det finns så värst mycket att hålla i...).
Jag föredrar tåg framför alla andra transportmedel.
Jag tycker om djur.
Jag är beroende av AVOKADO.
Jag har på mig just nu "Wow no cow!"-tröja från Oatly instoppad i svarta shorts med brunt flätat skärp i och svarta strumpbyxor under (i skrivande stund alltså, vilket var i tisdags). Eller ja, det finns faktiskt en bild på det här, eftersom vi har en outfit-grupp på Facebook (alla är välkomna!).

Jag dricker Ramlösa citron+ingefära. Så. Jävla. God. Totally my drug of choice.
Jag lyssnar på den här låten, på repeat. Annars är det den här spellistan - som från början gjordes för syftet att åka tåg långt - som snurrar. Innehåller en väldigt chill blandning av lite allt möjligt, Belle & Sebastian, Red Hot Chili Peppers, Amason och Rodriguez bland annat.

Så, jaha Anna, hur gick det med din stora slappardag? Mycket läst? Mycket vilat?

Jag tänker helt sonika låta min stegräknare i telefonen svara på den frågan:

Någon tyckte nämligen att det var en bra idé att jag skulle promenera hela vägen bort till fucking Scaniabadet (bor typ vid Folkets park), det vill säga ~50 min gångväg ÅT ENA HÅLLET (och jag tänkte inte ens på att ta med mig badkläder till Malmö. Så min fina blommiga/fruktiga baddräkt ligger förstås hemma i Stockholm). Inte har jag fått äta någon falafel heller. Nu ska jag hetsläsa Den försvunne hjälten innan Victors föräldrar kommer om lite mer än en timme för att käka middag med oss.

Dessutom: Solen är ond. Och för varm. Sluta med det.

Det känns helt knäppt att det är fredag idag?! Att ha butiksjobb där arbetsveckan ser... well, annorlunda ut, i kombination med att jag åkte till Malmö i tisdags gör att jag liksom är helt övertygad om att det är torsdag idag.

Nåja, jag hänger i Malmö veckan ut, och har alltså gjort det sen i tisdags. Har hunnit hänga på Malmöhus slott, Tekniska museet och akvariet (ångrar akvariet för det gjorde mig fan mest ledsen) på rekommendation. Har inte hunnit äta falafel än (men idag! Äntligen!), men mitt livs godaste vegburgare på Surf Shack (om ni är i Malmö: ät där. Seriöst. Grät inombords för att jag inte orkade äta upp min burgare. Och en liksom väljer allt en vill ha på själv. Jag hade ost + jalapeños på min!). Har blivit solbränd och dött över att en pyton är lös vid Pildammarna (eftersom ormar är ca det läskigaste jag vet). Igår var vi en sväng till Köpenhamn och käkade på Paté Paté (vilket också var helt jävla fucking uh-mazing) och drack öl på Mikkeller. Otroligt bra date night.

Idag tänkte jag slappa och läsa mest. Hatälskar sommaren. Mitt räddningskit består av Resorb, spf 50 och Alvedon, eftersom jag 1. Blir bränd så fort jag tittar ut genom fönstret. 2. Inte lyckas få i mig tillräckligt med vatten trots att jag dricker konstant. Men huden är ändå öm, och fötterna är trötta och jag är för varm. Senare ska jag möta upp Victors föräldrar, men nu tänker jag bara återgå till Den försvunne hjälten en stund.

Hur har din vecka sett ut?

Okej, så förra veckan berättade jag om sommarminnen med min ena familj. Men eftersom jag är skilsmässobarn (sedan jag var sex år gammal) har jag ju i nästan hela mitt liv levt två (väldigt olika) liv.

Medan halva sommaren tillbringades på en pytteliten segelbåt (bör nämnas att det var en STOR segelbåt jämfört med andra segelbåtar. Men alltså, en båt är ju oavsett jävligt begränsad), tillbringades den andra halvan fördelat på hemma, ibland på lite utflykter (om det fanns pengar) eller på följande plats: Visingsö.

I efterhand har jag en otroligt romantiserad bild av sommarveckorna på Visingsö, men verkligheten var allt annat än fantastisk. Jag hade inga direkta kompisar där (eller jo, en, men hon hade ju liksom... andra kompisar också, och vi hade egentligen inget gemensamt. Hon var en sån där fotbollstjej, medan jag var en boktjej) och det fanns inte så himla mycket att göra. Jag har väldigt mycket ångest kopplad till det där vita huset på Visingsö.

Men det var ju en hel del fina saker också. Jag minns det här:
känslan av Lego under fötterna (okej, just det var kanske inte så jävla fint, men det fanns hur många backar Lego som helst som vi helt enkelt vände upp och ner på på golvet och sen satt i timmar och byggde)
det iskalla vattnet i Vättern
bokskogen (har längtat så efter bokskogen den här våren)
HV71-matcher på Kinnarps (på vintern då, förstås) (kuriosa: Jag hejar fortfarande på HV71 efter det, trots att jag är född och uppvuxen i Stockholm)
Gränna-polkagrisar
fjordingarna (<3)
flertalet flyttkartonger med Kalle Anka-pocketar
Illustrerad vetenskap
Narnia.

Min pappa var ljudboksfan och en sommar lyssnade jag mig igenom Caspian, prins av Narnia och Kung Caspian och skeppet gryningen. Så nu när det då är meningen att jag ska läsa (om) Narnia-böckerna tänker jag på när jag låg utomhus i en hängmatta och inte vågade gå därifrån för att jag var så nedrigt jäkla rädd för hönorna (japp, det gäller för alla fåglar). Inte ett helt angenämt minne.

På initiativ av.

Avslutar ännu en månad i Malmö!

För övrigt: Bevis på att mitt mående går otroligt mycket upp och ner: Jag hade skrivit en text om hur mycket jag hatade den här månaden, men nu när månaden är slut har jag faktiskt lite separationsångest. Alltså jag menar, trots efterföljande bakslag och att jag mådde skit i typ en vecka efteråt, men alltså: 12 juni var faktiskt av flera anledningar lätt en av årets bästa kvällar, och så värd allt som var jobbigt den dagen och alla efterkommande dagar. SÅ. JÄVLA. VÄRT. Det här var för övrigt också min mest aktiva bloggmånad sen januari 2012. Det ni!

Nåja, skitsamma. Jag har ju läst lite böcker också, så vi kan ju fokusera på det istället:

76. Eleanor & Park, Rainbow Rowell
75. Världens viktigaste kyss, David Levithan
74. Sandman: Preludes and Nocturnes (Sandman #1), Neil Gaiman, Sam Kieth, Mike Dringenberg & Malcolm Jones III *
73. Hallahem: Staden under berget (Hallahem #1), Susanne Trydal & Daniel Åhlin *
72. Stardust: Being a Romance in the Realms of Faerie, Neil Gaiman & Charles Vess *
71. Mistborn: The Final Empire (Mistborn #1), Brandon Sanderson *
70. Lina + Rymden = Tobbe, Gustaf Lingmark *
69. The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell
68. I skuggan av Blå Jungfrun (Blå Jungfrun #1), Anna-Karin Andersson *
67. Ninja Timmy och de stulna skratten (Ninja Timmy #1), Henrik Tamm *
66. Sveket (Sveket #1), Ursula Poznanski *
65. Mysteriet på Hester Hill, Kristina Ohlsson * (kommer i sep)
64. Girl Online, Zoe Sugg *

Totalt: 13.
Gillade mest: The Sleeper and the Spindle, Mistborn: The Final Empire och Eleanor & Park!
Gillade minst: Girl Online... Alltså det är bara att läsa recensionen.
Största överraskning: THE SLEEPER AND THE SPINDLE!!!!!!! Eftersom jag gillar Neil Gaiman nu. Helt plötsligt (kan inte nämna det här nog många gånger).
Största besvikelse: Ptja, var väl inte så värst besviken på något? Skulle väl kanske vara Girl Online i så fall, eftersom jag hade fått den lite hypad innan.

Okej, så är ju fortfarande newbie när det gäller serier, även om jag försöker bli nördig (mitt jobb hjälper mig. Har en lista på några som jag ska köpa när jag får lön. Det är allt ifrån fortsättningar på Sandman och Rat Queens till Ms Marvel och Runaways. It will be expensive. I fucking love personalrabatt). Jag tycker ju att det är roligt och avslappnande att varva med serier ibland. Men, vi har ett problem: Jag har fan serie-dyslexi.

Såhär: När jag läser vanliga böcker läser jag lite här och lite där. Jag läser sällan sidan uppifrån och ner, utan överallt på en gång och pusslar ihop i efterhand. Om det makes sense. Jag tror att det är en stressgrej, att jag aldrig tillåter mig själv att läsa från början till slut, utan hoppar över lite, inser att jag inte fattar om jag inte läser det mellan och sen måste gå tillbaka.

När jag läser serier använder jag samma metod och det GÖR MIG SÅ TRÖTT. För jag ser alla bilder på en gång och blir förvirrad och måste läsa samma sida fyra gånger innan jag fattar vadfan det är som händer. Och jag vet inte om det är fel på mig, men alltså, JAG FATTAR INTE vadfan de håller på med hela tiden, när jag inte har en text som beskriver "det här händer".

Jag tänkte på det när jag läste Sandman i fredags/lördags. Jag gillar konceptet löjligt mycket, MEN bilderna gör mig förvirrad och hälften av tiden fattar jag NADA. Och jag tänker att det måste ju rimligtvis vara mitt sätt att läsa på som är fel. Alltså, jag förstår ju HUR jag ska läsa (läste en recension på Goodreads om en person som var tvungen att fråga sin unge hur en faktiskt läser serier. Helt rimligt tycker jag, faktiskt. Så jävla enkelt är det inte. Uppenbarligen). Alltså, vissa serier är ju enklare än andra. Jag menar Locke & Key hade jag inga problem med alls. Kan inte minnas att det var något större problem i Saga heller. Rat Queens uppstod problemet ibland. Jag försökte mig på Daredevil i höstas, men orkade inte med det bara för att det var så jävla mycket hela tiden. För jag förstår ingenfuckingting av vad som händer. Grejen är ju att när jag inte kan ger jag upp. Jag hatar det. Det är typ DET TRÅKIGASTE JAG VET I LIVET att göra saker jag är dålig på (det är därför jag gett upp att spela GTA seriöst. Kör bara taxi nuförtiden. Är ju värdelös på att skjuta). Tråkigare än att tvätta. Och städa. TILLSAMMANS.

Jag undrar: Är det här en övningsfråga? Pretty plix säg att det blir lättare?