Idag när jag gick hemifrån mig ner till tågstationen - vilket jag gjorde väldigt ofta istället för att åka buss förra hösten - kom jag att tänka på hur väldigt mycket som var lika men ändå totalt olikt jämfört med förra hösten. Och trots att det här inte är relaterat till varken blogg eller böcker känner jag ett behov av att sammanfatta.

Okej, det här kom jag att tänka på för ett tag sedan och är väl delvis sprunget ur min och bokhusets eviga diskussion om Mary i The Forest of Hands and Teeth. Det är ju en grej som ju också florerat rätt mycket när det gäller till exempel Bella från Twilight. Shamingen av svaga kvinnor, och den bittra eftersmaken av ordet "våp". Det händer ju att en ser det ibland, och jag har säkert själv använt det ett flertal gånger.

Först till definition, så vi vet att vi pratar om samma sak. Jag använder samma definition som Wiktionary:

(huvudsakligen om kvinnor) person som är osjälvständig, sjåpig och naiv

Konnotationen är ju också negativ - right? Det är ett nedsättande ord för att vara osjälvständig - eller svag. Om en nu vill uttrycka sig så. Vilket jag vill. Eftersom jag för ett resonemang om svaga kvinnor här.

Att kvinnor är svaga är ju en helt hopplös stereotyp, som ju ändå inom YA (åtminstone dystopier/fantasy) är på väg bort mer och mer (upplever jag). Kanske upplever jag det så eftersom de böcker jag skriver ofta är skrivna av kvinnor - men åtminstone dystopier för YA är ju en genre som gjort starka tjejer till något av sitt signum. Vi har Katniss, June eller alltså nä, jag tänker inte rabbla, för ni vet precis vad jag menar. Och visst att det är en stereotyp som vi vill bli av med - men det behöver inte betyda att kvinnor inte FÅR vara svaga. Syftet är ju att öppna upp så att en får vara precis som en vill. Att alla kvinnor måste vara starka och kicka patriarkatets ass är ju faktiskt en minst lika tråkig stereotyp som att kvinnor är sköra varelser som ska hållas undan från allt ont. För alla är ju inte Katniss. MEN bara för att en karaktär är svag behöver hen inte vara det på exakt alla punkter - för så är det ju sällan irl, eller hur? Det är ju nyanserna vi är ute efter, inte stereotypisering som är rätt ointressant åt vilket håll det än går.

Och nu till användningen av ordet våp: Jag har ett tag känt aversioner mot det här ordet, och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är - när jag så i för ganska många veckor sedan insåg vad som är problemet: Att det shame:ar kvinnor som är svaga. För det är inget FEL med att vara svag. Och jag menar inte att det inte är problematiskt när författare skapar totalt jävla ensidiga karaktärer som är superstereotypa. DET är problematiskt. Men inte att kvinnor lite nu och då är svaga.

Ska vi gå tillbaka till Mary? Vi gör det litegrann, eftersom jag anser henne vara en karaktär som är otroligt icke-stereotyp. Mary framställs i början som väldigt osjälvständig och naiv. Hon är besatt av att gifta sig med Travis, men får hans brorsa istället. Hon tror att världen går under och allt sånt. MEN hela boken slutar i att hon skiter i vad alla andra förutom hon själv vill, ger sig av utan de andras hjälp och riskerar både sitt eget och andras liv för att hon ska få som HON vill. Är det här en ganska barnslig och egocentrerad karaktär? Ja, det är det. Är hon svår att gilla? Ja, lite faktiskt. Och det må väl vara, hon är inte en likeable karaktär (det i kombination med kvinnor kan vi ju ta en annan gång) - däremot är hon inte en stereotyp eller en ensidig karaktär. Tvärtom vill jag påstå att hon är mycket nyanserad, eftersom hon får vara både stark OCH svag. Självisk OCH omhändertagande. Ni vet sådär som människor är mest. Att avfärda henne som ett "våp" är att inte se till hela hennes karaktär.

Dagens Top Ten Tuesday utgår på grund av sjukdom. Kom hem från skolan strax efter tolv igår och låg i sängen från det till att Victor kom hem vi kvart i sju och ville att vi skulle laga mat. Läste klart de sista 160 sidorna i Lisa Bjärbos Djupa Ro, lyssnade på Creepypodden och The NoSleep Podcast, spelade Monument Valley och åt godis alternativt halvsov. Efter att ha läst klart Djupa Ro var jag så trött att jag inte ens orkade läsa utan låg mest i halvdvala. Hoppas på att denna dagen blir bättre och att jag orkar knepa ihop alla recensioner jag har liggande.

Så kom tillbaka imorgon, okej?

Bara vara Jojo är baserad på Niki Nordenskjölds egna dagböcker från när hon var 10-12 år - den där svåra tiden då en börjar se sig själv utifrån och uppfatta sig själv med andras ögon. Vi får följa Jojo i allt ifrån rövarlekar till kärleksstrul och vänskapstrianglar.

Sorry, jag hade helt enkelt för mycket att göra förra veckan, så lördagsinlägget fick stryka på foten. Men nu är det i alla fall dags för att kolla in ilska och jul!

Jag vill avsluta den här veckan (eller nåja, vi har ju ett A-Ö-inlägg imorgon) med att tacka för helt sinnessjuka läsarsiffror efter designbytet. En hel dags sidvisningar innan lunch och sånt. Jag tar det som att ni gillar att det ser nytt och fräscht ut (och hoppas så klart på att det inte bara är nyhetens behag det handlar om utan lite mer ihållande än så). Alternativt tillhör det the perks of "Continue reading". Vilket som betyder det ju att ni vill läsa min blogg - riiiight? Jag hoppas att fortsättningen ser minst lika fin ut och att ni uppskattar den nyvunna bloggambition jag tycker att jag hittat med designbytet. Alltså seriöst - det känns så himla inspirerande!

Bild: Kevin Weir

Redan i beskrivningen låter Slasher Girls & Monster Boys helt mästerlig - YA-skräck med grymma tjejer och hemska män, inspirerat av gamla klassiska skräckberättelser (bland annat), bidrag skrivna av till exempel Marie Lu och Carrie Ryan. Herregud, KAN det ens gå fel? Det korta svaret: nä, faktiskt inte.

Hallå hallå kära bloggläsare. Det är såhär - idag tänker jag be er om något. Det finns en tidning som jag hemskt gärna vill läsa. Den heter Historiskan. Problemet med den här tidningen är att den inte finns ännu - vilket är väldigt sorgligt (eller kanske mest sorgligt att den ens behövs...). Syftet med tidningen är att plocka fram kvinnorna i historien - eftersom de FINNS, jag lovar. De bara får inte plats i historieböckerna.

Idag slår bokmässan i Göteborg upp portarna - och jag är inte där. Istället tycker jag att vi tar och tittar tillbaka på första gången jag var på bokmässan! Det blir alltså tidig blogghistoria vi snackar - så tidig att jag tror att knappt någon av er kommer ihåg det.

Nu tror jag ju att ni - eftersom ni ändå läser min blogg - tycker att jag är rätt så kompetent på mitt område. Kanske till och med mer kunnig än de flesta. Det är ju trevligt. I så fall är inte det här till er. Det här är snarare till alla män som tror att kön är ett tecken på kompetens.

Om detta talar man endast med kaniner var en av mina bästa böcker förra året (eh, okänt varför den blev bortplockad från den slutgiltiga hjärtlistan. Idag hade lätt Beijer eller Wegelius kunnat ryka till förmån för Höglund...) och därför blev jag väldigt glad när jag i våras fick höra att Anna Höglund skulle släppa en till bilderbok för ungdomar. Även om ämnena är något olika känns det här temat precis lika viktigt som temat i Kaniner.

Nepp, inget fel alls. Jag bara tänkte att jag faktiskt haft i princip exakt samma bloggdesign sen min blogg började bli stor (alltså 2011), och att det faktiskt är ganska tråkigt. Eller vad tycker ni? Därför har det skett en mycket drastisk förändring här på bloggen, och jag hoppas att ni ska gilla det hela!

Eftersom jag tidigare idag postade en videoblogg med vad som ligger på min TBR-hylla för hösten tänkte jag att vi ska ta en tillbaka-titt på hur det egentligen gick med listan för sommaren. Den såg ut såhär:

Tisdag, och dagens Top Ten Tuesday-tema är höst-TBR!

Igår tittade jag och Victor på Ocean's Eleven efter att han tjatat om den sedan han läste ut Mistborn (1. speciellt efter att det kom fram att jag inte hade sett den. 2. han är inte den enda som gjort den här kopplingen). Och visst, det var väl en helt okej film, förutom att kärlekshistorien är helt jävla kass. Alltså jag menar: Han har bedragit henne genom att vara kriminell (länge?!), hamnar i fängelse och lämnar henne med det sociala straffet. Han kommer ut och förväntar sig att hon ska vänta på honom, accepterar inte nej eller att hon faktiskt SKILT sig från honom. Han rånar tre kasinon och blir stenrik och hon blir kär i honom igen(??????). För att inte tala om att eeeeeh... hon är den enda kvinnan i hela jävla filmen och är både objekt och trofé. Herregud.

Okej, eftersom jag inte har planerat något vettigt inlägg till idag kommer jag bara babbla lite om saker som händer i mitt liv eller som jag tänker på just nu. Anledningen till att jag inte har planerat ordentligt är den jag skrev igår - jag är helt enkelt så uppe i uppsatsarbete att jag totalt glömmer allt annat. Så istället lånar jag en lista av Elsa om hur det är just nu.

Ärade bloggläsare - idag får ni vara mina experter. Jag söker helt enkelt överviktiga karaktärer alternativt karaktärer som uppfattas som "tjocka" i svenska realistisk ungdomslitteratur. Det måste inte vara bra. Det måste inte vara vettiga framställningar. Det måste inte vara PK. Hit me!

Plus, måste säga detta: Jag ska inte skriva magisteruppsats förrän i vår men har ju såklart börjat research:a inför det hela och börjat läsa och analysera och alltså DET ÄR SÅ ROLIGT. Det är så kul att jag glömmer bort att jag har The Rose Society liggande i TBR-hyllan, att jag har Saga vol 5 att hämta ut, att jag är mitt i Slasher Girls & Monster Boys, att jag har en blogg att sköta om. Vill bara göra precis det här jämt. Det är liksom så himla fantastiskt att få undersöka något som jag är intresserad av, att göra något som ingen annan gjort förut. Ih, får äntligen vara tillbaka i mitt rätta element, och det är fasen helt amazing.

Idag blir det en lite ovanlig throwback istället för den vanliga. Jag har helt enkelt fortfarande inte löst problemet med spökhus-böckerna, utan tar istället och tittar på lite gamla favoriter.

Varje år försöker jag göra upp en lista på mina favoritläsupplevelser varje år - något som ju är supersvårt. Efter att jag skrivit det här inlägget om att gilla problematiska böcker och hur bilden av böcker förändras i efterhand kom jag att tänka på att det vore roligt att titta på dessa listor i backspegeln och se vilka av läsupplevelserna som egentligen höll. Så det tänkte jag att vi ska göra idag! Vi börjar helt enkelt med 2011 - det år då jag började skriva dessa listor. Jag presenterar listan jag gjorde och hur listan hade sett ut om jag gjort den idag.

2011

1. Hungerspelen - Suzanne Collins
2. 1984 - George Orwell
3. Dödssynden - Harper Lee
4. Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist
5. Scar Tissue - Anthony Kiedis
6. Dash & Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn & David Levithan
7. Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn & David Levithan
8. En dag - David Nicholls
9. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
10. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

Kommentar: Jag tycker faktiskt det här är en ganska bra lista. Alla är böcker som har åldrats bra i mitt huvud. Om det är någon jag skulle byta ut är det nog Scar Tissue som skulle få ge plats åt kanske Kalle och chokladfabriken.

2012

1. Revolt - Suzanne Collins
2. Under kupolen - Stephen King
3. Fatta eld - Suzanne Collins
4. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
5. Divergent - Veronica Roth
6. Guldkompassen - Philip Pullman
7. Den hemliga historien - Donna Tartt
8. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
9. Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Eflgren
10. Delirium - Lauren Oliver

Bubblare: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs, Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson, Just kids - Patti Smith, Rör mig inte - Tahereh Mafi.

Kommentar: Okej, här har vi att göra. Divergent - bort (hela jäkla serien har besudlats av den sista boken och den kassa filmadaptionen). Delirium - bort. Rör mig inte - definitivt bort. Stoppa in de tre bubblarna som är över i den riktiga listan. Och så tror jag nog att Under kupolen för röra på sig också. Till förmån för bättre böcker (det vill säga bubblarna). The Gashlycrumb Tinies borde också klämmas in, för det är en av mitt livs stora kärlekar. Kanske istället för Nattens cirkus eller Den hemliga historien. Eh, och hallå, Jellicoe Road då?!

2013

1. Den skarpa eggen - Philip Pullman
2. Nyckeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
3. Pandemonium - Lauren Oliver
4. Insurgent - Veronica Roth
5. Rädda mig inte - Tahereh Mafi
6. Stad av skuggor - Cassandra Clare
7. Den femte vågen - Rick Yancey
8. Francesca - Melina Marchetta
9. Förr eller senare exploderar jag - John Green
10. I kroppen min - Kristian Gidlund

2014

1. Prodigy - Marie Lu
2. Det handlar om dig - Sandra Beijer
3. Panic - Lauren Oliver
4. Champion - Marie Lu
5. Mördarens apa - Jakob Wegelius
6. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
7. Carrie - Stephen King
8. Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
9. Onanisterna - Patrik Lundgren
10. The Young Elites - Marie Lu

Ok, vet att andras drömmar är ca det tråkigaste som finns, men denna är faktiskt bokrelaterad och kort. Insåg just att jag inatt drömde om Sandra Beijers korta (men väldigt seriösa) romans med Alan Rickman. De var förlovade och skulle gifta sig, men fick bara två passionerade möten innan hennes familj tyckte det var bättre att de gjorde slut (pga hans ålder). De träffades eftersom han bodde på ett svenskt äldreboende hon jobbade på (?????). Alltså hjärnan, hur gör du?!

Tredje dagen i B Wahlströms stafett om boken Var är Audrey? Innan mig har Emm och David bloggat om boken, och nu är det alltså min tur.

Jag har aldrig varit intresserad av Sophie Kinsella, men när hon debuterar som YA-författare och dessutom skriver om panikångest och social fobi tänkte jag att jag ändå kunde ge henne ett försök.

Boken handlar alltså om Audrey som råkat ut för något och utvecklat social fobi och panikångest. Hon går inte i skolan, utan hänger mest hemma hela dagarna med solbrillor på - eftersom hon inte klarar av att se någon i ögonen. När hennes brorsas kompis Linus börjar hänga hemma hos familjen bidrar det först till en hel del panik, men ganska snart börjar han istället bli vägen till hennes bättring.

Till att börja med: Det är förstås ett oerhört viktigt ämne som tas upp, och bara det faktum ATT det tas upp är fantastisk. Jag tror att ni vid det här laget förstått att jag själv lider av både panikångest och lättare social fobi, och det är verkligen något som det behöver pratas mer om. Både för att vi som har detta ska slippa känna oss som aliens och för att alla andra ska sluta kräva saker av oss som gör oss sjukare.

Men tyvärr: Sophie Kinsella är INTE någon Jenny Jägerfeld. Visst kan jag känna igen mig i flera av tankarna Audrey har, men stundvis känns det inte som att Kinsella har någon som helst sorts inblick i hur det är att ha en panikattack. Visst, jag köper att ångest inte är exakt lika för alla, men - som den här youtubaren säger - det känns så himla konstigt att hon så fort skulle gå från panikångest -> hångel. Jag blir också lite störd av att det finns en "bara en tänker positivt så blir det bra"-attityd boken igenom. Visst SPOILER: [hon dippar på slutet och inser att hon ändå inte kan få grafen att peka uppåt hela tiden], men rent handlingsmässigt så är det bara ETT ENDA breakdown, och efter det är allt bara tipptopp. Och hur kan hon gå från så pass sjuk att hon inte ens klarar av att ta sig ut, till att fungera nästan normalt under bara några månader? Det känns inte trovärdigt. Alltså sånt TAR TID. Och det säger jag inte för att det tar tid för mig. Och jag säger inte att det inte GÅR att vara extremt snabbt tillfrisknad som Audrey, men det är osannolikt. Dessutom får en del av fördomarna om vad bipolaritet är stå helt oemotsagda. Och: Känns som att författaren gör det lite väl enkelt för sig när hon aldrig förklarar vad det var som hände Audrey i skolan.

Något annat som är otroligt problematiskt är att en kille kommer in och räddar henne. Det är tack vare Linus som hon klarar av att ta sig ut, tack vare Linus hon börjar utmana sig själv. Snaaaaark jättetråkig könsstereotyp. Och även här: Hans idé om att det bara är att positivtänka sig ur krisen får stå oemotsagd.

Så även om det är bra att ämnet tas upp känns det lite som att boken samtidigt motverkar sitt syfte. För jag antar ju att det finns någon sorts agenda att skapa mer förståelse för social fobi här. Dock visar boken snarare: men du - om du skaffar en kille och tänker positivt blir det ju bra direkt. Att jag inte tänkte på det ändå.

Jättetråkiga könsstereotyper är också föräldrarna - fast här slog det mig faktiskt medan jag sitter och skriver att det möjligtvis är tänkt som kritik i och med att deras beteenden ändå är så pass dragna till sin spets. Mamman är på ungarna hela tiden, och är så totalt överbeskyddande att hon kväver dem. Pappan bryr sig inte alls. Båda beteendena är grundade i någon sorts egocentrering, och båda blir helt fel och skadar ungarna. Så tja, kritiken skulle väl i så fall vara riktad mot deras sätt att vara på, inte att genusdelningen ser ut som den gör. I övrigt är ju alla karaktärer väldigt endimensionella, men det fyller ju sin funktion i berättelsen på något vis.

Men är det bara dåligt? Nej, faktiskt inte. Alltså, jag hade en liten klump i magen genom hela boken för att jag inte tyckte att den kändes ett dugg trovärdig. MEN jag måste ge den att den är vanvettigt underhållande och rolig. Alltså den här familjens dynamik är helt enkelt HILARIOUS. Jag skrattade högt flera gånger när jag satt hemma i soffan och läste. Hade lätt sett en bok om bara den här helt knäppa familjen - som är väldigt Roald Dahlskt överdriven. Det hade typ varit perfekt. Om en vill ha något extremt snabbläst och roligt, och inte själv har någon erfarenhet av panikångest (för om du har det gissar jag på att du kommer sitta och irritera dig på en jävla massa saker) är det ju en underhållande bok. Om än extremt problematisk på väldigt många sätt.

Imorgon är det dags för Bam att blogga om boken - så då tycker jag att ni ska kika in där!

Alltså, att få ta paus från enerverande och stressande uppsats-research... <3 Jag ska träffa min handledare imorgon vilket gör mig både pepp och stressad. Känns som att allt jag vill göra har absolut ingen (dvs väldigt lite teoretisk litteratur att använda) eller absolut alla (dvs min infallsvinkel redan täckt) gjort. Så svårt att balansera mellan.

Den här veckans tema är helt valfritt, vilket brukar vara min värsta typ av tema. Men det ordnade sig ganska snabbt, med anledning av att jag just nu läser något jag inte brukar läsa så ofta - nämligen noveller. Jag har äntligen tagit itu med att hugga in på novellsamlingen Slasher Girls & Monster Boys, och den får till och med en novell-oälskare som jag att bli frälst. Därför passar jag på att göra en lista på novellsamlingar (och en Novellix) som jag läst och gillat under de senaste åren!

1. Love Hurts - Kim W. Andersson
   Alltså dessa två seriealbum är helt enkelt genius. Korta berättelser på temat "love hurts", med all möjlig övernaturlig inblandning och en hel del skräckinslag. Gillar skarpt!
   
   
2. Stockholms Undergång - Fruktan
   Den här blir väl ännu mer intressant om en kan och hittar i Stockholm, men hallå - vem vill inte läsa om hur ens hemstad totalt faller i bitar? Seriöst.
   
   
3. Önska bort önska nytt - Ingrid Olsson
   Det här kan vara bland det snyggaste jag läst i livet. Ingrid Olsson återberättar hela livsöden i minimalt med ord. Det är den typen av bok som en vill ha stående i hyllan och läsa ett par sidor i lite då och då. Jag förstår verkligen inte hur den här boken (och dess syskon Blink blink med stjärnan) INTE kan vara helt sönderälskad av alla, pga SÅ. BRA.
   
   
4. Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist
   Vad vill ni att jag ska säga? John Ajvide Lindqvist liksom. Out of arguments.
   
   
5. Slasher Girls & Monster Boys - April Genevieve Tucholke
   Självklart måste jag tipsa om boken jag läser också, eftersom den hittills varit helt galet bra. Det är en antologi där varje novell är inspirerad av en klassisk film (eller bok? Har inte förstått till 100%, har inte kommit så långt), och innehåller hemska män och coola kvinnor. Jag blev sugen eftersom både Marie Lu och Carrie Ryan bidragit (vilka jag båda läst och gillat alltså), och även flera författare som jag inte läst men velat läsa ett tag (Leigh Bardugo, Stefan Bachmann, Danielle Paige). Tänkte att det ju är ett rätt bra sätt att bara prova på olika författare litegrann och kanske upptäcka någon ny jag inte läst innan!
   
   
6. Jiroekonomi - Nina Åkestam
   Det här är en av Novellix facknoveller som de lanserade förra hösten. Vet inte om det blev något mer av det, men åtminstone den här är väldigt bra. Jag blev dock väldigt sugen på att också beställa de andra nu när jag kollade på dem (men ska hia mig, det måste bli mer vetenskapliga artiklar för mig i framtiden och lite mindre... annat om jag ska ro i land två uppsatser och sen en doktorsavhandling). Men okej - Jiroekonomi. Väldigt tydligt och väldigt intressant om ett ekonomiskt system som skulle kunna vara ett alternativ till det icke-fungerande ekonomiska system vi har idag.

Eftersom jag känner mig som en extremt dålig bloggare när jag lägger bort recex utan någon som helst intention att någonsin läsa klart - speciellt när det handlar om egenutgivare eller mindre förlag (känns dock så mycket jobbigare att ogilla sådana böcker pga VILL VERKLIGEN gilla) - kommer här ett dubbelinlägg om två böcker jag gett upp på sistone.

Dags för ytterligare ett inlägg i A-Ö-boktaggen. Vi har kommit till G och H.

G - Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Jag tänkte vi skulle tillbringa det här fredagsinlägget med att kika på det snyggaste som hamnat i min TBR-lista på Goodreads den senaste tiden. Ofta när jag surfar runt på antingen bloggar eller på Goodreads är det omslagen som fångar mig. För det mesta läser jag inte ens vad boken handlar om. Nu är det ju i och för sig inte bara sådana, utan Slasher Girls and Monster Boys har jag redan hemma (pga Marie Lu!). Station Eleven och The Wicked and The Divine är sådant jag har fallit för i bokhandeln. The Rest of Us Just Live Here har nog främst hamnat på listan tack vare titeln. Och Vengeance Road är typ det snyggaste bokomslag mina ögon skådat sen... Om ni klickar på bilderna kommer ni till bokens Goodreads-sida!

Är det någon ni är sugna på eller har läst och kan rekommendera?

Katja på Bokhuset postade igår ett inlägg om vad som är en bra bok, och om att recensera läsupplevelser snarare än själva böckerna. Jag tänkte mycket på just det igår redan innan jag läste hennes inlägg, eftersom jag just hade läst klart Som stjärnor i natten av Jennifer Niven. Jag gillade den jättemycket, men kan också se att den är problematisk på flera sätt.

Jag vill börja med att säga det här: Det är inte fel att gilla problematiska böcker. Det är inte fel att gilla Fifty Shades of Grey. Det är inte fel att gilla Twilight. Det är inte fel att gilla The Walking Dead. För att nämna några berättelser som både blivit omåttligt populära och även är helt galet problematiska. Alltså smak är ju som den är, och underhållningsvärdet behöver ju inte alltid påverkas av berättelsers politiska korrekthet (eller vad det nu är som gör det problematiskt).

I fallet Som stjärnor i natten gäller det framställningen av typ... eh... alla karaktärer, förutom de två huvudkaraktärerna. De är alla otroligt platta och ensidiga. Att Violets föräldrar är crap i den här berättelsen problematiseras inte nämnvärt - det till och med framställs som "the good guys" (speciellt med tanke på att SPOILER [det är Violet som överlever]). Så kommer jag på mig själv med att reflektera över alla brister boken har och alltså, faktiskt... skämmas lite över att jag ändå gillade den. Men saken är ju att den trycker på alla rätta knappar. Det känns verkligen som en typisk sådan bok som Frankfurt-skolan älskar att hata. Dvs en bok som kritiserar något i samhället (i det här fallet ungdomars psykiska ohälsa och vuxenvärldens icke-förmåga att hantera detta), men som en kan skaka av sig när en läst klart. Det här är ingen life changing läsupplevelse - men det gör den väl inte mindre värd i stunden? Eller för den delen till något jag behöver skämmas för att jag faktiskt blir underhållen av? Speciellt så länge som jag är medveten om problemen.

Det som jag frågar mig nu är följande: Är det här en Förr eller senare exploderar jag eller är det en Himlen börjar här? Det vill säga: Är det en bok jag kommer börja tycka är jättedålig efter ett tag, eller en bok som faktiskt fortfarande betyder något för mig?

Något som jag också tänker på: Egentligen är det ju inte fel att ändra uppfattning av en bok. Tydligen - enligt recensionen - gillade jag Förr eller senare exploderar jag jättemycket när jag läste den. Nu fattar jag inte alls vad det var jag gillade. Jag kommer bara ihåg allt det dåliga med karaktärerna. Men boken fyllde ju faktiskt sitt syfte vid den tidpunkt jag läste den, och det är ju det som egentligen spelar roll. Att det är en läsupplevelse som inte håller i det långa loppet - visst, det är ju synd. Men alltså, det är ju egentligen inget fult med tillfällig underhållning, även om jag tror att både jag och många andra har den bilden. Men är det inte som med allt som bara handlar om personlig njutning? Litteratur ska vara utvecklande, kulturens högre syfte och så vidare...

Vad tänker ni?

Tror jag måste ha slagit ett personligt rekord! Läste just ut årets hundrade bok, vilket betyder att jag redan, idag, den tionde SEPTEMBER completat min Goodreads challenge ("31 books ahead of schedule").

Dessutom: Läst ut Jennifer Nivens Som stjärnor i natten på tåget på vägen hem och den var helt sanslöst sorgligt. Alltså hatar när slut som en liksom förväntat sig sedan sida ett infaller och det ändå är som ett slag i magen och en ändå måste svälja svälja svälja för att inte storböla. Just nu känns det som att den här boken kan hamna på min hjärtlista, men jag ska avvakta litelite och låta den smälta lite.

I övrigt då? Jag var på pressfrukost på Rabén & Sjögren imorse och fick åtminstone med mig en bok jag gärna vill läsa. Men i vanlig ordning blev jag ju typ sugen på alla som jag inte var speciellt intresserad av innan... Det är det sämsta med att gå på grejer där författare berättar om sina böcker. Jag menar - det är svårt att inte bli tagen av det engagemang som författare känner för dem ämnen deras böcker handlar. Till exempel Annica Wennströms Bänkad. Jag är inte ett endast dugg intresserad av fotboll men hon kändes så engagerad i ämnet att jag faktiskt kunde uppbåda lite intresse.

Nåja, återgå till att plugga filosofi inför morgondagens tretimmarslektion. Heja!

Följande minnen utlöstes av tre saker:

Ibland bara måste man är rätt mycket som en helt vanlig high school-kärleks-berättelse. Eller - skulle kunna vara. Fast om ni känner till David Levithan vet ni att inga av hans berättelser blir vara vanliga high school-kärleks-berättelser. Däremot - i en ideal värld - hade den här boken kunnat passera som en helt vanlig sådan.

När Paul ser Noah är det kärlek vid första ögonkastet. Fast det dröjer ju inte så jäkla lång tid innan han lyckas sabba allt med Noah genom att kyssa sitt ex. För att dra på en till växel tror alla att han OCKSÅ är involverad med sin bästa kompis Tony. Drama! Tony i sin tur har superkristna föräldrar som inte gillar att deras son är gay (men de är också de enda som är gay-motståndare i den här fantastiska rätt så ideala high school-bubblan som ungdomarna lever i, vilket ju är väldigt fint).

Men ja, okej, omdöme: Vad jag tycker om den här boken är uppdelat på två olika plan. Vi har dels själva berättelsen i sig, och dels dess och författarens intention. Grejen är att på det första planet är det en himla bra och underhållande high school-roman - men ärligt talat: Inte jättemycket mer. Det är ingen fantastisk berättelse. Levithan skriver inte den här smyga-runt-varandra-biten lika mästerligt som till exempel Rainbow Rowell. Den stora styrkan i den här boken ligger alltså snarare i koncept och intention än i själva berättelsen. Dock: Det faktum att det är en väldigt vanlig berättelse bidrar positivt till målet med den.

Alltså: att skapa en ideal värld, men beskriva den med vardagliga uttryck, eller att låta helt vardagliga händelser utspela sig i den bidrar till normaliserande av den världen. Att berättelsen kan upplevas som ordinär eller allmängiltig främjar syftet - vilket vi helt sonika får anta är att normalisera andra sexuella läggningar (och könstillhörigheter) än straight (eller cis-man/kvinna). Och bör den läsas, användas i skolundervisning, tipsas om på bibliotek, tryckas i händerna på varenda ungdom på grund av just detta? Ja, det borde den. Och borde exakt alla läsa den på grund av just detta? Ja, det borde den.

Dock: Okänd vadfan formgivaren av detta omslag tänkte.

Hörni. Idag är det TVÅ VECKOR kvar till Library of Souls släpps. TVÅ. VECKOR. Så olidligt. Hoppas veckorna går fort. Mvh OTÅLIG.

För första gången sen Victor flyttade hem fick jag ha ensamkväll igår!!!! Alltså, jag älskar Victor, men jag älskar också kvällar jag kan bara göra allt som jag vill. Saker jag gjorde: Åt kanelbulle bakad på ett RIKTIGT kafé (alltså ni vet sånna små kaféer som inte serverar en miljard sorters kaffedrinkar, men läsk i glasflaska och fortfarande bakar allting själv och inte har en endaste bake off-grej), badade Lush-bad och läste Fables och Scarlet. HUR BRA KVÄLL? Förlåt, det var inte alls det det här inlägget skulle handla om... Gå vidare.

Veckans Top Ten Tuesday-tema är avslutade serier som jag inte avslutat än. Och det blir inte i listform för att jag ska kunna svamla mer än vanligt, och för att jag är osäker på om jag kommer på speciellt många att svara. Några stycken kan jag ju rabbla upp. Som sagt har jag ju precis börja läsa Fables, och den sista och tjugoandra volymen kom ju för inte så länge sedan. Sandman har jag hunnit tre volymer in i och har därmed nio to go.

Ehm, kan ju prata om annat än comics också. Alltså Narnia. Känns för tillfället helt hopplöst och som att det kommer bli ett en-om-året-projekt. The Magician's Nephew och The Lion, the Witch and the Wardrobe har jag läst, men nu är jag inte ett dugg sugen på att läsa Narnia längre, trots att jag högt och tydligt deklarerade i juni att jag minsann inte behövde någon som drev på mig *skäms*. Och justja, när vi snackar klassiska sagoberättelser: Jag läste ju Howl's Moving Castle i somras, och i den serien finns det ju två till!

En annan serie som fortfarande står halvläst i bokhyllan är Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. När jag började samla dessa var de jättesvåra att få tag på, och jakten var roligare än vad böckerna var. Så ja, fem, sen tog det stopp. En till sån mellanåldersserie är Molly Moon, som jag inte förrän typ förra sommaren fattade att det faktiskt finns FEM STYCKEN av (på svenska, sex på engelska).

Eh, och hallå - Mistborn?! Glömde helt. Men nu har jag åtminstone del två hemma.

Okej, nu ska jag göra något jag är obekväm med. Jag ska hävda mig. Och jag ska utnämna mig själv till bokhyllerensningsmaster (ja, det är ett ord). Jag är nämligen jävligt bra på att vara helt jäkla skoningslös när det gäller rensning av olästa böcker*, och tänker nu ägna ett inlägg åt det. Det här är alltså tips till er vars bokhyllor med olästa böcker är så fulla att ni inte vet var ni (eller alla böcker som inte får plats) ska ta vägen. Häng med!

Jag förstår att några av er kanske undrar: "VARFÖR ska jag rensa i bokhyllan?" För det första får du plats med alla böcker du verkligen vill läsa. För det andra blir det så himla mycket lättare att välja vad du vill läsa härnäst när det bara står böcker i bokhyllan som du verkligen VILL läsa.

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Jag utgår utifrån fyra frågor:

• VILL jag läsa den här boken, eller har jag kvar den för att jag kan tänka mig att läsa den nu när jag ändå har den?
  Alldeles för ofta märker jag när jag inte rensat i bokhyllan på ett tag att det åker ut väldigt mycket böcker på den första frågan. Alltså böcker som jag sparat slentrianmässigt för att jag lika gärna kan läsa dem innan jag lämnar dem vidare. Om jag inte aktivt VILL eller LÄNGTAR efter att få läsa en bok får den åka ut. Adjö!
  
  
• VARFÖR vill jag läsa den här boken?
  Jag upplever också att jag väldigt ofta "vill" läsa böcker baserat på en känsla skapad av omslag eller blurbar eller sådana lockningsfraser som jag inte kommer på vad de heter... Sen när jag väl läser baksidestexten inser jag ju att det här inte alls är en skräckis utan en "erotisk thriller" (hu!) eller en deckare. Då kan det ju lika gärna åka. Så på den här frågan finns det två olika "vägar" att gå. Börja med att 1. Ta reda på om boken verkligen är vad du tror att den är. Ett omslag med ett läskigt hus behöver inte vara skräck och en bok med en fyndig titel kan visa sig vara en utvecklingsroman för vuxna och inte alls en humoristisk YA-bok. 2. Tänk efter om det verkligen är något du är intresserad av. Vet inte hur många deckare jag proppat in i bokhyllan eftersom det ändå låter lite spännande. Rensade precis ut en bok som jag vet med säkerhet att jag läst baksidan på typ 20 gånger och ändå sparat. Nu fick den gå ner i second hand-påsen eftersom jag är totalt ointresserad av kärlekshistorier mellan vuxna. Oavsett snyggt omslag eller inte.
  
  
• HUR MYCKET vill jag läsa den här boken?
• HUR MÅNGA böcker kommer före i prioriteringen?
  Dessa två frågor hänger ju egentligen ihop lite. Alltså vet ni hur många böcker det ges ut om dagen i Sverige? Hur många böcker kommer det ut per månad som du vill läsa? För september månad BLOGGADE jag om 16 böcker jag ville läsa. Utöver det hade jag redan hunnit läsa några i förväg + att jag hade fler som jag inte bloggade om + att jag med allra allra störstaste sannolikhet har missat en hel hög. Det kommer nya böcker hela tiden. Om en vill vara riktigt hård kan en ställa sig själv frågan: "Skulle jag kunna tänka mig att läsa den här boken nu?" (och försöka bortse från att en kanske är intresserad av fantasy i vissa perioder eller har lässvackor osv - ni fattar nog vad jag menar) och om svaret på frågan är nej ska boken inte stå i bokhyllan.

Och faktiskt - svårare än såhär skulle det inte behöva vara. Sen vet jag med att det är svårt att vara hård ibland.  Här kommer ett gäng småtips:

1. Det blir lättare för varje gång. Jag reflekterar inte alls speciellt mycket när jag rensar ut böcker längre. Det är helt enkelt en övningsfråga. Första gången är svårast, men jag har faktiskt börjat känna lättnad efter en rensning. Det känns roligare och mysigare att titta på böckerna!
2. En behöver inte göra en stor utrensning på en gång. Nu i förra veckan gjorde jag en stor utrensning eftersom jag inte gjort det på länge, men för det mesta går jag och plockar någon bok då och då.
3. Om du är tveksam till en bok eller kan komma med några som helst negativa invändningar mot att läsa den är det ett nej. Ett senare när du kommer vilja läsa boken kommer inte komma. Om du vill läsa en bok, men som andrahandsprioritering eller tänker att du vill läsa den trots att den verkar lite B... Då är det ett nej.
4. En måste inte spara böcker som en fått av farföräldrar/morföräldrar/föräldrar/syskon/kompisar/övriga släktingar/alla andra som skulle kunna tänkas ge en böcker. Skitsamma, de får väl för sjutton lära sig vad du gillar om de vill ge dig böcker (jag känner mycket få personer i denna värld som jag litar på skulle ge mig böcker jag skulle uppskatta i present. Båda två bloggar).
5. Var ärlig mot dig själv. Det ÄR INTE synd om böckerna. Jag lovar. De kan få åka till second hand så hittar de nya hem. 
6. Om du är tveksam till en bok men ändå inte har hjärta att göra dig av med den - stoppa den i en påse och ställ undan. Om du inte saknat den sex månader senare kan den gå.

OBS på att alla dessa tips gäller för utrensning av olästa böcker. Om ni vill kan jag skriva om att rensa lästa böcker också, men vi får väl se om ni ens tar er igenom det här :)

Vilka är dina bästa utrensningstips?

*Disclaimer för böcker med affektionsvärde. Jag har till exempel Popper i urval som jag plockat ur min döda farfars bokhylla, vilken jag helt enkelt inte kan slänga. Kan inte föreställa mig att jag kommer nöjesläsa Popper, så enda chansen jag har att ha användning av den kan väl vara nu när jag ska läsa en kurs i vetenskapsteori och forskningsetik. Annars? Njäe.
Disclaimer 2: Det här innebär inte att jag inte har platsbrist. Det finns helt enkelt för mycket böcker jag vill läsa.
Disclaimer 3: Min sambo skulle gapskratta om han hörde mig säga det här. Han har helt enkelt ingen förståelse alls. *skakar på huvudet*

Idag kommer inlägget lite sent, men det gör nog inte så mycket. Har tre A4-sidor med städning som vi försummat de senaste månaderna (plus den vanliga veckostädningen liksom) som idag ska tas igen - så det står på mitt schema. Men först är det ju dags att skriva om E och F i A-Ö-boktaggen.

E - Eftertänksamhet. En bok som fick dig att tänka.
Vare sig boken var en deckare eller bara fick dig att tänka mer på något speciellt i allmänhet. Den här boken gav din hjärna en work-out.

F - Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

För jättelänge sedan blev jag taggad av Nelly att göra Unpopular opinions book tag, men har inte haft tid att göra en videoblogg förrän nu. But here it is, enjoy.

1. A Popular Book or series that you didn't like.

Den här boken köpte jag speciellt för att jag skulle ha med den till Barcelona. Vet inte riktigt varför, men tyckte det kändes som en bra Barcelona-bok. Ändå hann jag inte börja läsa den förrän typ sista dagen (pga segade med Harry Potter and the Chamber of Secrets...), men läste ut på flyget hem.

Berättelsen är en retelling av Askungen, placerat i framtiden och med Askungen som en cyborg. Cyborgs ses som lite sämre än alla andra människor, och tas bland annat helt ofrivilligt till pestforskning och sånt. Cinder ägs av en hemsk person som hatar henne. Hon (alltså Cinder, inte hennes ägare) jobbar i en verkstad med att laga androider och sånt som har gått sönder. Alla pengar hon tjänar går till hennes förmyndare och själv får hon ingenting. Så väljer förmyndaren en dag att Cinder ska skänkas till pestforskning - någon som i princip innebär att gå mot ett säker död. Hela Cinders värld vänds upp och ner och hon får reda på saker om sig själv som hon aldrig kunnat drömma om.

Jag hade totalt skippat den här eftersom jag trodde att den var jävligt cheesy och jävligt förutsägbar och jävligt fånig och jävligt swoonig. Sen när Modernista tog över den svenska utgivningen och ändrade omslagen heeeelt blev jag ändå fångad. Dessa nya omslag är ju väldigt... suggestiva. Tycker jag.

 Och grejen är att boken är exakt allt det där. Fast den är också på ett väldigt märkligt sätt ganska bra. "Retelling av Askungen som SF? Det låter jävligt sunkigt" - som min sambo uttryckte när han frågade vad jag läste. Och det ÄR jävligt sunkigt. Fast inte på ett helt dåligt sätt. Redan efter första kapitlet hade jag ju räknat ut hur hela berättelsen skulle sluta (oberoende av hur Askungen slutar), men det är ändå rätt okej. Huvudpersonen är en sån där typisk "Jag är inte som alla andra tjejer som faller för prinsen!!!!!!" och sen gör hon det och han faller för henne och så dansar de runt varandra. Och det är så jäkla töntigt men ändå rätt underhållande. Och är det inte ibland också lite nice att läsa böcker som en vet precis hur de kommer sluta? Som avbrott i allt det oförutsägbara i vardagen? Jag brukar ju säga att jag tycker att förutsägbarhet är ganska charmigt. Jag har inget emot att veta hur en bok ska sluta (och inte heller spoilers) - det är ändå resan dit som är det viktiga. Inte målet. Och i den här boken finns inte en enda oförutsägbar händelse eller ett enda oförutsägbart element, men det är liksom okej.

Jag måste säga att det är otroligt svårt att säga vad som faktiskt är bra, eller vad jag faktiskt gillar med den här boken. Alltså tempot är inte speciellt högt. Det känns (såhär i efterhand) som att samma sak händer om och om igen fast med olika utfall.

För det mesta tycker jag att Cinder är jävligt fjantig och strular till saker som skulle kunna lösas på ganska enkla sätt. Men det är också rätt befriande att läsa om en kvinnlig huvudperson som är klantigare än vad jag är, och snubblar på exakt alla fel ställen.

Slutsats på det här: Definitivt en guilty pleasure-bok för mig. Egentligen rätt dålig, men väldigt underhållande. Kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.

IBLAND måste en få chans att klaga lite jävligt högt på sin blogg, så det gör jag nu:

Jag vet att jag hade lovat att lösa problemet med spökhus-böckerna när jag började sätta igång med Throwback Thursday efter sommaren igen, men ni får vänta lite mer på det - okej? Först ska vi prata om när den fjärde Harry Potter-boken kom ut när jag var åtta år och gick i trean (ja, ni läste rätt, jag var åtta när jag gick i trean och it will all make sense very soon when I explain why!). Och det här är ett ganska plågsamt minne som dyker upp varje gång jag läser fjärde Harry Potter-boken.

När jag gick i sexårs började det hela med att jag tyckte att det var jävligt tradigt att sitta och skriva samma bokstav fjorton gånger på samma linje i våra ABC-böcker. På den fria leken läste jag högt för mina klasskamrater (jag har alltid varit ett mycket stillsamt barn). Efter att ha varit med på några svensklektioner i ettan under hösten tyckte både mina lärare och mina föräldrar att det helt sonika var bättre att jag började ettan efter jul istället för att gå tillbaka till sexårs.

Så det gjorde jag. I tvåan låg jag före i allt (utom engelska) nästan hela tiden - så pass att de andra i min klass trodde att jag fuskade och hoppade över uppgifter. En kan ju inte vara ett år YNGRE och ligga FÖRE. Går icke! Så jag plågade mig tyst igenom de andras knaggliga högläsning. Och jag vill bara säga det här till alla er som tror att det är enkelt att vara bäst: Det är det inte. Det är hemskt. Jag önskar att jag lärde mig läsa lika sent som alla andra. Ni fattar inte hur mycket jag hade givit för att få vara ett helt normalt barn. Det här är inte ett skämt, det är blodigt allvar. Jag vet att det här är ett lyxproblem, men det var verkligen jättejobbigt.

Nu när vi fått till bakgrunden går vi vidare till Harry Potter: När jag gick i tredje klass kom alltså den fjärde Harry Potter-boken ut (på svenska alltså). Jag läste klart de 752 sidorna på en vecka. Kan i efterhand tycka att det var helt sickt och fattar att mina klasskompisar inte trodde på mig - jag menar det betyder ju att jag snittade på över HUNDRA SIDOR OM DAGEN. En åttaåring. För när jag en vecka senare kom till skolan och hade läst ut boken före alla andra TRODDE DE INTE PÅ MIG. Då hade vi gått i samma klass i 1,5 år, och trots att de vid det laget fattat att min läshastighet var helt vrickad vägrade de tro att jag hade läst ut boken (men måste säga att jag ändå hade blivit mer accepterad i klassen i trean).

Så. Det är varför jag alltid identifierat mig med Hermione, varför hon känns som min själsfrände och varför jag inser att hon inte har det så jävla lätt hela tiden. Hermione är alla vi som var bra i skolans bästa vän. För det är fan skitjobbigt att ligga före alla andra.

Den 14e augusti klockan 15:22 mottog jag ett mejl med förfrågan om jag ville delta i en bloggstafett om boken Var är Audrey? Eftersom jag redan hade tänkt läsa boken tänkte jag inte ens, utan postade 15:23 mejlet: "Hallå! Kan svara på en gång att jag gärna är med!" och var därmed först på att svara (surprise!) och fick välja dag. Det är inte riktigt dags än, men däremot börjar det bli dags att presentera hela startfältet. En hel hög med typiskt bra bloggare är det.

• 14 september - Emm läser
• 15 september - Old adult reads young adult
• 16 september - Sagan om sagorna
• 17 september - Barn tycker- om böcker och film
• 18 september - Sincerely Johanna
• 19 september - Fantastiska berättelser
• 20 september - Bokfreak
• 21 september - Bokmys
• 22 september - The Chicklit Revolution
• 23 september - Sofies bokblogg
• 24 september - Prickiga Paula
• 25 september - By Jill

Här blir det (igen) en icke-recension och mer omläsningsreflektioner. Jag var faktiskt inte superpepp på att läsa om Chamber of Secrets, eftersom den i mitt minne är den absolut sämsta boken i hela Harry Potter-serien. Det visade sig dock typ... omedelbart att mitt minne inte var helt ackurat. Alltså visst - det är nog fortfarande den jag gillar minst - men hallå! HUR SPÄNNANDE?

Gick tillbaka till att läsa det jag skrev om Sorcerer's Stone nu, och halvvägs igenom även Prisoner of Azkaban måste jag säga att det känns som att Rowling börjar avveckla det direkta tilltalet i CoS, och har droppat det helt i PoA - vilket jag tycker är ganska intressant. Det tar ju en del udden av själva "sagoberättandet". Handlar det om att det passar en elvaåring bättre än en trettonåring, eller var det bara en berättarstil Rowling tröttnade på/utvecklades bort från? Är det ett medvetet val?

Hade också glömt hur jäkla vidrig Gilderoy Lockhart är. Jag skrev ju när jag skrev om SS att jag tar fasta och fokuserar på olika saker i olika omläsningsperioder. När det gäller den här tror jag aldrig att jag lagt så mycket fokus på Lockhart tidigare. Nu kunde jag knappt ens ta mig igenom styckena där han var med utan att hoppa över hans repliker alternativt kräkas inombords. Spännande.

Dessutom bjuder ju den här boken på det helt fantastiska citatet "When in doubt, go to the library" som jag mycket hellre hade haft på min underarm än det citat jag har.

Herregud, tiden går så fort att jag typ vill gråta. Läsningen har varit sådär den här månaden. Är dock väldigt glad över att september är här - eftersom jag ändå oftast mår så hemskt mycket bättre på höstarna är på vårarna och eftersom det betyder att höstutgivningen är här.

94. Cinder (The Lunar Chronicles #1), Marissa Meyer *
93. Harry Potter and the Chamber of Secrets (Harry Potter #2), J.K. Rowling (omläsning)
92. Ibland bara måste man, David Levithan
91. Eldtronen (Kanekrönikan #2), Rick Riordan
90. ODY-C vol 1, Matt Fraction & Christian Ward *
89. The Magician's Nephew (Chronicles of Narnia #6), C.S. Lewis
88. Sandman: Dream Country (Sandman #3), Neil Gaiman
87. Sandman: The Doll's House (Sandman #2), Neil Gaiman
86. Kris, Karin Boye *

Totalt: 9.
Gillade mest: Harry Potter hallå?!
Gillade minst: ODY-C. Helt jäkla obegripligt - om än roligt koncept.
Största överraskning: Hm, Cinder kanske? Var extremt förutsägbar och extremt cheesy, men fungerade förvånansvärt bra!
Största besvikelse: ODY-C... Läs recensionen.

Så, tisdag igen och The Broke and the Bookish bjuder på tisdagstemat karaktärer en inte klickade med. Känns som att 2015 är året då jag inte klickade med karaktärer, men det kanske bara är för att jag tänkt på det extra mycket på senaste tiden. Nå, till listan:

1. Hirka i Odinsbarn
Alltså, det jag känner för Hirka: Ingenting. Får ingen bild av vem den här karaktären är och det blir jävligt långtråkigt att läsa en supertjock bok om en karaktär en inte känner.

2. Eleanor i Eleanor & Park
Ojoj, Eleanor... Väcker otroligt mycket känslor hos mig - mest ilska. Det var liksom inte bara så att vi inte klickade - jag avskyr henne. Förmodligen för att vi är nedrigt lika.

3. Sadie och Carter Kane i Den röda pyramiden
Det här blev ju förstås hemskt mycket bättre i Eldtronen, men kan fortfarande inte påstå att vår relation är fantastisk. De är ju inte Percy Jackson direkt.

4. Ehm, typ alla karaktärer i Sveket
Därför har jag skjutit på att läsa Sammansvärjningen... Den ligger fortfarande på mitt "prio 1"-hyllplan i TBR-hyllan. Meneh... oläst. Jag ska. Snart. Ska bara läsa lite annat först...

5. Will i Nybörjarguide till livet eller kaosteori
Visst, jag fattar att Will är lost i bereavement, men allra mest tycker jag genom typ hela boken att han är ett jävla asshole.

6. Frankie i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks
Det här är lite av en bikt... Men jag tycker givetvis att Frankie är en viktig feministisk karaktär, att hon är bad ass och allt sånt. Men är det här en person jag skulle vilja hänga med? Eh, nejtack.

7. Melanie i The Girl with All the Gifts
Det kan ju hända att det ska vara meningen, men jag tycker att Melanie som karaktär är rätt så obehaglig. Känns ju dock på ett sätt som att författaren vill att en ska sympatisera med Melanie, och därför är hon ett barn och inte en vuxen eller en tonåring. Men hon är också översmart och superanalytisk och väldigt lite som en tioåring.

8. Ella i Som om jag vore fantastisk
Jag ogillade Ella även i tidigare böcker i den här serien, och inte ens när hon får en egen bok kan jag klicka med den här karaktären.

9. Peter i Rivers of London
Har ett enda ord för den här karaktären: Vidrig. Läs recensionen.

10. Lumikki i Röd som blod
Det här är största anledningen till att jag inte fortsatte läsa den här serien. Alltså Lumikki är liksom... Lisbeth Salander (bikt: Jag har jättesvårt för Lisbeth Salander). Och tråkigt nog: Salander har blivit något av en litterär stereotyp som jag inte tål.