Imorse (eller imorse och imorse... klockan var väl halv elva) när jag vaknade (fortfarande hängig, snuvig och svullen i halsen) möttes jag av ett mejl med följande besked: "Praktikpoängen är nu registrerade i LADOK."

Innebörd: Tre års studier är klara och inrapporterade. Jag kan ansöka om kandidatexamen och det som varit ett påbörjat/halvvägs igenom/snart färdigt/väntar bara på sista poängen innan färdigt kandidatprogram de senaste tre åren är en EXAMEN (nåja, om 6-8 veckor när jag fått den godkänd...).

Alltså inser ni hur stort det här är? Det är hands down det största jag åstadkommit i mitt liv, och trots all ångest och allt slit ångrar jag mig inte en enda sekund. Att läsa på universitetet har inneburit en sån total frihet för mig och givit mig så otroligt mycket. Plus att jag har hittat HEM. Är också så överväldigad över min egen förmåga. Och glad. Och blir lite tårögd över hur jävla duktig jag är, för jag tror inte att jag är bra på saker. Jag tror inte att jag kan. Jag tror att alla andra är bättre än jag. Men det här kunde jag. Och kan. Jag är BRA på det här.

I höst hoppas jag ju förstås på att få komma tillbaka - hem - till litteraturvetenskapen och att det känns lika mycket hemma som när jag lämnade för ett år sedan. Om det inte helt plötsligt är helt sjukt många som sökt littvet i år så borde det inte vara några problem. Och fan, jag längtar redan. Har fjärilar i magen och tänker att hela den här situationen är så fantastisk. Sitter och läser det här om och om igen

och tänker att det är rätt så obegripligt ändå. Och att det är rätt fint att även om jag nått den första milstolpen så är det här långt ifrån över.