Okej, så jag har ju trott sedan förra sommaren att jag + Neil Gaiman var ett totally lost cause och var faktiskt på gränsen till att helt ge upp hela projektet med att få mig själv att gilla Gaiman. När jag fattade att The Sleeper and the Spindle hade GENOMSKINLIGT skyddsomslag (eh, ja, det var en sådan töntig småsak jag föll på) så tänkte jag att den här Neil ändå borde få en till chans. Och det visade sig vara det bästa beslut jag någonsin tagit i min och Neil Gaimans relation, för nu råkar vi helt plötsligt vara best buddies. He just doesn't know it yet. Nåja, det löser vi nog på något sätt.

Så The Sleeper and the Spindle har helt fått mig att fatta vad som är grejen med Neil Gaiman. Här möter alltså Snövit Törnrosa - det är post Snövits sömn och under Törnrosas sömn. Snövit står inför en hel hög med bröllopsbestyr som hon är allt annat än bekväm med. När en till synes evig sömn sprider sig bland folket allt närmare hennes rike ger hon sig av tillsammans med ett gäng dvärgar för att städa upp oredan. Det är alltså en illustrerad sagobok, men INTE för barn.

Och alltså, grejen är att jag alltid har sett Gaiman som en lite medelmåttig och lite torr fantasyförfattare som använder sig av en del sagoinslag/bygger vidare på tidigare myter. Böcker jag ratat är ju till exempel Oceanen vid vägens slut, Kyrkogårdsboken och Amerikanska gudar (som aldrig fick en recension, eftersom jag inte läste klart den). Med både The Sleeper and the Spindle och Stardust har jag ju fattat att det är tvärtom. Neil Gaiman är en sagoberättare som specialiserat sig på betydligt mörkare och mer quirky grejer än hela den vanliga sagogrejen. MEN det krävs att läsa honom på originalspråk för att få fram allt som är bra. En av grejerna jag haft problem med med Gaiman på svenska är att det liksom blivit så himla torrt och tråkigt. Jag upplevde inte alls detsamma med den här, utan snarare tvärtom. Jag kommenterade ju när jag läste Huset mittemot att det var som prologen till den jag VILLE att Gaiman skulle låta, men inte gjorde. Bara det att det gör han ju uppenbarligen?! Nu blir jag ju förstås sugen på att läsa om Amerikanska gudar  på engelska, bara för att se om jag verkligen skulle ogilla den så himla mycket.

Okej, så för att gå vidare till SJÄLVA BOKEN istället för att i oändlighet diskutera min relation till författaren: Det här är verkligen inte en vanlig saga. Även om berättelsen bygger på två sjukt etablerade sagor uppstår en hel del oväntade moment, och precis när en vet vad som ska hända händer något helt annat. Den som letar efter en berättelse att känna sig trygg i bör fortsätta leta (men ni skulle ju kunna vända er till Stardust istället, för där hände exakt ALLT jag trodde skulle hända). Det är otroligt snyggt hur han använder sagorna för att vagga in en i någon sorts falsk trygghet och sen slå till. Jag är helt säker på att det här är en bok som jag kommer återvända till många, många gånger och till och med i en enormt avlägsen framtid använda när jag berättar sagor för mina egna barn.

Extra plus för coola kvinnor som varken är alibin eller in drag (jag försökte googla på en bra källa för att förklara, och en av de första träffarna blev min egen kandidatuppsats... Så ni får köra ctrl + F och sen söka på "hero in drag"). Och givetvis: Chris Riddells illustrationer. Alltså, någon gång i mitt liv ska jag ha en tavla med ett Riddell-print. Helst denna eller denna. Fucking awesome.

Förslagsvis trillar ni förbi på SF-bokhandeln i Stockholm redan idag och kollar in den här. Och köper den. Av mig. Eftersom jag jobbar idag. Do it! Och för övrigt: Måste säga att det känns otroligt bra att få sälla sig till skaran av Gaiman-fans. Himla bra faktiskt.

(Den som kan räkna hur många gånger jag nämnt Neil Gaiman vid namn i den här recensionen får en virtuell kaka)