Therese ska över påsklovet följa med sin mamma ut till Blå Jungfrun - en ö utanför Öland där det går att hitta massor av lämningar från Stenåldern. Thereses mamma råkar nämligen vara arkeolog, och gamla saker verkar vara allt hon tänker på. Men Therese hittar också något gammalt som intresserar henne, dock mycket nyare än Stenåldern. Det är ett smycke från 1600-talet. Efter att hon hittat det börjar konstiga saker hända, hon ser syner och spöken och en gång blir hon nästan dödad. Långsamt vävs hennes eget öde samman med två andra flickors - en som levde under 1600-talet och en som levde "bara" 100 år innan Therese själv. De två andra flickornas berättelser berättas, samtidigt som Therese försöker få ordning på sin egen tillvaro med en försvunnen pappa.

Alltså, jag måste nog säga det här: Men varför är mellanåldersskräck 9 gånger av 10 mycket läskigare än vuxenskräck? Alltså verkligen. Stundvis blir det här helt sjukt obehagligt och riktigt bra, medan det ibland mest blir... mjeh. För de läskiga bitarna är faktiskt riktigt bra, och storyn tycker jag också fungerar (även om det kanske blir lite väl invecklad ibland, speciellt med tanke på att det här inte är en vuxenbok. Blir kanske lite vääääl mycket att berätta en berättelse i tre led på det här sättet kan jag tycka). Men ibland lämnar den lite att önska.

Till att börja med: språkligt. Inte för att språket är dåligt (herregud, har försökt läsa för mycket böcker med dåligt språk alltså) - att Anna-Karin Andersson är doktor i arkeologi märks i och med att språket är oerhört korrekt hela tiden. Meeeen... alltså, kidsen är 13 år. Jag känner att det ibland kanske blir lite för korrekt, och att själva replikerna skulle behöva bli lite mer avslappnade och talspråkiga. Och vissa uttryck de använder... alltså, visserligen pratade nog jag ungefär så när jag var tretton. Men så brukade folk fråga mig varför jag pratade så konstigt/var så lillgammal (aka töntig) när jag var i den åldern också. Såååå. Ja.

Dessutom tycket jag att tempot är väldigt ojämnt. Ibland går det så fort att jag inte riktigt fattat vad som hänt. Dessutom är väldigt mycket - kanske lite för mycket - outtalat. Och det märks att det handlar om ett stildrag och inte att författaren bara antagit att läsaren fattar, men jag tycker nog att det överanvänds lite här. Tumregel: Om en måste undra i typ två sidor vadfan som händer borde ledtråden ha varit tydligare. På andra ställen är det så mycket beskrivningar att jag hoppar över stora stycken text.

Så förutom lite suckar över att de pratar som att de läser direkt ur boken och att tempot känns väldigt ojämnt är jag ändå positivt överraskad av den här boken. Sorry, men med det här omslaget hade jag inte väntat mig så himla mycket... Det finns en del korrfel som borde ha städats bort, men jag är faktiskt inte dödligt kinkig med sånt när det handlar om kanske 4-5 stycken i hela boken.