Jag fingrar på din mudd. Tio minuter kvar till mitt tåg, men jag klarar inte av att vara den som lämnar. Det är mindre än två veckor tills vi ses igen - i flera dagar - men jag klarar inte av att gå. Jag kysser dig en gång till. Och igen. Säger: "Om en puss kan jag gå. Nej två. Eller en till." Håller dig hårt, pussar dig på halsen och lägger sen pannan mot. Du säger: "Ditt tåg går snart, du borde gå." Och jag inser att det är sista pussen nu. På riktigt sista. Jag ger dig den, säger hejdå innan du säger "det är inte långt kvar nu, sju veckor, sen kommer jag hem på riktigt" och efter alla ömhetsbetygelser i världen vänder du dig om och går. 

Jag sväljer ner klumpen men den väller ändå upp i ögonen. Thank god för mörka solglasögon och alla självupptagna Stockholmsmänniskor. Och solen skiner och allt är så fint och helgen var så bra och ändå får jag hjärtklappning av ansträngningen att svälja ned saknaden. Det borde vara olagligt att få helger förstörda, att inte kunna andas ordentligt, att inte få spendera en enda av tre hela somrar tillsammans med den en älskar mest, att hur lång tid vi än är tillsammans kommer det aldrig vara tillräckligt (jag kommer alltid vilja ha fler av våra ögonblick). 

Och trots att jag läst så mycket böcker kan ingen endaste hjälpa mig när jag går i bitar på den asfalterade perrongen. Jag lämnar över bitarna av mig själv till Stuart Murdoch, reser på mig och kliver på tåget hem. Och tänker: trots allt jag någonsin läst, alla karaktärer jag någonsin lärt känna var det aldrig någon som kände det här. Ingen som gick i bitar och grät på en perrong när deras andra halva åkte ifrån dem. Blir ändå lite tröstad av att alla karaktärer i alla böcker jag läst ändå har tänkt just DET - att ingen någonsin känt precis som dem. Och att jag ju innerst inne vet att de flesta känt precis som att allt går sönder NÅGON gång och att de också trodde att de var ensamma i hela världen om det, fast att ingen någonsin var det.

Rubrikreferens