Jag har fler inlägg än veckodagar. Vet ni att jag har fullt upp hela veckorna typ två veckor framöver, och ändå spottar ur mig inlägg? Vet inte var jag ska göra av allt! Snart kommer jag få börja publicera SERIÖSA inlägg på helgerna och inte bara trams... Och det vill jag inte riktigt. Helgerna hade jag liksom tänkt hålla seriositets-fria. Voj voj...
Jahapp, dagens Top Ten Tuesday är i princip copypaste från min ♥♥♥-flik. Temat är nämligen det bästa jag läst hittills i år. Men eftersom jag på grund av lite tidsbrist och dålig planering inte lyckats få in något bättre här så kopierar jag väl den listan dårå. Och fyller ut de tre sista platserna. Ingen inbördes ordning!
- Himlen börjar här, Jandy Nelson
- Jag ger dig solen, Jandy Nelson
- Percy Jackson, Rick Riordan (nej, det är inte bara en bok, utan en serie but I don't care)
- Dagboksanteckningar från ett källarhål, David Wiberg
- Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn
- Manifest för hopplösa, Åsa Asptjärn
- The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell
- Mistborn: The Final Empire, Brandon Sanderson
- Stardust, Neil Giaman & Charles Vess
- Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart
OCH HALLÅ ALLA MÅSTE OBSERVERA DETTA: Neil Gaiman är med på den här listan TVÅ gånger. Om listan hade haft 11 punkter hade han kunnat vara med en tredje gång. Alltså, ni fattar inte hur ORIMLIGT nöjd jag är över att äntligen få vara med i klubben. Det här gör mig glad på riktigt. = knäpp, jag fattar, men vadfan! Neil. Gaiman. Som jag trodde att jag aldrig skulle gilla. Är så glad att jag är såld så att jag är såld på att vara såld. If that made any fucking sense at all.
OCH OCH OCH idag åker jag och Katniss till Malmö för att krama på vår bästa person i världen! Så glad (inte Katniss, för hon är fan aldrig glad. Nöjd: ja. Glad: Bwahahahaha, nej.)!
OCH OCH OCH idag åker jag och Katniss till Malmö för att krama på vår bästa person i världen! Så glad (inte Katniss, för hon är fan aldrig glad. Nöjd: ja. Glad: Bwahahahaha, nej.)!
Ju mer jag tänker på Odinsbarn, desto mindre gillar jag den. Alltså, om jag fortsätter fundera kommer det sluta med att jag ogillar den så brutalt att jag inte ens kommer läsa Röta. I mitt huvud har den gått från en fyra till en svag trea. Och det känns ändå okej, nu när jag kommit över det här att jag är den enda som inte gillar den (ok, det kan vara så att jag hittat fler som inte gillar den. Typ kollegor på bokhandeln). Och jag tror att det kanske driver mig till att ogilla den ännu lite mer.
Det är okej, jag kan ogilla Odinsbarn.
Hallahem: Staden under berget fokuserar på två personer: Tilda som är uppvuxen i en helt vanlig småstad och Torun som är uppvuxen i Hallahem - en stad beläget under ett berg i en skog utanför staden där Tilda bor. De har båda gemensamt att de erhållit egenskaper som gör de avvikande från sin omgivning, och båda två är i den åldern att de börjar märka att de inte riktigt platsar bland alla andra. När Torun tjuvlyssnar på ett rådsmöte råkar hon få höra att deras stad är hotad och det finns bara en enda person som kan rädda dem: Tilda, som också har ett speciellt band till Torun (som jag inte tänker avslöja, även om det ganska snart blir rätt så uppenbart i boken).
Som jag skrev i förra veckan vara jag rätt trött på fantasy med nordiska inslag (eller jag skrev det inte exakt så, men det var en del av undermeningen), så egentligen var väl inte tillfället optimalt för att läsa den här. Men, Susanne, du kan andas ut. Det här kommer inte bli en sågning. Viss kritik måste jag ändå komma med, men över lag GILLADE jag ändå boken. Mer på plus än på minus alltså!
För det är ändå en rätt mysig berättelse med inslag av en stor del samhällskritik och en lite mindre dos uppväxt-skildring. Toruns folk som bor under berget är ett folk som har nära kontakt med naturen, de brukar den mer på naturens villkor, kan en säga. Tildas folk är ju mer bekant för oss - vi lever i en förfinad och kultiverad värld på naturens bekostnad. Och det är just det som gör att Hallahem hotas - människornas suktan efter att ha MER. Med andra ord: tydliga värderingar och ett ämne som är otroligt aktuellt. (Om vi ska gå in på värderingar finns det ju en ganska tydlig bild av att kollektivism = bra och sånt också)
Sen har vi båda Tildas och Toruns speciella egenskaper som gör dem bara precis tillräckligt avvikande för att andra ska tycka att de är konstiga - men inte tillräckligt avvikande för att göra dem helt off. Jag tror att de flesta ungar i den här åldern känner sig lite som aliens (givetvis även undertecknad), vilket ju i boken också förstärks av att de två inte riktigt hör hemma på de platser de är. Dock tycker jag att det kanske får ta lite för mycket plats i boken. Början blir väldigt lång och utdragen innan det faktiskt börjar hända saker. Så jag hade nog gärna sett att det var invävt i lite mer... Action.
Men jag måste ändå säga detta: något av det absolut bästa med den här boken är ändå omslaget. Bilden ska gå att klicka upp, så gör gärna det! Jag gillar hur Lupus Nensén, som gjort omslaget, har fått in saker ur de olika världarna, samtidigt som det ser enhetligt ut och representerar historien väl. Och är sjukt snyggt!
Men som sagt: Över lag väldigt positiv, även om jag tycker att avvägningen inte är så välgjord. En ganska stor del av boken går åt till presentation och förarbete, medan själva problemet presenteras sent och avhandlas snabbt. Det blir lite ojämnt, och jag hade gärna sett ett lite högre tempo lite tidigare.
Men som sagt: Över lag väldigt positiv, även om jag tycker att avvägningen inte är så välgjord. En ganska stor del av boken går åt till presentation och förarbete, medan själva problemet presenteras sent och avhandlas snabbt. Det blir lite ojämnt, och jag hade gärna sett ett lite högre tempo lite tidigare.
« Hallahem: Staden under berget | Susanne Trydal & Daniel Åhlin | 354 s. »
« Hoi Förlag | 2015 | Goodreads »
Jag blev taggad av Nelly (som jag kommer ihåg att länka redan från början den här gången, yay me! Mvh sinnesförvirrad) att göra den här sommarläsningstaggen, så det blir väl ytterligare en tagg-helg dårå!
Gjorde ju en Top Ten Tuesday på temat för två veckor sedan, men väljer väl ut fem stycken ur min hylla:
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
7. Strand eller hängmatta?
8. Deckare eller roman?
9. Favoritgenre?
10. Tagga 3 andra!
The Scorch Trials, James Dashner
Den försvunne hjälten, Rick Riordan
Coraline and Other Stories, Neil Gaiman (eftersom jag gillar Gaiman nu tänker jag överdosera lyckan biiiiiiig time. Kommer förmodligen sluta med att jag aldrig i hela mitt liv vill läsa en Gaiman-bok igen)
Howl's Moving Castle, Diana Wynne Jones
Tredje principen, Anna Jakobsson Lund
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Blod & stjärnstoft av Laini Taylor, vilket egentligen är dumt, eftersom jag ändå GILLADE första boken och har blivit talad om för att andra boken är ännu bättre. Men jag drar mig för att läsa den...
3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
I en skön utefåtölj på mammas altan!
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
Eftersom jag inte kommer ha tid att vara hos min mamma alls (är ledig två dagar den 24-25 juli, annars är jag inte ledig mer än en dag åt gången på hela sommaren...) så lär läsningen ske hemma i soffan. Önskar jag hade sköna stolar på min balkong, i så fall hade jag hängt där hela tiden. Men det har jag inte... Så det är ju kört.
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Oj, ingen aning. Men jag har ju förstås höga förväntningar på Riordan.
6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Den ökända historien om Frankie Landau-Banks! Rolig, spännande och tänkvärd!
7. Strand eller hängmatta?
För läsning? Hängmatta såklart, så en inte får sand i boken.
8. Deckare eller roman?
Roman.
9. Favoritgenre?
Science fiction och fantasy. Helst YA.
10. Tagga 3 andra!
och Bokpotaten för att tvinga potaten att blogga lite!
övrigt
"Två räcker kanske... Det finns ju ändå SF-bokhandeln där. Nej, ta tre. Eller vänta, fyra. Eller... fem?"
11:13↑ = jag när jag skriver packlista till Malmö. Jag ska alltså åka på tisdag morgon och vara borta till söndag eftermiddag. Jag kommer spendera alla vardagsdagar själv, eftersom min sambo jobbar och min enda kompis i Malmö åker... well, hem till Stockholm dagen efter att jag kommit till Malmö.
Så jag står inför dilemmat: Hur många böcker är det egentligen rimligt att släpa med sig (får lite panik av att "bara" ha med mig fem. Men det FINNS ju ändå SF-bokhandeln. Och Pocket Shop har jag hört)? Och vad sjutton gör en ensam i Malmö hela dagarna förutom att käka falafel och läsa böcker (because I'm gonna do that so much att jag kanske någon timme innan Victor kommer hem på fredag vill kräkas lite på det)? Jag och Victor tänkte ta en tur till Köpenhamn en eftermiddag, men jag funderar helt sonika på att ta en tur dit helt själv också. Eftersom jag behöver öva på att hänga själv i främmande städer och ta egna beslut och sånt.
Förra gången gick jag rakt bort en stund, läste en kvart på varje parkbänk jag såg, drack frapino i solen och gjorde studiebesök på SF-bokhandeln (och blev pratad med av varenda jäkla äldre man jag såg. Antingen är skånska män SJUUUUUUHUHUKT pratsamma, eller så ser jag väldigt sympatisk ut (jag kan i och för sig vara ganska gullig när jag vill. Om jag lägger manken till lite. Men krävs att jag fått dricka mitt morgonkaffe först)). Det var ju trevligt i och för sig, så det kan jag ju göra om.
Men hallå, mer då?
Den här veckan har jag äntligen fått börja jobba i bokhandeln, och har väl (eller kommer, när veckan är slut) i princip jobbat heltid. Och det är som vanligt jävligt roligt och jävligt slitigt. I tisdags hade vi ju tex event där vi livestreamade panelsamtal med George R. R. Martin, och i onsdags var Martin själv på plats för att kolla in butiken. Det var väl rätt coolt då, även om jag inte ens gillar GoT (alltså varken böckerna eller tv-serien eller något. Ärligt talat: jag fattar inte poängen).
Annars har det väl knappt hänt något värt att nämna den här veckan. Jobba, äta, titta på Friends, läsa lite, sova. Egentligen var planen från början att jag skulle ha jobbat bara en dag denna vecka, men fick fler pass. Vilket ju är trevligt, för då kan jag betala hyran nästan månad (det kunde jag inte den här </3 Men sambo med heltidsjobb osv...).
I helgen ska jag... jobba mer + åka och droppa bilen hos min mami, eftersom jag + kattskrället åker till Malmö på tisdag.
Förresten, hey, jag har under de senaste veckorna funderat på när det är dags för den här bloggen att ta sommarlov/trappa ner till någon sorts sommarpublicering (dvs mindre), men ni verkar ju inte visa några tecken på att ta sommarlov? Förutom med att kommentera. Det saknar jag!
Vad har ni gjort i veckan? Kan inte ni som har semester berätta om hur mycket ni har gjort ingenting?
Så The Sleeper and the Spindle har helt fått mig att fatta vad som är grejen med Neil Gaiman. Här möter alltså Snövit Törnrosa - det är post Snövits sömn och under Törnrosas sömn. Snövit står inför en hel hög med bröllopsbestyr som hon är allt annat än bekväm med. När en till synes evig sömn sprider sig bland folket allt närmare hennes rike ger hon sig av tillsammans med ett gäng dvärgar för att städa upp oredan. Det är alltså en illustrerad sagobok, men INTE för barn.
Och alltså, grejen är att jag alltid har sett Gaiman som en lite medelmåttig och lite torr fantasyförfattare som använder sig av en del sagoinslag/bygger vidare på tidigare myter. Böcker jag ratat är ju till exempel Oceanen vid vägens slut, Kyrkogårdsboken och Amerikanska gudar (som aldrig fick en recension, eftersom jag inte läste klart den). Med både The Sleeper and the Spindle och Stardust har jag ju fattat att det är tvärtom. Neil Gaiman är en sagoberättare som specialiserat sig på betydligt mörkare och mer quirky grejer än hela den vanliga sagogrejen. MEN det krävs att läsa honom på originalspråk för att få fram allt som är bra. En av grejerna jag haft problem med med Gaiman på svenska är att det liksom blivit så himla torrt och tråkigt. Jag upplevde inte alls detsamma med den här, utan snarare tvärtom. Jag kommenterade ju när jag läste Huset mittemot att det var som prologen till den jag VILLE att Gaiman skulle låta, men inte gjorde. Bara det att det gör han ju uppenbarligen?! Nu blir jag ju förstås sugen på att läsa om Amerikanska gudar på engelska, bara för att se om jag verkligen skulle ogilla den så himla mycket.
Okej, så för att gå vidare till SJÄLVA BOKEN istället för att i oändlighet diskutera min relation till författaren: Det här är verkligen inte en vanlig saga. Även om berättelsen bygger på två sjukt etablerade sagor uppstår en hel del oväntade moment, och precis när en vet vad som ska hända händer något helt annat. Den som letar efter en berättelse att känna sig trygg i bör fortsätta leta (men ni skulle ju kunna vända er till Stardust istället, för där hände exakt ALLT jag trodde skulle hända). Det är otroligt snyggt hur han använder sagorna för att vagga in en i någon sorts falsk trygghet och sen slå till. Jag är helt säker på att det här är en bok som jag kommer återvända till många, många gånger och till och med i en enormt avlägsen framtid använda när jag berättar sagor för mina egna barn.
Extra plus för coola kvinnor som varken är alibin eller in drag (jag försökte googla på en bra källa för att förklara, och en av de första träffarna blev min egen kandidatuppsats... Så ni får köra ctrl + F och sen söka på "hero in drag"). Och givetvis: Chris Riddells illustrationer. Alltså, någon gång i mitt liv ska jag ha en tavla med ett Riddell-print. Helst denna eller denna. Fucking awesome.
Förslagsvis trillar ni förbi på SF-bokhandeln i Stockholm redan idag och kollar in den här. Och köper den. Av mig. Eftersom jag jobbar idag. Do it! Och för övrigt: Måste säga att det känns otroligt bra att få sälla sig till skaran av Gaiman-fans. Himla bra faktiskt.
(Den som kan räkna hur många gånger jag nämnt Neil Gaiman vid namn i den här recensionen får en virtuell kaka)
« The Sleeper and the Spindle | Neil Gaiman & Chris Riddell | 72 s. »
« Bloomsbury | 2014 | Goodreads »
« Bloomsbury | 2014 | Goodreads »
När jag var liten hade åtminstone min ena familj en ganska lång period av ekonomisk säkerhet, och den delen av sommaren jag tillbringade tillsammans med min mamma var all about segling.
Midsommardagen (i år alltså, inte när jag var barn) åkte vi ut till min mamma och tog en vända med hennes och hennes sambos lilla motorbåt. Och direkt: lukten av saltvatten, flytvästar och båtdynor fick mig att tänka på solvarma klippor, den unkna lukten av sovsäckar som legat undanstuvade i fuktiga utrymmen, mjuk pepparkaka gjord på mix, varma koppen med smak av redd kyckling, solvarma klippor, känslan av att smälla blåsorna i tången. När vi fångade spigg med håvar och hade i hinkar. När jag ensam gav mig ut på upptäcktsfärder på nya öar. När vi "lagade mat" på blött sjögräs som fick ligga framme i solen och torka till mörkgröna kakor.
Det får mig också att tänka på Kalle Anka-pocketar. Min mammas dåvarande man läste nämligen inga böcker, men var av okänd anledning helt såld på Kalle Anka-pocketar. Och även om vi hade orimligt mycket böcker med oss för att bo sju pers på enormt extremt sinnessjukt begränsad yta (alltså efter mycket googlande lyckades jag hitta att båten vi hade var 9,5 x 3,2 m stor, men då får ni ju räkna med att den var liksom... båtformad också) var det ALLTID slagsmål när det köptes en ny Kalle Anka-pocket.
Kalle Anka-pocketar är också relaterat till ett annat barndoms-sommarminne. Nämligen Visingsö. Därför är Kalle Anka just ett så himla starkt sommarminne för mig. Men jag tänkte skriva lite om Visingsö nästa vecka, så nu ska jag vara tyst!
Min fantasykonsumtion den senaste tiden har onekligen överraskat mig. Det känns som att jag vänt mig rätt mycket till typer av fantasy som jag inte brukar läsa. Till exempel är ju high fantasy inte egentligen min cup of tea (jag ser mig själv som främst sf-junkie, trots att det blivit otroligt lite av den biten på senaste tiden). Jag är egentligen inte såld på sagor. Definitivt inte... historisk-ish fantasy (eller det beror ju rätt mycket på också. The Young Elites fungerade ju utmärkt för mig). Ändå så är det åt det hållet jag sökt mig under de senaste två månaderna.
Igår läste jag klart Stardust (och gillade! Alltså jag + Neil Gaiman = <3 äntligen! Som jag har väntat på det här!). Jag började direkt på Hallahem: Staden under berget och ämnar läsa klart den, MEN. Ni vet när det först känns som att en skulle kunna läsa en enda grej i typ evigheter? Och sen känns det som att en kräks bara en ser någon liten pyttegrej som påminner om det? Där är jag nu. Saker jag är jävligt trött på i fantasyväg: skog. Naturfolk. Natur i största allmänhet. Samhällen utan elektricitet. Sagoväsen. Klashar ju totalt mot att vi bestämt att vi skulle läsa Narnia, för om jag får ett talande djur eller en drake eller nåt shitz finns risken att jag skriker högt på pendeltåget.
Känner ungefär såhär: Efter Hallahem blir det något helt annat. Kan en inte bara få lite grekisk mytologi på det här stället eller (alltså, det är ju jag som bestämmer vad jag ska läsa, men varför väljer jag så jävla kasst för?)?! Lär ju lätt bli Den försvunne hjälten efter det här. Så kanske jag kan orka mig igenom Narnia när jag har fått bryta av lite. Egentligen längtar jag mest efter att läsa superhjälteserier (vadan denna jättekonstiga craving?! Har haft jättesvårt för alla rena superhjälteserier jag försökt läsa), men har 0 superhjälteserier och 0 monetas och 30 000 koronor i skuld på bibblis (förmodligen, eftersom det här med att lämna böcker i tid inte är något för mig. Om en tar bort tre nollor och multiplicerar med två, dårå. Tillräckligt för att inte få låna i alla fall).
Snabbanalys av senaste veckornas besök: När jag helt plötsligt från nästan ingenstans postar lite personliga inlägg exploderar ni och jag har betydligt fler klick än jag brukar. Så lägger jag av med det i en halv vecka - eftersom jag tänkte att det här ändå är en BOKblogg och inte min personliga blogg för helt icke-relevanta kortmeddelanden och så gör jag min besöksmässigt sämsta halva vecka på hela året. När jag börjar posta personliga tramsinlägg igen går ni bananas och jag gör mina bästa dagar på hela månaden?! Tar detta som att ni vill att jag ska fortsätta skriva om trams? Kommer aldrig förstå mig på internet. Bara säger.
Men hallå, får jag inte lista böcker idag eller????? Mvh besviken. Men jaha, okej, väljer bland alla Top Ten Tuesdays jag gjort för att få fram en lista med mina tio favorit-teman. Eftersom det är temat den här veckan. Temaception. Och jag har alltså gjort 58 stycken!!!! Så har lite att välja på.
Inte helt oväntat är mina bästa teman de där jag får chansen att vara tramsig och lite mindre seriös. Alltså, jag menar att vara den perfekta blandningen mellan seriös och tramsig är mitt livs mission. Men, utan inbördes ordning:
- Top Ten Book Covers I'd Frame As Pieces of Art
- Top Ten Book Characters That Would Be Sitting At My Lunch Table
- Top Ten Books That Were Hard For Me To Read
- Top Ten Characters Who I Would Totally Want To Be For Halloween
- Ten Book Related Problems I Have
- Top Ten Tuesday Freebien när jag gjorde "Karaktärer jag skulle döpa mina djur efter/karaktärer jag ser som djur
- Top 10 Books From My Childhood (Or teen years) That I Would Love To Revisit
- Ten Books I Will Probably Never Read
- Top Ten Things I Like/Dislike When It Comes To Romances In Books
- Top Ten Characters You Wish Would Get Their OWN Book
Okej, så jag och David gjorde upp i torsdags att det fasen är dags att ta tag i de där Narnia-klossarna vi har. Om ni vill får ni ju:
1. Gärna haka på. Vi satsar på att ha läst klart alla Narnia-böcker till sista september.
2. Spöa på David lite, eftersom han FORTFARANDE inte läst klart Percy Jackson ens, trots att vi bestämde i typ januari eller så att det skulle vara ett gemensamt vårprojekt. Jag behöver inge spö (jag menar, jag läste klart Percy Jackson innan det blev vår ens!), men kan ju behöva någon att tävla lite med. Men ni kan väl påminna honom lite ibland?
Okej, fint hörni!
Egentligen behöver en bara veta detta: Vi har en dystopisk fantasyvärld där något gick snett för mer än 1000 år sedan, och den person som skulle ha räddat hela världen istället gjorde att allt blev jävligt dåligt. Färger verkar knappt ens finnas naturligt, det regnar aska och klassamhället är allmänt... etablerat. Ett gäng kriminella försöker sig dock på uppdraget att störta hela skiten - något som många försökt göra, men ingen lyckats med. Och sen är det ju lite specialkrafter och sånt, som inte riktigt är magi, men ändå... Ja. Läs boken istället!
Egentligen satt jag ärligt talat och tänkte genom hela boken att det är så sjukt oväntat att jag ens skulle gilla den här boken. Med tanke på att tempot är alldeles för långsamt och att den innehåller alldeles för många långa actionsekvenser borde jag tvärdissa den (alltså, när det ägnas typ FEM sidor åt EN fight bläddrar jag förbi. Jag behöver ju bara veta the outcome, inte alla jävla detaljer... Vadfan ska jag med dessa till?!) . Och med tanke på att den har den starka alibikvinnan, som på något sätt ska ursäkta att det inte finns en enda viktig kvinnlig karaktär till, förutom henne. Alltså så mycket brister, men jag köper det. Rakt av.
Jag vet inte om det är att Kelsier ger mig sådana daddy issues att jag vill kasta boken ifrån mig och hoppa på den. Eller om det är hela dystopi-grejen (jag gillar ju dystopier. Tror jag borde läsa mer dark fantasy, det verkar ju helt klart vara min grej). Eller om det faktiskt är Vin, som är en karaktär som det är fullständigt omöjligt att inte uppskatta.
Jag skriver inte "tycka om", för hon är inte en helt likeable karaktär. Hon fattar inte konceptet vänskap och kan vara rätt jobbig ibland. Men det bidrar ju också till att motverka könsstereotypen att alla kvinnor måste vara likeable, le och vara gulliga och omhändertagande. Vin är inget av det, vilket ju ändå känns som rätt uppfriskande. Hon känns som en rätt så ovanlig kvinnokaraktär, och jag känner ändå rätt mycket för henne, eftersom hon är ungefär lika fucked up som undertecknad. Men som sagt, hon är ändå DEN ENDA viktiga, kvinnliga karaktären - vilket helt klart är jävligt surt. Det är som att "men du fick ju ändå EN icke-stereotyp kvinnlig karaktär - måste du verkligen ha FLERA?". Eh, ja. Speciellt eftersom denna karaktär hela tiden spelar rollen som kvinna (that is historien skulle se väldigt annorlunda ut om hon var man. Seriösa problem skulle uppstå i berättelsen. Det är bara det jag menar. Medan tänk på om vi skulle byta ut typ Kelsier eller Dockson eller Breeze eller vemfansomhelst till en kvinna (ok, inte Elend då), så skulle inte berättelsen påverkas nämnvärt).
Men ändå, jag köper det. Jag köper det jävligt mycket, och det långsamma tempot i boken i kombination med att det utspelar sig under så pass lång tid (med hopp på ställen där en inte behöver veta exakt allt, fungerar sjukt snyggt faktiskt) så känns det som att jag tillbringat betydligt mer tid med dessa karaktärer än en vecka (i och för sig har jag ju själv varit på lite olika platser under den tiden. Jag var ju till exempel i Göteborg tillsammans med Kelsier et al). Och det är ändå med viss smärta som vi skiljs åt.
Jag måste också säga att det här är typ en av få böcker jag läst som gör försök till att förklara superkrafterna de har, utan det blir fjantigt. För jag tycker aldrig att hela allomancy-grejen blir fjantig, eller att det blir icke trovärdigt. Och det är ju fasen något unikt. Som tumregel i vanliga fall brukar jag ha: Förklara inte. Ha gärna magi/superkrafter osv med, men förklara inte, för det blir alltid så fånigt och töntigt att jag måste lägga bort boken lite för att andas. Icke i detta fall.
Ni vet att jag avskyr tjocka böcker. De gör mig livrädd. Och jättestressad. Så stressad att jag faktiskt får lite ångest ibland. Jag har alltså tagit mig igenom ~640 sidor Mistborn och skulle lätt om jag hade The Well of Ascension hemma ha börjat på den direkt efter. Med andra ord är inte det bara ett bra betyg för att komma från mig. Det är ett freakin' fantastiskt betyg, och ja, jag rateade 5/5 på denna på Goodreads. Om vi ska jämföra med den senaste tegelsten jag läste innan denna - Odinsbarn - så skulle jag typ inte ens titta åt Odinsbarn om jag var tvungen att välja. Där kommer jag förmodligen återigen bäva inför att påbörja Röta, medan The Well of Ascension - inga himla betänkligheter där.
Nu ska jag sammanfatta denna recension innan den blir längre än vad ni orkar läsa (vilket den förmodligen redan är). I got two words for you: Totally såld.
« Mistborn: The Final Empire | Brandon Sanderson | 647 s. | Gollancz | 2009 | Goodreads »
Alternativrubrik 1: Varför jag bara läser ungdomsböcker (för när en kan konsten att vara överdramatisk bleknar alla normala känslor)
Alternativrubrik 2: Om att gå sönder på perronger
Alternativrubrik 3: Varför distansförhållanden är helvetet på jorden
Alternativrubrik 4: Stockholms centralstation söndag kl 18.34
Mitt hjärta ligger mellan oss. Vi ska åt olika håll, du till ditt tåg, jag till mitt. Ditt är inte framme förrän 23.30. Du kliver av i Malmö och tar cykeln som kanske eller kanske inte står kvar vid stationen. Cyklar hem, sover i en 1.20-säng med bara ett täcke och bara två kuddar. Jag åker hem till en större säng, till fler täcken, fler kuddar och dessutom en katt.
Jag fingrar på din mudd. Tio minuter kvar till mitt tåg, men jag klarar inte av att vara den som lämnar. Det är mindre än två veckor tills vi ses igen - i flera dagar - men jag klarar inte av att gå. Jag kysser dig en gång till. Och igen. Säger: "Om en puss kan jag gå. Nej två. Eller en till." Håller dig hårt, pussar dig på halsen och lägger sen pannan mot. Du säger: "Ditt tåg går snart, du borde gå." Och jag inser att det är sista pussen nu. På riktigt sista. Jag ger dig den, säger hejdå innan du säger "det är inte långt kvar nu, sju veckor, sen kommer jag hem på riktigt" och efter alla ömhetsbetygelser i världen vänder du dig om och går.
Jag sväljer ner klumpen men den väller ändå upp i ögonen. Thank god för mörka solglasögon och alla självupptagna Stockholmsmänniskor. Och solen skiner och allt är så fint och helgen var så bra och ändå får jag hjärtklappning av ansträngningen att svälja ned saknaden. Det borde vara olagligt att få helger förstörda, att inte kunna andas ordentligt, att inte få spendera en enda av tre hela somrar tillsammans med den en älskar mest, att hur lång tid vi än är tillsammans kommer det aldrig vara tillräckligt (jag kommer alltid vilja ha fler av våra ögonblick).
Och trots att jag läst så mycket böcker kan ingen endaste hjälpa mig när jag går i bitar på den asfalterade perrongen. Jag lämnar över bitarna av mig själv till Stuart Murdoch, reser på mig och kliver på tåget hem. Och tänker: trots allt jag någonsin läst, alla karaktärer jag någonsin lärt känna var det aldrig någon som kände det här. Ingen som gick i bitar och grät på en perrong när deras andra halva åkte ifrån dem. Blir ändå lite tröstad av att alla karaktärer i alla böcker jag läst ändå har tänkt just DET - att ingen någonsin känt precis som dem. Och att jag ju innerst inne vet att de flesta känt precis som att allt går sönder NÅGON gång och att de också trodde att de var ensamma i hela världen om det, fast att ingen någonsin var det.
Jag blev taggad av Nellon att göra denna, så då gör jag väl det! Det går helt enkelt ut på att lista favoritböcker från A-Ö - bra sysselsättning för en lat söndag. Enligt kutym bortser jag från the i början av titlar. Har tydligen typ inte ens LÄST böcker på Å och Ä?!
A - Alena - Kim W. Andersson
B - Bröderna Lejonhjärta - Astrid Lindgren
C - Carrie - Stephen King
D - Dagboksanteckningar från ett källarhål - David Wiberg
E - Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
F - Fjärde riket - Maria Nygren
G - Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet - Linn Spross
H - Himlen början här - Jandy Nelson
I - I kroppen min - Kristian Gidlund
J - Jag, en - David Levithan
K - Konsten att ha sjukt låga förväntningar - Åsa Asptjärn
L - Legend - Marie Lu
M - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children - Ransom Riggs
N - Nick & Norahs oändliga låtlista - David Levithan & Rachel Cohn
O - Onanisterna - Patrik Lundberg
P - Panic - Lauren Oliver
Q
R - Resten får du ta reda på själv - Lauren Oliver
S - The Sleeper and the Spindle - Neil Gaiman
T - Två eller tre saker jag glömde berätta för dig - Joyce Carol Oates
U - Uzumaki - Junji Ito
V - Vi är alla helt utom oss - Karen Joy Fowler
W - Wallflower - Stephen Chbosky
X
Y - The Young Elites - Marie Lu
Z
Å
Ä
Ö - Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson
Jag skickar väl vidare till Elina, Elina och Vargnatt!
Alltså... Min sambo är hemma över helgen, och han är typen som sällan läser böcker. Men ibland köper jag typ Fight Club och eller Trainspotting och sånt till honom för att få honom att läsa lite. Han har lite av en historia med rätt så nördig fantasy - till exempel trängs Robert Jordan och Goda omen på hans skönlitterära hyllplan i bokhyllan.
Såååå, visst vore det inte helt orimligt att försöka få honom att läsa Mistborn? Speciellt eftersom det är en serie, för då kan han ju inte sluta läsa efter en bok liksom... Så till själva problemet: Min sambo är inte försiktig med böcker. Han borde veta att jag är ungefär lika försiktig med mina böcker som med Katniss (okejdå, jag vaccinerar inte mina böcker och Katniss är för snabb för att jag ska hinna spilla kaffe på henne. Annars väldigt liten skillnad), men uh-uh. Nej. Om jag lånar ut boken till honom räknar jag i princip med bruten rygg och att jag då måste köpa en ny. Sååå, vad är viktigast - att jag får min sambo att läsa eller att jag får behålla min bok i fint skick? Det här borde ju vara en icke-fråga, det FINNS ju nya böcker i bokhandeln. Men kan ändå inte låta bli att få lite separationsångest... Äsch, vad sjutton, tror jag prackar på honom den när han ska åka tåget tillbaka till Malmö på söndag kväll.
Fredag igen?! Den här veckan har gått så jäkla fort, kanske för att jag gjort... eh... absolut ingenting typ.
Men jaha, portabellon är lagd i marinad, (den alkoholfria) ölen är inhandlad - ett par alvedon i magen och jag är fit for midsommar. Jag är fortfarande sjuk, men lite midsommar ska en väl få kunna fira åtminstone? I och för sig hade jag ärligt talat inte dött av att ligga hemma och titta på superhjältefilmer istället, men alltså... Sällskap är en bristvara i dessa sjukdomstider.
Förra helgen spenderade jag i Göteborg, och bara själva fredagskvällen fixade att bryta ner mig totalt (vilket var totally worth it, för efter att jag fått ordning på stressen var ALLT fucking awesome. Ok, kanske inte att Dave Grohl bröt benet, men det var ändå en förutsättning för att kvällen skulle bli så pass bra, så förlåt Dave och alla som skulle ha gått på efterföljande (nu inställda) konserter). Vilket ju betyder att jag jobbat på det här med febern den här veckan också. Har varit så så så trött och hoppas verkligen den här kroppen TAR SIG SAMMAN så jag får börja TRÄNA någon gång (längtar!). Orkar liksom inte ens gå upp för trapporna till lägenheten utan att blir helt flåsig och genomsvettigt (jag bor 1,5 trappa upp...).
I övrigt då? Tja, jag har fått veta att min sambo förmodligen får jobb i STOCKHOLM i höst (= vi får vara tillsammans). Jag har jobbat med lite frilansuppdrag till Barnens Bokklubb. Jag har INTE fått igång mitt företag än. Typ så.
Vad har ni gjort i veckan? Hur firar ni midsommar? Tell me!
Tobbe är 13 år och nörd. Vilket alltså inte är så jävla lätt när en är 13 år. Han har precis bytt skola och folk är inte så himla schyssta mot honom. Han är kompis med Lina som är cool, men de går inte på samma skola. Och Linas föräldrar håller på att skiljas - vilket göra att Lina festar rätt mycket och börjar hänga rätt mycket med Carro och andra killar. Sen är det ju det här lilla problemet att Tobbe liksom är kär i Lina, och hemskt gärna vill att det ska vara något mer mellan dem. Han inser ju att han inte är Linas typ och måste ändra på sig om hon ska kunna gilla honom.
Eftersom den här boken presenteras med att den innehåller en twist räknade jag ut redan innan jag börjat läsa boken vad det egentligen är som pågår. I beskrivningen på bokens hemsida rekommenderas det att läsa boken ytterligare en gång efter att en fått reda på twisten, och det tycker jag helt klart. Att veta vad hela grejen är gör boken betydligt mer intressant - även om det förstås inte är helt ointressant innan en kommer till slutet heller.
Jag skrev för ett tag sedan att jag kommer på mig med att välja bort realistiska ungdomsböcker som inte innehåller någon extra krydda eller ett tydligt koncept. Och det har ju verkligen den här boken, även om jag nog tycker att en kunde dra på det ännu lite till. Jag känner också att jag hellre hade sett att hela den här (SPOILER ALERT, markera för att läsa) [trans-grejen inte var en lek för dem. Det hade gett berättelsen betydligt mer tyngd tycker jag. Jag hade nog hellre sett att någon kommentar fällts om när Tobbe ska komma ut som transperson för sina föräldrar eller liknande för att avslöja Tobbes egentligen könstillhörighet. Att det är en "lek" gör att det känns som att det är något som skämtas bort - att om det blir för jobbigt att vara ett kön kan en bara gå tillbaka och sluta med det. Samtidigt finns det väl i och för sig en vits med att visa att det är okej att pröva vilken könstillhörighet en är, och att en inte heller måste begränsa sig till en]. Men jag tycker att idén är god, och gör berättelsen otroligt tankeväckande. Och det är ju inget som helst fel på värderingarna här i alla fall!
Åh, det låter som att jag inte gillade boken alls, men det gjorde jag! Himla mycket till och med. Det ÄR en väldigt fin skildring av just den där perioden när en börjar bli medveten om att en inte är så jävla cool, utan kanske måste lägga av med grejer för att kunna passera på det sätt en vill. När en inser att en måste börja forma och liksom vårda sina image på något sätt. Det tycker jag att Lingmark sätter fingret rakt på, och bara det gör egentligen boken väldigt läsvärd. Utöver twisten.
Ok, läste just sista sidan i Mistborn: The Final Empire. Herre.jävla.gud. Är så jävla glad att det finns fler böcker för krisar så jävla mycket exakt just nu över det faktum att den är slut. Och hur knäppt att jag precis läst en bok på ~640 sidor och skulle kunna läsa nästa på en gång som dessutom är ännu TJOCKARE? Den här boken har tydligen totalt dödat min rädsla för tjocka böcker (ok, kanske inte totalt, det är nog för tidigt att säga). Men alltså, wääääh. Nu vet jag i alla fall vad jag kommer ha med mig hem från jobbet på måndag...
På Foo Fighters förra veckan såg jag en snubbe med en sleeve med tema som jag själv är dödligt sugen på - nämligen skräck. Hans var betydligt mer färgglad än vad jag har planer för att min ska bli, men var sjukt snygg och fängslande. Hade seriösa problem med att titta på Ghost (aka förbandet) istället för på hans sleeve (men sen tog han på sig en långärmad skjorta. Jag = lessen_chey_93). Hans sleeve var ju i och för sig mer intressant, så det kanske var ok ändå.
Men. Jag har någon sorts makaber fascination för allt som har med skräck att göra, oavsett om det är övernaturligt eller inte. Eller bäst är väl nästan det som inte alls är övernaturligt. Typ mentalsjukhus, övergivna byggnader, lekparker på natten och sånt. Psykopater. Seriemördare. Det är ju ungefär 1000 gånger mer fascinerande än vampyrer och varulvar (och alla vet ju att zombier är mest min cup of tea när vi snackar monster) när människorna blir monstren utan att det egentligen är något övernaturligt med det.
Herregud, vad jag svävar ut. Skräckhjärtat föddes redan när jag var liten, och jag kan knappt minnas att jag inte haft det. Jag har ju redan pratat om Kalla kårar-boken vi hade, som jag läste flera gånger trots att jag blivit brutalt traumatiserad. Jag älskade allt som var läskigt, har varit skräckjunkie hela mitt liv och om skräck skulle gå att injicera intravenöst... Srsly, I would be the first one in line.
Men okej, monster var ju rätt schysst ändå OCKSÅ. Och jag hade (har!) världens bästa monsterbok. Jag kommer ihåg att den här boken dessutom gjorde mig SJUKT poppis i skolan. ALLA ville låna den. Fast ingen fick. Bara titta i den på rasterna. Och vi hade kö med väntelista och grejer för vem som skulle få kolla nästa rast. För givetvis ville alla veta hur en känner igen en varulv eller dödar en vampyr. För säkerhetsskull liksom.
Throwback Thursday dyker upp här på initiativ av David.
Imorse (eller imorse och imorse... klockan var väl halv elva) när jag vaknade (fortfarande hängig, snuvig och svullen i halsen) möttes jag av ett mejl med följande besked: "Praktikpoängen är nu registrerade i LADOK."
Innebörd: Tre års studier är klara och inrapporterade. Jag kan ansöka om kandidatexamen och det som varit ett påbörjat/halvvägs igenom/snart färdigt/väntar bara på sista poängen innan färdigt kandidatprogram de senaste tre åren är en EXAMEN (nåja, om 6-8 veckor när jag fått den godkänd...).
Alltså inser ni hur stort det här är? Det är hands down det största jag åstadkommit i mitt liv, och trots all ångest och allt slit ångrar jag mig inte en enda sekund. Att läsa på universitetet har inneburit en sån total frihet för mig och givit mig så otroligt mycket. Plus att jag har hittat HEM. Är också så överväldigad över min egen förmåga. Och glad. Och blir lite tårögd över hur jävla duktig jag är, för jag tror inte att jag är bra på saker. Jag tror inte att jag kan. Jag tror att alla andra är bättre än jag. Men det här kunde jag. Och kan. Jag är BRA på det här.
I höst hoppas jag ju förstås på att få komma tillbaka - hem - till litteraturvetenskapen och att det känns lika mycket hemma som när jag lämnade för ett år sedan. Om det inte helt plötsligt är helt sjukt många som sökt littvet i år så borde det inte vara några problem. Och fan, jag längtar redan. Har fjärilar i magen och tänker att hela den här situationen är så fantastisk. Sitter och läser det här om och om igen
och tänker att det är rätt så obegripligt ändå. Och att det är rätt fint att även om jag nått den första milstolpen så är det här långt ifrån över.
och tänker att det är rätt så obegripligt ändå. Och att det är rätt fint att även om jag nått den första milstolpen så är det här långt ifrån över.
Seth är en jävligt jobbig lillebrorsa och Kendra är en jävligt strikt storesyrra (ingen klyscha va?), och de ska spendera några veckor under sommaren hos sin högst motvilliga farfar på dennes gård. Det visar sig att till den här gården hör det också en skog, som Seth och Kendra är strängt förbjudna att besöka. Efter lite luskande och brytande mot regler visar sig nämligen detta: det här är ingen vanlig gård/skog. Det är nämligen ett reservat för magiska varelser. Låter rätt så fantastiskt, right? Problemet är bara att dessa varelser inte har någon inre moralkompass som människor har, vilket blir problematiskt när de liksom behöver... interagera med människor. Vilket ställer till en himla massa problem för Seth och Kendra.
Alltså, problemet med den här boken är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Det kan vara synen på djur som stör mig (och det här vill jag utveckla i ett eget inlägg, så det tänker jag göra!). Det kan också vara att allt känns så förutsägbart och klyschigt (mina tankar går till exempel till Spiderwick (OBS att jag bara sett filmen)). Även om syster-bror relationen är otroligt slående och förmodligen alla som är syskon känner igen sig, så blir den så överdriven och klyschig. Det är storasyster som är rädd för att göra fel och bryta mot regler, som är driven av att alltid göra allting rätt. Medan lillebrorsan skiter i konsekvenserna och har "men jag skulle ba kolla lite"-attityden. Det hade ju blivit betydligt mer spännande om vi liksom bara hade... bytt kön på syskonen. Tänk en ettrig lillasyster som ställer till det för sig hela tiden, och en storebrorsa som alltid vill göra rätt och som får städa upp efter lillasysterns påhitt. Hade inte det varit ca en miljard gånger roligare?
Men ja, jag vet inte riktigt. Visst är det lite småspännande, men precis som Vild är det så otroligt förutsägbart hela tiden. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket av Brandon Mull, men jag kommer nog inte bry mig speciellt mycket om den här författaren i framtiden. Intrycket är ju ändå baserat på två böcker ur olika serier, och båda var otroligt förutsägbara och klyschiga med stereotypa personporträtt. Och jag vet inte, det blir bara så jäkla ointressant.
OK VIDEOBLOGG-TIME! Eftersom jag var sjuk förra veckan så nu jävlar. Är dock fortfarande (????) snuvig och krasslig i halsen, så därför jag låter lite konstigt (enormt bakslag på den fronten efter konserten i fredags. Fyfan, hade så sjuk ont i kroppen efteråt)... Efter att ha blivit distraherad tre gånger blev ljudet konstigt den fjärde gången, men vadfan, orkar EJ. Har valt ut tio böcker från min TBR-hylla som jag pratar lite om, fullständig lista här nedanför!
Temat för veckans Top Ten Tuesday är alltså TBR för i sommar.
- Mistborn: The Final Empire - Brandon Sanderson
- Blod & stjärnstoft - Laini Taylor
- Äta djur - Jonathan Safran Foer
- Sommarboken - Tove Jansson
- Den försvunne hjälten - Rick Riordan
- The Scorch Trials - James Dashner
- Eleanor & Park - Rainbow Rowell (här finns den på Barnens Bokklubb)
- Världens viktigaste kyss - David Levithan
- Jag är ju så jävla easy going - Jenny Jägerfeld
- Små sexplosioner - red: Clara Eliasson (Flora Wiströms text som jag pratar om heter alltså "Sperm swap two babes banged by two guys in pussy and ass"). Här är hemsidan för förlaget/boken, och det är alltså bara att mejla och sen swisha pengar för att köpa! Tror jag betalade 125:- inkl frakt eller så.
Alltså, jag måste nog säga det här: Men varför är mellanåldersskräck 9 gånger av 10 mycket läskigare än vuxenskräck? Alltså verkligen. Stundvis blir det här helt sjukt obehagligt och riktigt bra, medan det ibland mest blir... mjeh. För de läskiga bitarna är faktiskt riktigt bra, och storyn tycker jag också fungerar (även om det kanske blir lite väl invecklad ibland, speciellt med tanke på att det här inte är en vuxenbok. Blir kanske lite vääääl mycket att berätta en berättelse i tre led på det här sättet kan jag tycka). Men ibland lämnar den lite att önska.
Till att börja med: språkligt. Inte för att språket är dåligt (herregud, har försökt läsa för mycket böcker med dåligt språk alltså) - att Anna-Karin Andersson är doktor i arkeologi märks i och med att språket är oerhört korrekt hela tiden. Meeeen... alltså, kidsen är 13 år. Jag känner att det ibland kanske blir lite för korrekt, och att själva replikerna skulle behöva bli lite mer avslappnade och talspråkiga. Och vissa uttryck de använder... alltså, visserligen pratade nog jag ungefär så när jag var tretton. Men så brukade folk fråga mig varför jag pratade så konstigt/var så lillgammal (aka töntig) när jag var i den åldern också. Såååå. Ja.
Dessutom tycket jag att tempot är väldigt ojämnt. Ibland går det så fort att jag inte riktigt fattat vad som hänt. Dessutom är väldigt mycket - kanske lite för mycket - outtalat. Och det märks att det handlar om ett stildrag och inte att författaren bara antagit att läsaren fattar, men jag tycker nog att det överanvänds lite här. Tumregel: Om en måste undra i typ två sidor vadfan som händer borde ledtråden ha varit tydligare. På andra ställen är det så mycket beskrivningar att jag hoppar över stora stycken text.
Så förutom lite suckar över att de pratar som att de läser direkt ur boken och att tempot känns väldigt ojämnt är jag ändå positivt överraskad av den här boken. Sorry, men med det här omslaget hade jag inte väntat mig så himla mycket... Det finns en del korrfel som borde ha städats bort, men jag är faktiskt inte dödligt kinkig med sånt när det handlar om kanske 4-5 stycken i hela boken.
Okej, så Sveket är ändå en rätt så nedtonad och lite kylig dystopi (inte bara för att världen är på väg ut ur en evig vinter). Ria är rankad som nummer sju på sin akademi, som också råkar vara den finaste i hela sfärförbundet. Tillsammans med fem andra - också relativt högt rankade - blir hon anklagad för att ha bildat en sammansvärjning för att största sfärförbundet. När sfärförbundet försöker döda dem hamnar de istället ute i vildmarken - där det är svårt att hitta mat på grund av att världen (som sagt) är på väg ut ur den här eviga vintern. Snart så upptäcker hon och hennes vänner att typ allt de trott om sfärförbundet är lögn, och de måste fortsätta hålla sig undan för att inte bli dödade. Men någon i gruppen är en förrädare - vem?
Som sagt en otroligt lågmäld dystopi som inte alls är lika actionstyrd som YA-dystopier i allmänhet är. Dock är ju sammansättningen av en grupp huvudkaraktärer rätt lyckad, med tanke på att alla är bra på olika saker och har olika specifika egenskaper. Det finns någon för alla, med andra ord. Kanske inte helt oväntat får Ria mig att tänka på June i Legend - uppvuxen inom sfären och fått utbilda och förfina sig på akademin. Blind för allt det dåliga med samhällena de lever i. Båda rätt så självständiga. Eller tja, skillnaden är väl att June är betydligt mer bad ass och handlingskraftig än vad Ria är. Men jag gillar Ria ändå! Hennes förmåga är att läsa av människor, och därmed också att kontrollera sig själv och anpassa tonfall, ansiktsuttryck osv efter hur hon vill att andra ska uppfatta henne. Bra superkraft ändå!
Men jag måste nog ändå säga att jag saknar lite handling. Konceptet är bra, men det tar lite för lång tid innan det faktiskt kommer fram till att de ger sig av från akademin (nästan halva boken om jag inte är helt ute och cyklar). Innan det är det mest en jävla massa ältande och gnagande om att någon anklagar dem för sammansvärjningen och att de skulle kunna bli dödade när som helst. Det är också alldeles för uppenbart att Poznanski har bäddat för en kärlekstriangel i Sammansvärjningen, även om det är snyggt att kärleksrelationen får ta väldigt litet utrymme i den här boken (så pass att det liksom bara antyds att det är en kärleksrelation ganska länge innan de faktiskt kysser varandra i slutet av boken).
Så överlag är det långt ifrån den bästa dystopi för ungdomar jag läst, men om en är trött på de amerikanska actionspäckade, swooniga dystopierna bidrar Sveket med ett rätt så välkommet avbrott måste jag ändå säga!
Alltså, en av anledningarna till varför jag saknar bokbloggsjerkan är för chansen att få svamla lite om vad jag gjort i veckan, hur den varit och sånt = jag saknar en anledning till att få... eh... prata om mig själv. De flesta hoppar förmodligen över just den biten i inlägget, men vissa saker är ju faktiskt roligare att berätta än att lyssna på. Så jag tänker härmed officiellt införa fredagssvammel på den här bloggen så att jag får chansen att göra ett personligt inlägg varje vecka. Okej? Fint, då säger vi så! (Ni som tycker det här är urtråkigt kan trösta er med att det kommer en recension om några timmar och att dessa inlägg aldrig kommer komma ensamma på fredagar. Disclaimer för om jag har brutal bloggtorka.)
Jag har den här veckan varit sjuk och sjuk och sjuk. Pratat med HP som meddelat att det kostar 3100:- att laga min dator och 2990:- att köpa en ny (kattskrället drog den gamla i golvet). Så jag kröp till min sambo och bad om lite pengar så jag kunde köpa en ny. Sen gjorde jag det. Köpte en ny alltså. En grön. Dessvärre får jag inte chans att använda den så mycket, eftersom jag åker till Göteborg vid lunch och stannar till på söndag (SKA SE FOO FIGHTERS!!!! Har lycko-fjärilar och allt sånt i magen).
Jag har även skrivit blogginlägg som räcker typ halva nästa vecka och gjort upp manus (jag lär mig! Nästa ska inte bli lika förvirrad och svamlig) för en videoblogg (yay!). Och så har jag tittat på en orimlig mängd avsnitt Friends, ätit orimligt mycket glass och gnällt orimligt mycket över min feber. Och bokat Malmö-resa. Tja, de va väl derå.
Grejen nu är ju att jag blir superglad om ni berättar om era veckor i kommentarerna också! Det här måste inte bara handla om mig! Låt höra, vad har hänt er i veckan kära läsare? Vad ska ni göra i helgen? I really wanna know!
Första Throwback Thursday på tre veckor - annat kom tydligen emellan. Det här är en berättelse som blivit en legend i min familj - en berättelse som berättats om och om igen men som det helt klart går att ifrågasätta sanningshalten i. Men det är precis såhär den berättas som jag nu tänker återge den. Berättelsen handlar om när jag lärde mig läsa - vilket enligt mina föräldrar skulle vara något av ett mysterium.
När jag var liten hade jag en bok som hette Oel å faffa som var en bilderbok modell tjockare. Därför räckte boken ganska många kvällar på raken. Uppenbarligen måste det också ha varit något av en favoritbok för mig, eftersom vi måste ha läst den rätt många gånger.
Så en dag, fyra år gammal, kommer jag ut till min mamma - jag tänker att hon sitter i soffan i vardagsrummet och jag tänker att den var i antingen guldbeige eller vinröd plysch, men eftersom jag var fyra kan jag egentligen inte komma ihåg vilken färg soffan hade. Jag håller Oel å faffa i handen och frågar helt sonika: "Mamma, ska jag läsa lite för dig?" Min mamma skrattar inombords och tänker "jaja, det lär väl vara någe hittepå", och säger "visst, gör du det!". Så öppnar jag boken och läser precis vad som står, eftersom jag när jag legat bredvid och tittat när mamma läst den för mig tydligen knäckt läskoden.
Och som vanligt så är det ju David som tagit initiativ till Throwback Thursdays-inläggen!
Och som vanligt så är det ju David som tagit initiativ till Throwback Thursdays-inläggen!
Jag har tänkt på en sak som är jävligt tråkig faktiskt. Det är inte bara det här att ungdomsböcker alltid måste innehålla en kärlekshistoria. Utan också: Så fort en kille och en tjej är kompisar i en ungdomsbok blir det alltid något himla kärleksstrul (eller att det åtminstone ANTYDS en kärlekshistoria). Antingen blir de kära i varandra, eller så blir den ena kär och sårad.
Det tredje alternativet - att alla andra tycker att det skulle vara ett problem - är inte lika vanligt i böcker, men desto vanligare irl enligt min erfarenhet. Herregud, kan en bara få vara kompis med en kille utan att någon kommer med olämpliga antydningar om att vi skulle vilja ligga med varandra?! Jag tror att mer än hälften av mina nära vänner varit män, och jag har aldrig kunnat ha en sådan relation utan att någon antytt att det skulle vara något mer än vänskap (frågor som "Är han snygg?" och "Vill du hångla med honom?" är INTE ovanliga. Blev frågad det av en kompis så sent som i höstas. Alltså, en blir ju dessutom lite ställd av folks fräckhet i och med att både jag och vännen i fråga är upptagna på andra håll). Väldigt spännande, med tanke på att jag inte bara tänder på män ens. I höstas skickade Alex en så himla bra krönika om det här till mig. Finns här.
Jag har precis läst klart I skuggan av Blå Jungfrun där Therese och Daniel förvisso inte blir ihop eller något sånt, men relationen är ju inte helt utan pirr och fjärilar och jag tar helt sonika för givet att de kommer bli ett par senare (eftersom det är första delen i en serie. Och kanske lite eftersom jag är skadad av att det alltid händer i alla andra ungdomsböcker). Vi har Percy och Annabeth (även om det tar ett tag). Katniss och Gale. Olivia och Pascal. Lyra och Will. Vill ni att jag ska fortsätta? Enda gången en tjej och en kille kan vara kompisar är om den ena av dem är gay - och inte ens alltid då fungerar det. Ja, jag tänker på Den andre Will Grayson. Och varför är det egentligen aldrig straighta killar som är kompisar med lesbiska tjejer? För att det inte finns någon poäng med att vara kompis med en tjej om en inte kan ligga med henne?
Eller åh, det finns ju förstås en till möjlighet för tjejer och killar att vara BARA kompisar: att de är syskon eller kusiner. Eller om de är upptagna på annat håll. Jag tänker på till exempel Harry och Hermione (eftersom båda är tillsammans med/intresserade andra) eller Day och Tess (fast de är ju praktiskt taget som syskon. Och blir inte Tess svartsjuk ändå?).
Alltså, det är som att folk tror att personer av motsatt kön inte har någon som helst behållning av varandra utöver det sexuella. Vilket ju är så himla fel. Kan vi pretty please få fler litterära könsöverskridande vänskaper som INTE slutar med att någon blir sårad eller att de vill ligga med varandra? Grejen är ju att det här blir en ond cirkel - bilden av att män och kvinnor inte kan vara vänner är så djupt rotad att den obviously inte går att undvika i litteraturen - vilket ju förstärker bilden av att män och kvinnor inte KAN vara bara vänner. Men jag vill bara säga detta: Det går faktiskt alldeles utmärkt att bara vara kompis med någon av motsatt kön. Faktiskt.
JAG.
GILLAR.
NEIL.
GAIMAN.
Läste precis klart The Sleeper and the Spindle and I fucking love it. Skojar ej. 5/5. Ni som läst det här och det här och sett detta fattar varför det här är så stort för mig - att jag har fattat grejen med Neil Gaiman. Men hörni, det här är dagen då jag officiellt bekänner mig som Gaiman-fan. Ska fira denna dagen - den 9 juni - som Gaiman-dagen resten av livet.
Kom också på det här: De enda två Gaiman-böcker jag gillat (dvs The Sleeper and the Spindle och Coraline) har jag läst på engelska. Allt jag ogillat har jag läst på svenska. Kanske dags att inse faktum att Gaiman-översättningar är jävligt kassa? From now on: Jag ska aldrig mer läsa en Gaiman-översättning. Pruhmess!
Rubrikreferens.
Jag hade egentligen tänkt att det här skulle bli en videoblogg (eftersom folk faktiskt tittade på och var himla duktiga på att kommentera min förra! Sjukt kul), men så vaknade jag med halsont i lördags och världens feber i söndags. Hostar och har blodsmak i halsen idag (måndag) så nope, videoblogg = niet.
Okej, men vi återgår till Top Ten Tuesday den här veckan. Temat är utgivning för resten av 2015, och jag har några jag är dödligt pepp på. Speciellt nu när jag har fått presentationer från alla stora barn- och ungdomsförlag (ohmy vad jag kommer sakna det till nästa säsong...). En hel del har jag ju hunnit läsa redan, tack vare min praktik dårå. Men här är min lista:
- Library of Souls - Ransom Riggs
- The Rose Society - Marie Lu
Jaha, okej, dessa två är ju då mina peppigaste böcker inför hösten. CAN'T STAND ALL THIS PEPP! Har förhandsbeställt båda två, som bekant. Vill typ lägga mig ner på golvet och vänta till jag får läsa dem. - Var är Audrey? - Sophie Kinsella
- Jag och Earl och tjejen som dör - Jesse Andrews
- Röta - Siri Pettersen
Sååååå... Tre av böckerna jag vill läsa mest i den svenska utgivningen står B. Wahlströms för, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Det är nämligen det förlag som är struligast ever vad det gäller recex, så jag har inte gärna med dem att göra. Vilket betyder att jag heller inte gärna recenserar deras böcker. Och eftersom jag har en bokblogg att tänka på läser jag inte gärna böcker jag inte kan recensera. Men när de nu släpper en himla massa bra böcker i höst är det välan inget annat att göra än att bita i det jävligt sura äpplet. - PAX: Gasten - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
Jag var ju definitivt inte såld i början av den här serien, men nu är Gasten faktiskt en av mina största peppar inför hösten! - Just nu har vi varandra - Sara Bergmark Elfgren
Det här att Sara Bergmark Elfgren kommer ut med en filosofisk bilderbok! Har fått se lite inlagebilder från den här och med stor sannolikhet blir den fantastisk. - Endgame: Spelet - James Frey
Jag var ju egentligen inte såld på första boken här heller, men kan inte låta bli att se fram emot fortsättningen typ orimligt mycket ändå... Knäppt det där. - Ada Goth och mysteriet på Gast-Gorma herrgård - Chris Riddell
Inför en eventuell videoblogg googlade jag på hur en uttalar hans efternamn, så nu vet jag! Inte som riddle alltså (titta för övrigt på den videon och alla andra med när han ritar! Sjukt coolt! Är så fascinerad av folk som är bra på att rita, pga är helt värdelös på det själv).Den här boken är typ värd att läsa bara för att Riddell är en helt fantastisk tecknare och för att den kommer ha LILA snitt. Bara säger. - Omänniskor - Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
Svensk fantasy för ungdomar känns ju alltid rätt intressant, och mina gamla kollegor på Barnens Bokklubb intygar att den är bra dessutom. Faktum är att det redan ligger en pdf av den här i min läsplatta, så den skulle kunna bli läst typ... när som helst. - Bonusbok som ni borde vara taggade till tusen på: Manifest för hopplösa - Åsa Asptjärn
Fortsättningen på Konsten att ha sjukt låga förväntningar kommer ju då i mitten på augusti och ni borde VERKLIGEN läsa. Själv har jag ju redan läst Manifest för hopplösa och lovar att den är minst lika bra som den första boken.
Herregud vad det blivit mycket personligt på den här bloggen de senaste veckorna, men det verkar ju faktiskt inte som att ni misstycker eftersom ni blir fler snarare än färre... Så här är tio saker jag längtar efter medan jag ligger i soffan och har feber-Friends-maraton (obs på att det kommer en riktig Top Ten Tuesday imorgon när det är tisdag):
1. Att fucking träna. Har inte tränat på mer än fyra veckor pga sjuk + postsjuk och sen mådde jag dåligt pga en jävla massa strul i en vecka, sen var jag jävligt upptagen och nu sjuk igen.
2. All lästid jag ska ha på tåget till Göteborg på fredag och på tåget från Göteborg på söndag.
3. Att äta veganglass på Köld i Malmö v. 27 (och försöka ta itu med projektet "Besöka bokskog utan bil").
4. När jag är frisk och orkar gå fem meter utan att få blodtrycksfall och bli andfådd (är alltså sjuk IGEN. Låt oss bara säga att jag blivit extremt noga med mina vitamintillskott de senaste dagarna).
5. En värld där datorer inte går sönder, utan håller tills en VILL köpa en ny. Har pajat två (ev tre) stycken (eller alltså, om en ska vara noga var det faktiskt Katniss som hade en av dem i golvet, men jag hade ju lagt den dåligt till) de senaste veckorna. Min sambo verkar ha råd att låna mig pengar till en ny (kostar mer att reparera än att köpa en ny...), så det LÖSER SIG, men imorse kändes allt väldigt hopplöst och gråtigt.
6. Att sommaren ska börja på riktigt.
7. Att jag ska få ork att läsa Mistborn.
8. Bokmässan och höstutgivningen. Fast sommar först!
9. Att få börja sommarjobba heltid på SF-bokhandeln.
10. Batmantröjan som min storasyster räddade undan en kompis garderobsrensning för att hon tänkte på mig (alltså har inte träffat min storasyster än efter det)! Behöver mer superhjältekläder i mitt liv.
10. Batmantröjan som min storasyster räddade undan en kompis garderobsrensning för att hon tänkte på mig (alltså har inte träffat min storasyster än efter det)! Behöver mer superhjältekläder i mitt liv.
Utan att jag hade läst någon som helst beskrivning av den här boken innan jag började läsa (bara sett omslag och titel, och det ger ju ändå någon sorts bild av del hela) och blev nog ändå rätt överraskad när jag öppnade boken. Den är illustrerad med otroligt fina bilder gjorda av Erik Sandberg. Och omslaget är ännu finare irl än på internetbild!
Texten är mindre serverande och mer prosa-aktig än Moa Eriksson Sandbergs tidigare böcker, vilket både är plus och minus. Alltså det är ju snyggt - hur inte allting behöver sägas för att förstås och hur det skapar ögonblicksbilder. Men jag tycker att det är lite svårt att förstå vad som egentligen är poängen med den här boken. Eller alltså, jag fattar ju att det finns någon sorts poäng i att skildra ögonblick istället för skeenden, för annars skulle ju inte så många göra det. Personligen har jag dock svårt för att "acceptera" den typen av berättande. När jag klarar av att acceptera att det är meningen att det ska vara så och ingenting mer kan jag ju gilla det, men tja... Här vill jag faktiskt ha något mer. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att boken också känns väldigt ofärdig. Det känns som ett utkast eller en idé till en bok, vilket väl också hänger ihop med att den är så pass kortfattad och bara beskriver just läget och inte en handling.
Jag får lite intrycket av att Eriksson Sandberg med sexinslaget vill fånga in Sandra Beijer-kretsen, men känner att hon kanske har satsat på en lite för ung läsare. Jag hade definitivt inte gillat det här när jag var 12-13 (eftersom jag inte alls hade kunnat identifiera mig med den här besattheten av sex), och äldre? Nej, då hade jag bara fnyst utan att ha öppnat boken (eftersom huvudpersonen är 13). Språkligt sett känns det som en typisk sådan bok som vuxna vill att ungdomar ska läsa, men som ungdomar inte gillar. Det klaschar lite mot handlingen som är betydligt mer vänd mot en yngre publik. Dessutom får jag lite obehagskänslor av att Lolas mamma går under namnet... hm, är det "förklädet" (har ingen bok att titta i pga läste ett manus på Barnens Bokklubb)?
Men ja, sammanfattningsvis så är det snyggt att det berättas så väldigt mycket med så väldigt få ord. Däremot känner jag att den känns splittrad och ofärdig och förstår inte riktigt vem den här boken egentligen vänder sig till... Utan att vare sig gilla den eller brutalt ogilla den tyckte jag nog mest att den var... väldigt konstig.
Okej, ska försöka lägga av mig den här SKITDAGEN (fredag) med att blogga om lite somriga böcker istället. Det är alltså Sofie som tagit initiativ till bloggstafett om den bästa sommarboken - det vill säga läsning som ALLTID fungerar. Innan mig var det Elvira som publicerade, och om en timme (det vill säga klockan 14) är det Breakfast Book Club som publicerar!
Men! På temat den bästa sommarboken dårå! Jag har flera somrar på raken tänkt att jag skulle läsa om Harry Potter, för det gjorde jag varje sommar när jag var liten. Så det är ju förstås min bästa sommarserie. Men den har ju förstås de allra flesta läst redan, och ni vill väl säkert ha något nytt att läsa!
För min del sjunker kraven sjukt mycket under sommaren. Det är liksom den period på året då jag står ut med att läsa deckare och det som blivit bortprioriterat i bokhyllan. Jag vill nog också ha rätt så soliga böcker (OBS på att soliga =/= glada!). Definitivt inte dystopier, och jag tycker nog inte heller att science fiction är ultimat för sommardagar heller. På hela juni-augusti förra året läste jag bara två framtidsskildringar (Stockholms undergång och Otopia) och båda dessa var i augusti.
Istället tror jag att jag söker mig till mer vanlig ungdomslitteratur. Jag vill läsa Tyst av Hannah Harrington, En bit av mig fattas av David Levithan och Fjärde riket av Maria Nygren. Och jag tror ju knappast att det är någon slump att Raben & Sjögren ger ut Sarah Dessen i början på sommaren heller! Jag söker mig också mer åt spänningshållet. Helt plötsligt känns det inte som att Alex Marwoods Onda flickor är någon jättedålig idé. Och jag kan nöja mig med att berättelsen är ganska långsam och står rätt stilla som i Rowlings Den tomma stolen.
Och alltså, den BÄSTA sommarboken finns ju inte, för det är ju omöjligt att välja. Men när jag tänker på sommarläsning tänker jag på det ovan. Själv kommer jag nog ta itu med Jag är ju så jävla easy going, Världens viktigaste kyss och Tove Janssons Sommarboken i sommar. Den sista har jag nämligen hört ska vara den bästa sommarboken på riktigt! Och Harry Potter hade jag väl tänkt.
HUR HAR JAG MISSAT DET HÄR OTROLIGT VIKTIGA?????
Library of Souls har fått omslag. I FÖRRA VECKAN. JAG. DÖR. HUR PEPP ÄR VI? SÅHÄR PEPP: ___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________ ^1000.
Ni som tycker att det är för mycket caps i det här inlägget: Gå hem, ni är fulla.
Gjorde just det här:
1. Tog ett djupt andetag.
2. Blundade.
3. Klickade på skicka-knappen på mailet innehållande min praktikrapport.
4. Jublade pga att det är det sista jag gör på min kandidatexamen. Så nu är jag klar. KLAR. (förutom att jag tydligen måste fylla i ett formulär för ansökan för att jag vill tillgodoräkna kurser från en annan högskola. Men ändå).
